d: 27 Dec: från Swergie berättas att man i Stockholm giör stränge förswars Anstalter för att emottaga Ryssarne om de skulle på Isen gå öfwer Bottniska wiken.
Johan Adam Drakenberg har läst Gazetten – tidningen och antecknar i dagboken oroande nyheter om situationen i hemlandet. Sedan de svenska krigsfångarna kom till Frankrike har Ryssland anfallit Finland. Försvaret går dåligt och steg för steg tvingas den svenska armén dra sig tillbaka. Kommer ryssarna fortsätta in i Sverige nu?
Krigsfångarna sitter alltså i Frankrike och läser gamla nyheter i franska gazetter dvs tidningar. Nyheterna är två-tre veckor gamla och har ofta tvättats av censuren för att passa den franska regimens intressen. Kan man försvaga motståndarna så gör man det, då som nu. Johan Adam antecknar vad som står i tidningen. Han gör det under en särskild rubrik ”Politiskt Nytt” och anger från vilken stad rapporten kommer och vilket datum det är skrivet.
Som jag skrev i mitt förra inlägg har jag precis fått klart för mig att Johan Adams dagbok innehåller mer än de avskrifter jag tidigare haft tillgång till. Till exempel har jag inte tidigare sett hans noteringar om vad tidningarna skriver. Dessa anteckningar har en kuslig aktualitet som jag inte var beredd på.
Igår talade Ukrainas president Zelenskyj i svenska riksdagen. Där varnade han för ett scenario där Ryssland ockuperar Gotland. Jag har mycket svårt att ta detta hot på allvar. Situationen är mycket allvarlig men jag, liksom Påven, oroar mig mer för att världen nu investerar tungt och långsiktigt i militär upprustning. Svårt läge. Omöjligt att vara tvärsäker på vad som är rätt.
Ur ett svenskt perspektiv var läget mycket mer hotfullt 1808. Ryssland som nyss var allierat med Sverige har alltså gjort en helomvändning och sett tillfället att anfalla Sverige-Finland.
Tidningarnas rapportering förskräcker.
November: Enligt Gazettarne hadde Ryssarne giort så stora framsteg i finland att de på mindre tid än 20 dygn hadde repousseradt Swenskarne utur Prowincen Wasa, att Général Klingspors Armée Sammansmält från 16000 till 9000 man. Ryssarnes förlust upgafs till 700 blesserade och 400 döde.
från Lybeck d: 28 Now: berättas att Ryske Keijs: har låtit nedsätta en Commission för att sammansätta en ny Constitution för finland, Och att Députerade från Denna nu mera Ryska prowince som befunno sig i Pettersbourg woro närwarande och ålagde att upgifwa de förslager Som de trodde ware sitt land nyttige. Inga fiendltligheter hade förefallit i Södra finland och man försäkrar att de på Åland befintlelige Swenske troupper öfvergått till Swergie. I Norra finland skall krigsoperationerne försättas med mycken drift af Général Buxhowden, för att enligt sin erhållne instruction förjaga Swenskarna utur hela finland.
I januari 1809 blir läget ännu värre.
d: 26 Jan: från Lybeck d: 12 Jan: berättas med säkerhet att Ryssarne intagit Åland, och att de med aldraförsta ämnade öfwergå på Isen till Swerge.
Att Öfwerlefworne af Swenska Arméen i finland rétireradt sig till Lappland. Att man i Uppland giör alt möijeligt för att kunna förswara hafskusten för Ryssarne och att kungen giordt en resa åt Norrland för att efterse tillståndet af de därwarande förswarsAnstalter.
d. 22. Jan: från Köpenh: d: 10 Jan: berrättas att Allmänheten i Skåne af frucktan för Danskt infall i deras Prowince har Skickat deras kreatur längre uppåt landet
2022 har vi sett ungdomar i Ukraina tillverka Molotov-cocktails och svetsare bygga stridsvärnshinder för att mota ryssarna. Vad Stockholmarna och Upplänningarna gjorde vet jag inte men skräcken för att två ärkefiender, Ryssland och Danmark, samtidigt skulle anfalla måste varit högst närvarande för stora delar av samhället. Knappt 100 år tidigare hade ryska flottan härjat längs den svenska och finska kusten. Berättelser och minnen fanns färskt i folkminnet.
