Soldaterna skriver knappt en rad om hur de använde tid i Frankrike. Officerarna däremot radar upp promenader, baler och kalas. Var soldaterna så utmattade, utblottade och kringsnärjda av regler och arbete att de inget gjorde? Trots allt verkar det som att de haft vissa möjligheter att röra sig i de befästa städerna, besöka lokala marknader med mera. Genom soldaternas dagböcker vet vi att de ibland gick i kyrkan, de skrev dagbok, hittade på visor och att många försökte lära sig franska. Men så många fler upplysningar om vad soldaterna höll på med får vi inte. 

Mer öppen var då sjömannen och krigsfången Erik Marckander, den enda icke-officeren som livfullt och detaljrikt berättar om sin vardag i Frankrike. Men så gör han det också med en annan distans till fångenskapen, då han runt 60 år senare ger ut sina minnen. Erik Marckander, som tjänstgjorde på ett brittiskt skepp när han togs tillfånga, ägnade mycket tid till undervisning och olika frivilliga arbeten. Om tiden skriver han att den tillbringades “icke uti owerksamhet och lättja, utan till stor del för skolstudier och uppbyggelse.” Men han skriver även om vardagssysslorna, att laga mat, köpa mat, hämta vatten, plocka löss och sköta hygienen. Vi får komma ihåg att hans villkor var annorlunda än övriga svenskars då han satt placerad bland britter, vilka var undantagna från tvångsarbete. Varför slapp britterna jobba? De hade närmare 75 000 skäl. Så många fransmän satt i brittisk fångenskap vid denna tid.

Inget tyder på att de svenska soldaterna hade möjligheter att gå i skola på samma sätt som Marckander men det verkar inte helt otroligt att hans praktiska vardagssysslor också var de svenska soldaternas. 

Sjömannen Marckander skriver att fångarna turades om med matlagningen. Till sitt förfogande hade de sina matransoner, en vedranson och vad de kunde köpa för sitt dagstraktamente. De handlade av bondkvinnor från trakten som varje dag kom med sina varor till de brittiska fångarna i Arras, en stad cirka 18 mil norr om Paris. I Arras lämnades matransonen ut var tredje dag och bestod av 3 skålpund mjukt bröd och ½ skålpund kött. Enligt Marckander bestod köttet av ben lever, lunga, strupe, hjärta, mjälte och huvud.  Grönsaker som ärtor och bönor fick de var tionde dag men inte mer än att det räckte till högst två mål.

Sedan fick Marckander förflytta sig till staden Bescancon, mer än 45 mil åt sydost där han placerades i Citadellet på berget.

En till två gånger i veckan gick någon av fångarna från rummet på Citadellet ner till staden för att handla. På ett givet klockslag återsamlades fångarna på en anvisad plats i staden för hemgång. Han skriver: “kosten bestod främst av potatis som köptes och skrapades och kokades med det finskurna köttet samt benen och sammanstampades till en massa och som åts ur tre lerfat med 6 man runt varje.” Till frukost och middag åt de vanligvis majsmjölsgröt. Även te och surrogat-kaffe fanns på menyn. Till torrt bröd drack Marckander “the de suisse af diwerse wexter, hwaribland ofta malört utgjorde en integrerande del”. Kaffe gjorde de av en torr brödkant som “rostades nästan swartbrant, koktes med vatten och tilsattes mjölk och en smula salt.”

År 1811, jo då var Marckander fortfarande fånge, var skördarna dåliga vilket ledde till kraftigt stigande priser på spannmål och potatis runtom i Europa. Fångarnas brödportioner var inte mindre men kvaliteten var mycket sämre skriver Marckander. Brödet blandades ofta med “benmjöl, samt trasor och kackerlackor.”  Det mättade inte och tog slut innan de fick ny ranson så att de “hela eller halfva sista dagen måst strida med hungern”.  För att dryga ut ransonen köpte de mjöl, hopsopat på golvet på Kronobageriet. Mjölet rensades från grus och annat, blandades med vatten och gräddades på skärvor från en trasig lerkruka. 

Hungern blev värre. “mycket hungrig sedan allt brödet war förtärt, gick jag en morgon ut på den gräsbeväxta plannen emellan ut- och innanwerken, der jag fann en hop syror uppwäxte wid en grushög. Liggande på marken förtärde jag omedelbart med läppar och tänder desse med god smak, och önskade under tårar, jag haft ett stycke af det bröd , som man brukade baka derhemma åt kreaturen: af hafremjöl och sillake, som jag nu skulle funnit en läckerhet. Stundom försökte wi att till hungrens stillande förtära salt och dricka ymnigt vatten.” 

