Bloggen har varit tyst en god stund. Flitens lampa har lyst av och till men utan att göra väsen av sig. Min förkärlek för soldatens Eric Borells dagbok har drivit mig djupt in i husförhörslängder, generalmönsterrullor och det mesta som hör knekttorpet 72 till. Mer om det längre fram. Nu fokuserar vi på hans hemkomst.

Det var i maj 1810 som Livgrendadjären och östgöten Eric Borell äntligen kom tillbaks ifrån fångenskapen. Hem var knekttorpet Nr 72 i Bestorp, Vårdnäs socken, Kinda härad, dryga två mil söder om Linköping.

Det hade gått nästan fem år sedan hans regemente fick order att inställa sig i den Svenska Pommern. Om man snabbspolar dessa år ser det ut så här. I november 1806 blev han tagen som krigsfånge utanför Travemünde. I janurari 1807 kommer han efter en hård och lång march till norra Frankrike. Där blir han kvar på olika platser tills beskedet om hemgång i november 1809 då den långa marchen hemåt kan börja.

Knektarna och deras torp

Soldaten Eric Borell representerade och finansierades av en en grupp bönder, så kallade rotebönder. Bönderna i trakten gick ihop och bekostade soldaten, hans boende och lite jordbruksmark för försörjningen. Huset skulle vara ungefår 7m långt och 5 meter brett, med två fönster, spis och bakugn. Husen såg ungefär likadana ut över hela landet. Här ser vi knekttorpet Nr 72, det hus Eric Borell återvände till, om än i en uppdaterad version där såväl förstukvist, trädgårdsmöbler och fruktträd tillkommit.

Ingen ordning på torpet

Det är en trettioårig soldat och enbarnsfar som återvänder. En man på 1.78 som fått yrket med blodet, både pappa och morfar var soldater. 1803 gifte han sig med Cajsa Jonsdotter. Samma år blir han indelt soldat i Kinda kompani där han tilldelas ett torp. Sent på året föds dottern Stina.

Som han måste längtat hem under åren i fångenskap. Bara en gång, gläntar han på dörren till sina tankar om nära och kära, det är i december 1807 då han skriver i dagboken.

”Så är dät en som på hiertat liger och en tung sten på bördan, Sacknaden av en öm och huld macka, barn och anhöriga kvars ömhet jag stundeligen sakna Å andra sidan då jag betanker och ser min lefnad Så långt uti främande land och ei får vara mina älskade till någon hielp ty om jag räckte dem Så kunde Jag föregå dem med godo förmaningar och up muntriger och uplysningar… …Jag lefver uti dät hoppet att änen gång få omfamna mina anhöriga . ”

Vi kan försöka föreställa oss hans känslor när han stiger i land i Ystad i april. Fast mark, svensk mark. En medfånge, västmanlänningen Lars Ulric Kröningswärd skriver så här.

”Endast den som mot sin vilja varit en längre tid skiljd ifrån fäderneslandet , slägt och vänner kan dömma om den känsla som intogo mig då jag satte foten på den älskade fosterjorden efter en frånvaro af 3ne År.”

Ännu inget slut på det eviga marcherandet men ett ljus i tunneln. Det är inte många dar kvar nu.

Sen återseendet av hembygden. Det är början av maj. De nya löven är ljusgröna och skira. Ur marken skjuter grödorna upp. Välbekanta vyer över sjön Stora Rängen, kyrkan, Kläppekvarn och så gårdana i Bestorp.

Fick han skjuts sista biten? När upptäckte Vårdnäsborna Borell och de andra knektarna på landsvägen? Sprang han de sista metrarna?

Cajsa Jonsdotter hade väntat på sin man i nästan fem år, en evighet för en soldathustru med ett torp och en dotter att ta hand om. Hushållets starkaste armar hade saknats länge, länge.

Grannarna visste säkert mer än Eric om vad som hänt på torpet under de gångna året. Måhända yppade de vad de visste så fort de fick syn på honom på landsvägen.

Om inte blev chocken så mycket större när han kom fram till grenadjärtorpet Bestorp 72. Det överraskande ljudet av barnskrik eller kanske synen av dottern Stina bärandes på, ja vem då? En grannflicka? Och varför tvekar Cajsa när hon möter hans blick.

På gården fanns nu även Anna 1 år. I kyrkboken står hon som Cajsa Jonsdotters ”Oägta Dotter”, döpt den 28 april 1809.

Marken gungade under fötterna på honom. Skulle han krama och kyssa Cajsa som han drömt om, skulle Stina bli rädd om han försökte lyfta henne högt upp i luften som han brukat göra? Cajsa valde att tiga tills dess att Eric talat först. Inget blev som de hade hoppats.