Många har beskrivit och försökt att förstå skräcken för Ryssland. Där finns i botten århundraden av maktpolitiska konflikter och krig mellan länderna, där finns en annorlunda religion och en bild av ryssarna som främmande och opålitliga. 1914 varnade upptäcksresanden Sven Hedin, en influencer av rang vid denna tid, för en rysk ockupation av Sverige. Lägg sedan till den ryska revolutionen, Sovjets ambition att sprida kommunismens över världen, en järnridå, upprustning, invasioner av Ungern, Tjeckoslovakien, Afghanistan, Georgien och nu Ukraina.
Putins Ryssland är mycket skräckinjagande. Min föga originella förhoppning är att Putinepoken nu sjunger på sista versen. Det känns trots allt hoppfullt att länder som Tyskland-Frankrike kunnat bygga upp ett stabilt förtroende sinsemellan. Jag vill kunna besöka ett fritt Ukraina och ett öppet Ryssland, en vacker dag.
Mars 2022 och krigets verkliga ansikte görs sig påmint varje dag. Från Mariupol, Charkiv och Kyiv får vi bilder, filmer och andra vittnesmål om vansinnet. På bilden från upptakten till förra lördagens demonstration på Götaplatsen syns bla Viktoria Karsin och Oleksii Shevstsov. I detta perspektiv är den arkivglädje, eller arkivrus jag fick uppleva i fredags en bagatell, ett mycket litet steg för mänsligheten och inget att orda om. Så därför gör jag just det.
Tio år efter att jag först läste en maskinskriven avskrift av Johan Adam Drakenbergs dagbok fick jag plötsligt hålla den i mina händer. Jag som efter många telefonsamtal och besök nästan givit upp hoppet om att återfinna den. Hur kunde plötsligt bli så?
De fyra dagböckerna i original. Längst till höger finns en anteckning om att den inhandlades i Metz på julafton 1809.
Söndag eftermiddag och X2000 rullar nu ut ur Stockholm. Ur ögonvrån ser jag Gamla Älvsjö IP dyka upp och försvinna lika fort. Lite längre stannar mina minnen från Valborgsfirande och friluftsdagar som är förknippade med platsen och min barndom där.
Stockholmshelgen skulle inledas redan på fredag med besök hos mamma på Danvikshem, en tur till Krigsarkivet, besök hos svärföräldrar, lunch med dotter, fika med syster och födelsedagsfirande av svägerska. Plus god mat, promenader och ett nervöst scrollande på mobilen om utvecklingen i Ukraina.
På Krigsarkivet tänkte jag beställa fram ” Kriget i Pommern 1805-1807″ för fotografering av regementernas listor över de tillfångatagna svenskarna. Tyvärr var jag bara noggrann när jag fotograferade av Westmanlands regemente, när jag hade handlingarna framme nån gång 2014-2015. Framförallt hade jag ingen tanke på att långt senare bygga en blogg och en hemvist för information om de svenska krigsfångarna. Därför fordrades en nytt besök, varför inte när jag ändå skulle besöka Stockholm.
Men allt blir inte som man tänkt sig. I torsdags fick jag reda på dagboken fanns med i en donation av Drakenbergshandlingar som nyligen överlämnats till arkivet på Riddarhuset. Pulsen steg och möte på Riddarhuset bokades till nästa dag, listorna på Krigsarkivet fick vänta.
På slaget två öppnade Riddarhussekreteraren dörrarna till den pampiga byggnaden och hälsade mig välkommen. Jag visades upp för trapporna, genom ett rum med inbyggda blåa vitrinskåp från golv till tak och vidare in hörnrummet där godiset väntade. På sitt tjänsterum hade Riddarhussekreteraren, Erik Drakenberg, min jämnårige släkting, dukat upp godbitarna.
Erik Drakenberg, min släkting, leder arbetet på Riddarhuskansliet sedan sju år. Det här var andra gången vi träffats. I handen håller han första delen av Johan Adams dagbok.
Positiv överraskning 1 Det var inte en dagbok det var fyra böcker, i original. 100% säker kan jag inte vara men det förefaller osannolikt att de renskrivits efter hemkomsten. Detta då anteckningarna, innehåller plumpar och överstrykningar och är införda i almanackor för åren 1808, 1809 och 1810. Jag utdelar också bonuspoäng för att almanackorna i sig innehåller spännande information om astrologi, marknader, namnsdagar mm.
Positiv överraskning 2 Den avskrift jag läst och lagt ut för nedladdning på bloggen är en förkortad version. Många dagsnoteringar var överhoppade, beskrivningen av hemresan var bortklippt liksom avsnitt han kallar ”Politiskt nytt”. En maskinskriven version som innehåller hela dagboken finns nu i pdfversion. Förhoppningsvis ger det nya bilder av tiden i Frankrike som jag kan dela på bloggen.