När han vistades på citadellet i Bescanson sinade brunnen under en lång torka. Tre till fyra gånger i veckan fick fångarna under bevakning gå ner till staden och hämta vatten. De passade också på att tvätta och sina skölja sina kläder,  i praktiken en skjorta “som förut blifwit upptwättad i urin, i brist på såpa och twål.” När de ändå var nere vid floden Doubs som rinner genom Bescanson så passade de på att bada. “Wid dylika tillfällen hade wi den fördelen att genom badning hålla wär lekamen ren. Wi summo då wanligen öfwer till andra stranden, ingnedo kroppen med en der befintlig kohlswart gyttja och uppställda oss alla i en linie 4 till 500 swarta som negrer. Wid en gifven signal störtade alla på en gång hufwudstupa i wattnet och återkommo till utgångsstranden, woro wi alla fullkomligt rentwagne, och kunde stundom, någon gång /sedan wi blifwit klädde/ hos la Cantinière bestå oss “lagoutte” (en droppe) av eau de vie de Langedoc, innan återwandringen skedde”. Här ett strålande exempel på Marckanders förkärlek att krydda sina historier. Utan tvivel blir det mustigare läsning och ingen behöver ta hans ord bokstavligen.

Johan Adam Drakenbergs dagjournal visar torrt officerens vardag, åtminstone det som han vill att släkt och vänner skulle få veta. Tabellen nedan visar översiktligt vad han, Kröningswärd och Åkerstein antecknat i dagböckerna, antingen sådant själva ägnat sig åt på fritiden eller redogörelser för vad andra gjort. Än en gång är kontrasten mellan officerarnas, soldaternas och sjömannens liv slående. 

Sport och militära färdigheter	Skridskor,  Bollspel,  Kägelspel, Biljard, Fäktning,  Jakt, Prickskytte med gevär
Kultur	Franska studier, Dansundervisning, Teater, Konsert, Lindans,  Vaudeville, Tidningsläsning
Fest	Karnevalbal, Maskeradbal,  Bal, Bröllopsbal, Kalas, Födelsedagskala, Firande av Kungens födelsedag, Vinfester (skördefest), Inbjudna middagar hos lokala befälhavare och vänner
Övrigt	Högmässa, Besök hos vänner,  Restaurangbesök, Möten i frimurarlogen,  Avrättning (Giljotinering), Kortspel, Casino, Dagsutflykter i omgivningarna; ibland med med innehåll av bad eller smultronplockning, vid andra tillfällen omnämns besök på fabriker, slott och värdshus Längre permissioner med resa till Paris, Luxemburg, Montpellier mm.  Stads- och bymarknader,  Brev- och dagboksskrivande, Spa-besök

Intycket kan bli att alla officerare ägnade sig åt mängder av aktiviteter och att kalasen avlöste varandra i en enda strid ström. Så var det inte. Tristess, sysslolöshet och undantagsvis hunger drabbade säkerligen även de privilegierade fångarna. 

Men visst, listan över vad de svenska officerarna roade sig med är lång. Ändå är den intet i jämförelse med de brittiska fångar som levde på parole, hedersord, i utvalda städer. En förklaring är att britterna var fler, runt 15 000,  en annan att de var en blandning av civila, militärer, kvinnor och män. Dessutom fanns det rika lorder bland fångarna.

Många engelsmän bodde i Verdun, 6-7 mil sydväst om Longwy. Där fanns det gator där många av handlarna var engelsmän, där utbudet var anpassat efter dem och där många brittiska familjer levde på ett sätt som liknade fredstid. Britterna anordnade  jakthundstävlingar, hästkapplöpning där fångarna tävlade på egna hästar.

Förbudet mot att bära vapen undgick rika britter genom att diskret hyra gevär av bönder i närheten och sedan jaga exempelvis duva och varg. Engelsmännen ägnade sig också åt simning och skridskoåkning och väckte uppseende i lokalpressen genom att fara fram över en sjö på isjakt.

Tillbaka till svenskarna, Åkersteins dagbok vittnar om ett mycket rikt umgänge med franska vänner, Det finns nästan ingen hejd på hur ofta han “gör visiter” hemma hos nya franska bekantskaper. 

Den 6 september 1813 var han i sitt esse. “Hela förm. har jag hvarit hos och med M:e Belot. På ef:m gjordes en visite hos Madame de Dizieres, och när jag kom därifrån träffade jag Madame Firmin (en syster till M:e Juslin, hvilken var så artig och bjöd mig på Spectaclet. det var i afton mycket roligare än sidsta gången, ty det gafvs ej annat än helt små Vaudeviller – som speltes ej så illa, och för övrigt hade jag varit så lycklig att komma uti en Loge, hvarest voro 2:e rätt aimable Damer från tracten av Vendôme”

Drakenberg och Kröningswärd nämner inte ett enda hembesök hos andra än språklärare, vilket knappast kan räknas. Även om båda deltar  i socitetslivets olika baler är bilden att de umgås inom kretsen av svenska officerare. Kan skillnaden förklaras i Åkersteins annorlunda natur och genuina  intresse för fransmän, fransyskor, kulturen och språket? Kanske det.

Enligt forskaren Rouanet var Kröningswärd och Drakenberg ganska typiska. Hans genomgång av krigsfångars dagböcker från spanjorer, österrikare och engelsmän visar att de också främst umgicks med varandra. Som nutida svenskar i Malaga måhända.

Teckning högst upp på sidan. Teaterdekor av Pierre Luc Charles Cicéri, 1782-1868, Biblioteque nationale de France