Detaljerna om hur mötet mellan Eric och Cajsa är mina spekulationer. Vad vi vet är att Eric kom att ansöka om skilsmässa, anklagades hustrun Cajsa Jonsdotter för äktenskapsbrott. Ingen hade något att invända i sak. Äktenskapsbrott var den vanligaste orsaken till skilsmässor vid den här tiden. Just detta år,1810, kom nya bestämmelser som gjorde det något lättare att skilja sig. Nu kunde slösaktigt leverne, supande, våldsamt beteende eller ständiga konflikter räknas som giltig grund för skilsmässa. Ett halvt år senare är skilsmässan beslutad av såväl häradsrätt som kyrkoråd. Enligt beslutet skulle Cajsa få sin rättmätiga del av boet och en bouppteckning upprättas. Vart Cajsa Jonsdotter tog vägen har jag inte kunnat se. Kanske började hon med att flytta in hos sin bror.

Den 19 april 1811 gifter sig Eric Borell med en annan Cajsa. Hon är piga från trakten, heter Samuelsdotter i efternamn och är 8 år yngre än Eric. Året efter flyttar de till torpet Furusten, i Tråstorp, en halvmil åt sydost. Borell får order att byta boende med underofficeren och Rustmästaren Johan Tråsell som tillhörde samma kompani. Dottern från första äktenskapet, Stina, följer med och det blir snart tillskott i familjen. Anna-Maria, Samuel Petter, Johannes och Ewa är de namn Eric och Cajsa väljer till sina barn.

Ett spadtag gör ingen sommar

I sin dagbok har Eric Borell skrivit livfullt om det hårda arbetet han som krigsfånge fick utföra i Frankrike, (se mitt inlägg om krigsfångarnas kanalgrävning ). Tyvärr, jag tror han såg det så, skulle det visa sig att kanalgrävning forsatt skulle vara en stor del av hans liv.

Det är ingen överdrift att säga att 1810 var ett särdeles olämpligt år att återkomma till Östergötland, i synnerhet för den som var soldat och less på att gräva. Det var här och då bygget av Göta Kanal påbörjades. 58 000 svenska soldater skulle komma att arbeta med bygget som pågick fram till 1832. Omtalade är också några hundra ryska desertörer som frivilligt deltog i arbetet. Som mest bestod arbetsstyrkan av 7000 man. Liksom i Frankrike var arbetspasset 12 timmar och till sin hjälp hade soldaterna främst plåtskodda träspadar.

Enligt Göta kanalbolagets hemsida såg arbetsschemat ut så här

04.00 Revelj (väckning)

04.30 – 05.00 Korum (gudstjänst)

05.00 – 08.00 Arbete

08.00 – 09.00 Frukostrast

09.00 – 12.00 Arbete

12.00 – 13.30 Middagsrast

13.30 – 16.30 Arbete

16.30 – 17.00 Aftonvard

17.00 – 20.00 Arbete

20.30 – 21.00 Korum (gudstjänst) och Tapto (ljud som signalerade att det var dags att gå och lägga sig).

Drygt 13 skilling fick soldaterna för besväret, varje dag. Någon mat ingick dock inte i lönen. Mer om deras förhållanden ser du här.

Eric skulle få sin bekärda del av grävande. Första arbetspasset 1811, sista gången 1830 och flera tillfällen där emellan, Ofta gick han hemifrån i maj och var tillbaks i slutet av september. Här kan du själv läsa hans noteringar från 1826 och framåt till han får avsked från regementet, samma år som kanalen invigs, 1832. Här kan du läsa mer om de indelta soldaterna och deras viktiga bidrag till kanalbyggandet.

Och Malmen då, som Eric Borell skriver om, det var regementets övningplats i Linköping, där trupperna övades och kontrollerades. Så här kunde det se ut drygt 100 år senare.

Den lilla världen blandades med den stora

Hembygdsföreningen i Vårdnäs har gjort en karta över traktens soldattorp. Inom en omkrets på ett par mil hittar man de torp där Eric föds, där han bor som nyrekryterad knekt och där han kommer leva fram till och igenom pensionsåldern. Soldattorpen är markerade med en krona och ett rött streck. Den övre ringen är de två torpen i Bestorp. Den runda ringen längst ned är torpet Björkeberga där Borell föddes, och ringen till höger visar soldattorpet Furusten, Tråstorp.

Det här var den lilla världen. Om inte Eric varit soldat är det inte säkert att han skulle rört sig i så mycket större cirklar. Men soldat var han. På andra platser i bloggen skriver jag om hur han under stora umbäranden vandrar genom Europas städer och länder under flera år och skriver parlörer på såväl franska som tyska.

De anteckningar han gör efter hemkomsten visar att han även fick nöta sina sulor på svenska vägar. Han marchererar genom Småland, Skåne, Halland, Västergötland och får uppleva både likheter och skillnader mellan stad och land och landskapen sinsemellan. 1814 befann han sig vid norska gränsen i det fälttåg som syftade till att tvinga Norge att acceptera en union med Sverige.

Soldatlivet förde honom också till Stockholm där hans regemente deltog vid kröningen av Karl XIV Johan 1818 med både pompa och ståt. Förra gången han fick visa upp sig för Bernadotte var som nybliven krigsfånge 1806. Knappast pompa, knappast ståt.