Hjälpligt positiv överraskning 1 Bland övriga handlingarna som deponerats i arkiven fanns en mapp om Johan Adams bror Nils. Jag tänker att information om denne bror också säger något om hur Johan Adam var. Fast det är klart, Johan Adam hade 10 syskon och det finns normalt stora variationer i syskons personligheter. Därför är det larvigt att påstå att Johan Adam hade samma fallenhet för fäktning, samma grundliga kunskaper i astrologi eller att han lika hjäpligt som Nils tog sig genom kemilektionerna. Larvigt, men kul. Kasta ett öga på Examensbeviset som visar vad som värderades hos en sjöofficersbroder. PS. Johan Adam själv tjänstgjorde inom infanteriet.
Johan Adam Drakenberg och hans vänner bland officerarna dricker toddy och drar en spader på självaste julafton 1808.
Kl: ½ 5. Juhle afton Samlades Matbolaget hos mig och då Dracks todie, speltes wingtune till firande så wäl af min namsdag som äftwen till denna Allmänt och allestädes firade aftons Splendeur. Kl: ½ 12 gicks i Kyrkan och betractades Catolska Julemässan sedan man giort en ducktig och wälksmakande soupée på wårt wanliga mataställe.
Spelet Wingtune, Vingt et un, eller tjugoett på svenska är ett gammalt och enkelt kortspel som spelas mellan en spelare och banken. Bilden högst upp visar franska spelkort från tidigt 1800-tal. Det var nog så korten såg ut också för svenskarna. Ingen vild gissning, då de ser ungefär likadana ut två hundra år senare. Fast det är klart, hunden som sträcker sig mot spader knekt har bortrationaliserats på vägen, liksom namnangivelserna. Jovisst är bland annat Cesar avbildad.
Hursomhelst, i tjugoett är målet är dra kort som tillsammans ger summan 21 eller så nära av som möjligt men utan att överskrida 21. “Banken” delar ut två kort och spelaren kan sedan välja att få ytterligare ett eller flera kort. När spelaren är nöjd är det bankens tur att dra kort. Ursprunget till det kortspel som idag omnämns som världens populäraste casino-kortspel är omtvistat. 1600-tals författaren Cervantes, som skrivit Don Quijote nämner spelet i en av sina böcker och från 1700-talet var spelet vanligt på kasinon i Frankrike. Och på kasinon förlorar man pengar.
En av de svenska officerarna är öppen kring kortspelets baksida. Den 13 november 1813 skriver Nils Harald Joachim Åkerstein. “Jag som i Sverige aldrig tålt spel, har sedan Franzosernes ankomst till Pommern ofta roat mig med detta farliga tidsfördrifv… … men jag har ännu aldrig behöfvat förbrå mig att hafva förspelt en större Summa, då jag likvisst ofta wunnit sådanne, men i afton har detta händt mig.” Dagen därpå utfärdar han två löften, det första att inte spela hazardspel innan han lämnat “denna sidan Rhenströmmen” (floden Rehn) och det andra att “föreviga minnet af min dårskap, beslutit att uti 3:ne dygn lefva på Bröd, Salt och Watten”. Denna meny var kanske inte så olik vad de tillfångatagna svenska soldaterna fick till lunch och middag, men för Åkerstein kändes det säkert som en uppoffring.
Kortspelandet var vanligt bland officerare. Den österrikiske officeren Jean Nepomuk Fischer skriver om hur speldjävulen grep honom under fångenskapen i Chalon, Champagne 1809. Han blir bjuden att dricka ett glas och trots sin dåliga ekonomi frestas han att spela ett parti Macao, en Uno-liknande spel. En tidig liten vinst förvandlas snabbt till en större förlust där två månaders besparingar går upp i rök. “Bedrövad efter denna katastrofala olycka går jag hem helt förkrossad”.
Cash is king
Annars tycks de många brittiska fångarnas spelande ha fått störst konsekvenser, inte minst för lokalbefolkningen. Det fanns gott om brittiska fångar, runt 16000 till antalet och flertalet uppehöll sig i Verdun.
Spelhus kom att tjäna miljonbelopp på engelsmännen. Det kan låta märkligt att sådana penningsummor gick att uppbringa bland fångar men där fanns många förmögna engelsmän. En förutsättning för ett omfattande spel var tillgång på krediter. Det fixade man lätt.
1803 får general Wirion befälet över polisen i Verdun och de engelska fångarna där. Staden Verdun var en garnisonsstad som drygt hundra år senare skulle skrivas in i historieböckerna för evigt. Det var här i omgivningarna som ett av de blodigaste och längsta slagen under första världskriget ägde rum. Ofattbara förluster. Men nu tar vi klivet tillbaks till 1800-talets början.
Affisch från 1800-talet. Bibliotèque national de France
För att erbjuda “förströelser” för fångarna ger han tillstånd för ett roulettebord och en bankverksamhet. Pengarna rullar in. Även lokalbefolkningen dras in i spelandet. När också fransmännen själva börjar förlora stora summor klagar borgmästaren hos generalen. För att något blidka borgmästaren svarar generalen med att instifta en sorts skatt på spelverksamheten som bland annat ska gå till den lokala fattigvården. Kreativt!
Problemen fortsätter och borgmästaren klagar då hos landshövdingen, prefekten, som förbjuder fransmännen att spela. Med Wirions goda minne ser polisen mellan fingrarna när förbudet ignoreras. Spelandet fortsätter. Skuldsatta hamnar i fängelse, andra flyr och några tar livet av sig. Revolutionsgeneralen och riddaren av hederslegionen Wirion misstänks ha tjänat stora pengar på spelverksamheten. Han anklagas för att ha tilltvingat sig stora belopp genom utpressning av de brittiska krigsfångarna. Den brittiska fången Lord Blayney beskriver General Wirion som “den största skurk revolutionen uppbringat” och ansåg att generalen och hans underhuggare var genomkorrumperade och ägnade sig åt utpressning. Hotet var att annars skicka dem till det ökända fängelset Bitche.
Det var knappast den här bilden över fängelset i Bitche som Wirions hejdukar använde vid utpressningen. Hit åker jag gärna. Teckning av Hancke Bibliotèque nationale de France
General Wirion ställs inför rätta, anses skyldig, mister jobbet och begår senare självmord genom att skjuta sig i huvudet.
Om de svenska fångarna hade bättre spelsinne än engelsmännen är oklart. Dagböckerna saknar i alla fall kommentarer om stora skulder och spelkatastrofer, egna eller andras. Men efter freden när svenskarna ska ta sig hemåt genom Europa ges nya chanser att förlora pengar, då på casino i Nederländerna, om jag minns rätt från min läsning av Lars Ulrik Kröningswärds dagbok. Mer om det senare. Avslutningsvis nämner Johan Adam också kortspelet Boston, som han bland annat spelade hos major Gyllenbögel den 9 oktober 1808. Spelet tillhör whistfamiljen och hade vid den här tiden 30 år på nacken, med rötter i det amerikanska frihetskriget.
PS. I skrivande stund strider Ukraina för sin existens. TV-bilder visar hur människor drabbas av den fullskaliga invasionen, deras desperation och kampvilja. I realtid ser vi vad vi skulle gjort om det varit vi. Flytt, köat vid bankomater, kommunicerat med omvärlden, städat, tagit skydd, tagit till vapen, tröstat katter och barn.
Samtidigt försöker experter förstå och förklara hur”mannen i bunkern”, Putin, som iscensatt det obegripliga, tänker. Jag förstår inte och det är skrämmande i sig. Hur är det möjligt att starta ett erövringskrig 2020, vad är det för fel på människan.
Bland sådana tankar beslöt jag mig ändå för att skriva ett lättsamt inlägg på krigsfångebloggen. Jag hade egentligen tänkt att skriva om dagböckernas skildringar av tillfångatagandet, krigssituationen 1806-1807. Men då visade Putin korten och det kom för nära.
7 december 1807 Passerades genom Gränna till Råby och Jönkiöping dit Ankomsten skiedde kl ½ till 2, om natten, då man wåt och hungrig måste springa wist 10 gånger kring staden för att hos Stadens ogine innewånare skaffa manskapet quarter. Min wärd wille knapt gifwa mig en Boutlelj Swagdricka. Ur Johan Adam Drakenbergs dagbok
Skiss av Hjalmar Mörner 1794-1836 ur samlingen Pommerska fälttåget 1813 Foto Pierre Rosberg Kalmar länsmuseum
Är det konstigt att Jönköpingsborna inte jublade när soldaterna kom mitt i natten och vill ha husrum? Var svagdricka en rättighet? För att tydliggöra rättigheter och skyldigheter och undvika konflikter fanns regler att tillgå. För logistik är viktigt, då som nu.
När jag skriver detta inlägg har jag gårdagens Rapportinslag på näthinnan. Inslaget, som släpptes av Moskva den 15 februari 2022, visade hur några pansarvagnar körde ombord på en järnvägsvagn nära gränsen till Ukraina. Om det är en verklig signal på att Putin söker en diplomatiskt väg ut ur krisen eller inte vet vi inte. Vad vi vet är att krig kan avgöras genom att den ena sidan har rätt sak, på rätt plats, vid rätt tillfälle. Så hur var det nu med reglerna som skulle underlätta logistiken när Västmanlands regemente under december 1807 tågade mot kriget, genom Sverige?
Gustav III tågordning från 1791 klargjorde vilka regler som gällde för krigsfolkets tåg genom landet. Finns numera i min bokhylla efter att jag fyndat på Bokbörsen. Marknaden är inte stekhet.
1791 fastställde Gustaf III en ny Tåg-ordning. I drygt 71 paragrafer förklaras vem ska bidra med hästar för skjutsning, vem som ska upplåta sitt hem för trötta soldater, vilken nivå maten ska hålla och hur bönder och stadsbor ska kompenseras för dessa påtvingade tjänster. Här följer ett urval.
§ 26 Rum till nattläger bör en Tågande Trouppe undfå hos dem på Landsbygden som ej långt ifrån wägen bo och icke äro genom Priviliegier eller Kong. Resolutioner ifrån sådan inquartering frikallade och hos wederbörande Husägare i de Städer der nattläger funna enligt Inquarterings-Ordningen av den 6 juli 1720 angifwas för Tågande Commenderingar.
För Under -Officerarne och Manskapet, och alla dem för hwilke egne portioner äro i Staten upförde, hafwes mat i ordning, som bör wara lika med Bondens wanliga husmanskoft, få tillredd, at Karlen dermed är för födan belåten.
§ 29 Befälhafwarne, högre och ringare skola wid ansvar icke allenast sjelve med saktmodighet och beskedlig upföra sig emot Wärden och hans folk, utan och tillhålla sin Betjening och Manskapet at göra sammaledes. Krono-Betjeningen befrämjar at Wärdarna willigt fullgöra deras skyldigheter.”
Landshövdingarna hade ett stort ansvar för att göra truppernas passage, till fots eller med häst och vagn så smidig som möjlig för både truppen och länsinvånarna. De informerades omedelbart av krigsmakten om logistiken för att säkra att det fanns bönder redo vid länsgränsen att skjutsa truppen vidare enligt ett bestämt schema. Alla tider skulle hållas och tåg-ordningen klargjorde hur den som orsakade förseningar skulle hållas ekonomiskt ansvarig.
“I Marche-Routen utsättas dagsresor och nattlägerställen jemte det de personer och saker uptagas för hwilka skjuts med wagnar , kärror eller sadlar erfordras. När en Landshöfdinge den författat, bör han genast sända exemplar däraf til de andre Landshövdinarne i Länen, hwarigenom Tåget sker. Commenderingens Chef får et exemplar, och et tillställes hwarje inom Länet i wägen Häradsfogde till efterrättelse. Skjuts ombytes ställen utses och förordnas af hwarje Landshöfdinge inom des Län och Häradsfogdarne föranstalta, at Skjutshästarne dit framkomma til de tider, då de enligt Marche Routen behöfwas. Marche Routen måste noga följas, emedan ordningen eljest rubbas för hela marchen, underhållet saknas och de till skjutsning upbådade ställas i väntan. Händer sådant, så blifwer den, som dertill wållande warit, skyldig at ersätt allas deraf förorsakade lidande”
“§ 71 Utebliver någon (allmogen) med upbådad skjuts eller kommer dermed för sent plikte derföre med En Riksd. Trettiotvå Schill.”
Med undantag av trilskande Jönköpingsbor tycks Drakenberg inte ha haft något att invända på hur landshövdingar, bönder och gästgivaregårdar följt Tågordningen. Däremot klagar han ofta på dåligt nattkvarter under fångenskapen. Likt en utsänd från Michelinguiden betygsatte han sina tillfälliga boenden. I dagboken noterar han antingen D:Q eller G:Q, vilket betyder dåligt respektive gott kvarter. Upptäck mer i hans dagbok.
Nutida ordningsfrågor
Jag funderar en hel del över tågordningen för mitt arbete med denna blogg. Det är väl ungefär så vi använder ordet tågordning idag, som ett sätt att tänka ut i vilken ordning vi ska göra saker. Jag har en hel del redan skrivna inlägg, som detta, som jag kan publicera med någon veckas mellanrum. Jag har mer kartor att lägga ut osv. Samtidigt vill jag ju nå ut till fler släktforskarfreaks därute och andra historiskt intresserade. Inte minst alla krigsfångars släktingar! Ska jag inte lägga tid på att locka dem till sidan först, och i så fall, hur gör jag det smartast?
Just nu har jag börjat lista lite Facebookgrupper för släkt- och hembygdsforskning som finns i Västmanland. När jag sammanställt namnen på de tillfångatagna soldaterna från Västmanland ska jag kontakta dem.
Vilka är era bästa tips för att nå ut till fler intresserade, vad skulle ni gjort? Hör gärna av er om denna fråga eller andra synpunkter. Tål ni all gammelsvenska, dvs mina avskrivningar från dagböcker och andra källor eller byter ni till Omni/Instagram då?
Det är ju vägen som är målet. Sägs det i alla fall. Det här inlägget fokuserar på vägen, processen att samla och sammanställa historiskt material. Det kommer bli några sådana inlägg, uppblandat med de andra. Nu kör vi.
Besvikelser och glädjerus. Det är vad grävande i arkiv och nätletande efter historiska pusselbitar utsätter en för. Utan besvikelser, inget rus. Ni vet vad Alfons Åbergs pappa sa om att ha tråkigt. Även om mitt sökande aldrig varit tråkigt så finns det glädjestunder som står ut.
Måndag 13 oktober 2014 var en sådan dag. Min sökning på Google visade att det fanns en fransk doktorsavhandling som sannolikt skulle ha svaren på många av mina frågor. Från 2008 dessutom. BINGO med jättestora bokstäver. Någon har alltså skrivit om utländska krigsfångar, i rätt del av Frankrike och under rätt tidsperiod. Les prisonniers de guerre étrangers dans le nord-est de la France (1803-1814) . Eftersom jag satt på universitetsbiblioteket vid Näckrosdammen blev firandet ljudlöst.
Nu skulle högskolepoängen i franska och en lång skidsäsong i Grenoble på 80-talet leverera. Bring it on, bara. Trodde jag.
Ser inte mycket ut för världen men titeln fick mig att dansa ut ur läsesalen. Egen skärmdump från sidan http://www.theses.fr/2008PA040256
Drygt ett år senare befinner jag mig på tunnelbanan i Paris. Jag har fått tillåtelse att besöka det lilla biblioteket Paul Marmottan på 7 place Denfert-Rochereau . Det är nära nu, mina frågor ska äntligen ska få sina svar. Eller?
Perioden 13 oktober 2014-16 december 2015
Redan dagen efter den lyckade googlesökningen tryckte jag iväg ett mejl. Väldigt välformulerat om jag får säga det själv.
Cher Monsieur blabla jag har hittat dagböcker från svenska krigsfångar bla bla skulle du kunna skicka din avhandling, det skulle betyda så mycket blabla. Salutations les plus distinguées, Olof Drakenberg.
Tyst.
5 november 2014. Jag skickar samma mejl en gång till.
13 november får jag svar.
”Bonjour cher Monsieur, je vous recontacte dès que possible. Cordialement”
Bingokänslan är tillbaks. Han har läst meddelandet, han förstår mig, han har säkert mycket att göra men han återkommer så snart som möjligt. Jag svarar snabbt samma dag. Stort tack för ditt mejl. Det är med stort intresse jag inväntar ditt svar. Cordialement Olof . Bäst att jag också använder den artighetsfras han verkar gilla.
Tystnad.
En månad senare, 12 december kan jag inte hålla mig längre. Skickar frågan på nytt. Din avhandling skulle hjälpa mig enormt mycket. Skulle du kunna skicka en pdf, en länk eller kan jag betala för en tryckt kopia? Jag testar med avslutningsfrasen Mes salutations les plus distinguées. Kanske var jättedumt med cordialement ändå? Tystnad.
Tystnad. Den 4 januari ursäktar jag min påstridighet och undrar på nytt om det finns något som helst sätt att ta del av hans avhandling. Tystnad.
Jag försöker ringa men får aldrig något svar. Jag googlar, ser att han talat på en Napoleonkonferens nyligen. Ringer arrangören. -Jasså han, hopplös att hålla kontakt med. Jag skulle ge upp, säger han. Vraiment/verkligen, säger jag förvånat.
Obingo således. Den 20 mars kontaktar jag hans handledare för avhandlingen. Berättar om mitt projekt och undrar om han har tillgång till avhandlingen och möjligtvis kan skicka den.
Jag får svar samma dag. Bingofeeling. Handledaren säger att den forfarande inte är publicerad men att den finns på microfilm i på universitetet i Lille. Dessutom har han deponerat sitt exemplar på Biblioteque Marmottan i Boulogne Billancourt, ett litet museum specialiserat på Napoleontiden.
Ska jag behöva åka hela vägen till Paris? Microfilm?
Inget är som väntans tider Foto Nordwood Themes / Unsplash
Nu är det sommar. Det är inte så att allt mitt arbete stannat upp medan jag väntar på en avhandling som jag tror innehåller något matnyttigt. Tänk om det inte ens gör det? Grymt frustrerande.
Då plötsligt, den 7 juni, bingo. Den av mig jagade skriver att han är oändligt ledsen över att hans svar dröjt så länge. Han har haft lite bekymmer och inte varit uppkopplad på länge. Han ber om min adress och lovar att posta hans ”modesta” bidrag till forskningen. Jag svarar naturligtvis med vändande epost. Det kommer bli en bra sommar, jag känner det på mig.
Sommare en hösten går men inget brev kommer. Nya mejl. Inga svar.
Bingo. Jag ska till Paris i jobbet. För Sidas räkning ska jag tillsammans med kollegan Ingela delta i ett arbetsgruppsmöte för grön tillväxt. Grön tillväxt har nog ingen koppling till Napoleon alls. Nåväl, i god tid innan kontaktar jag biblioteket för att höra att kopian finns där. Det gör den. Men för att jag ska få se den måste jag ha tillåtelse från författaren. Hallå. Hallå, Hallå. Till slut nöjer de sig när jag visar mejlväxlingen där han lovar att skicka avhandlingen till mig. De lovar också att släppa in mig i biblioteket utanför ordinarie öppettid. Det går bra nu.
Paris den 16 december 2015
Ett drygt år efter att jag fick nys om avhandlingen går jag med luttrade steg upp ur tunnelbanan i Boulogne Billancourt i Paris utkanter. Om någon någonsin gått med luttrade steg så var det jag. Det kunde ju fortfarande bli fel. Bäst att inte ta ut segern i förskott.
Paris har vid den här tiden en ny kejsare. Han har gett upphov till ett nytt franskt verb och det har bara gått en dryg månad sedan skrev han in sig i rekordböckerna som den bästa målskytten i Paris Saint-Germains historia. Det är Zlatans ansikte jag möter när jag kommer upp ur tunnelbanan. Skyltarna som möter mig pekar mot Parc des Princes, PSGs hemmaarena. Den visar sig ligga ett stenkast från det lilla Napoleonbiblioteket.
Zlatanera kom med i Språkrådets nyordslista 2012. Betydelsen är att ”klara något med kraft” eller att ”dominera” Foto Tasnim News Agency
Den vänliga biblioteksföreståndaren Gabrielle möter mig vid dörren.
-Ah bonjour, Monsieur Drakenberg, le Suédois med krigsfångeintresset est arrivé, säger hon. Gabrielle leder in mig i ett vackert rum med pelare, stuckatur i taket, guldornamenterade kandelabrar, kristallkronor och böcker från golv till tak. Bokhyllorna är inglasade. Det känns mycket högtidligt. Framlagt på bordet av ädelträ ligger den häftade, hett åtrådda pappershögen. Inget fancy alls. Men jag får inte ta papperskopia av den. Fram med mobilen, läs inte, fotografera snabbt, snart går flyget.
En stund senare står jag och väntar på flygbussen vid Porte Maillot, ett boulekast från Napoleons Triumfbåge. Jag tar fram mobilen , öppnar galleriet och börjar läsa avhandlingen på mobilen. Ser bra ut. Kul. Bingo.
Triumfbågen, Napoleons påfund för att fira militära segrar. Några siffror: 5o meter hög. byggstart 1806, antal inhuggna namn 660, varav Bernadotte och Clarke är några av alla generaler. Foto Florian Wehde /Unsplash
Orden rimmar, men leken med ord, som jag länge tänkte var en bra boktitel, sammanfattar effektivt de stora skillnaderna på att vara tillfångatagen officer respektive soldat. Medan de svenska officerarna gick på bal fick soldaterna gräva kanal. Och grävas skulle det. Soldaternas dagböcker vittnar korthugget om slitet.
Frankrikes floder har alltid spelat en viktig roll för transporter av varor och människor. Genom att binda samman olika floder med grävda kanaler kunde handeln underlättas ännu mer. Inte minst handlade det om att förse Paris med billigt kol i ett läge då det inte var möjligt att transportera varor längs kusten. Engelsmännen behärskade haven.
Aktuell karta över vattenvägar i norra Frankrike Svenskarna kom att bidra till byggandet av Canal de St Quentin Karta http://www.french-waterways.com 2022
Planer på en kanal norr om staden Saint Quentin hade funnits sedan 1600-talet. Målet var att förbinda norra Frankrike, Belgien och Tyskland med Seine, floden som rinner genom Paris. Men geografin ställde till problem. Mellan floderna Escaut och Sommes låg ett högland, en platå. Ingenjören Antoine Gayant fick ansvaret för att lösa problemet och bestämde sig för att låta gräva två tunnlar genom landskapet, en kort på dryga kilometern och en längre på fem och en halv kilometer. Ordentlig fart tog arbetet 1802. Napoleon var nu drivande i att få kanalen till stånd. På bilden ses han peka ut sträckningen för kanalen.
Napoleon ville snabbt få Saint Quentinkanalen klar.
Personal sökes
Arbetet kantades av problem som jordskred, brist på utrustning, material och arbetskraft. Från och med 1806 utfördes arbetet främst av soldater, Två franska infanteribataljoner på 1000 personer vardera sattes in. Sedan följer en dragkamp om de franska trupperna mellan krigsministeriet på ena sidan och inrikesministeriet och chefen för kanalbygget, Antoine Gayant, på den andra. Gayant klagar över att trupperna gång på gång beordras lämna lagom när de börjat göra nytta. Gayant säger att han behöver hålla igång 3000 arbetare för att hinna klart till september 1808, vilket var målet.
Krigsfångar, lokal arbetskraft och även dömda brottslingar sattes in i arbetet. Gruvarbetare och andra “goda grävare” stod högst i kurs. Att locka lokal arbetskraft till arbete på vintern och särskilt under jord var inte det lättaste. Trycket på att få kanalen färdig var stort. Tidvis pågick arbetet under dygnets alla timmar. I december 1807 ger Napoleon order om att svenskar och preussare ska sättas in.
Tolvtimmarspass genom krita och flinta
Projektledaren, ingenjör Antoine Gayant klagar på att var femte krigsfånge, mest spanjorer och preussare, är för sjuk för att arbeta. Om det också gällde svenskarna är svårt att säga. Svenskarna var populära, de beskrivs som “effektiva” och “fogliga”. Däremot vill inrikesministeriet göra sig av med preussarna och ber krigsministeriet att kommendera alla svenska krigsfångar till kanalarbetet vid St. Quentin. Arbetslägret vid Saint Quentin-kanalen var ett av de första tvångsarbetslägrena i landet. Lägret var inte kringgärdat av taggtråd och vakttorn, det beskrivs som ett militärläger bestående av tält och träbaracker. Övervakningen var begränsad, några poliser och nationalgardister, mer var det inte.
Knekten Sven Pihl från Tingstad, utanför Norrköping, anlände till Bellicourt den 6 februari 1808. Han skriver att de bor i baracker och noterar att kanalen går rakt under självaste kyrkan i den lilla byn, som ligger 15 kilometer från Saint Quentin. Klicka på kartorna för att förstora.
Utdrag ur karta över St Quentin kanalen. De röda pilarna visar tunneländarna, en kort till västerut och en längre österut. Karta Bibliotèque de FranceUtdrag ur karta över St Quentin med byn Bellicourt i mitten där svenskarna bodde. De två pilarna visar start och slut på den längre av de två tunnlarna. Karta Bibliotèque Nationale de France
I början fick de gräva utomhus men mestadels fick de arbeta underjord.
“Den ena weckan arbetade wi om nätterna och den andra om dagarna och ombyttes Kl. 6 om morgonen och Kl. 6 om aftonen. Sista året måste wi äfwen arbeta om Söndagarne; då blef aflösning Kl. 12 på Söndagen, så att de som arbetade under förledne weckan om nätterna måste hålla i till Söndagsmiddagen och de för nästa weckan begynna Söndagsmiddagen och hålla i till Kl. 6 Måndagsmorgonen weckan derpå ock så widare.”
Ord och inga visor, men Sven Pihl uttrycker ingen särskild upprördhet över situationen. Jordmassorna som de forcerade med spett och spadar bestod främst av krita och flintsten. Lyktor lyste i tunnlarna, dag som natt. “Å ömse sidor af Canalen murades med tegelsten; längden på denna kanal var nära ½ mil, inuti ungefär 12 alnar bred; en bana war inrättad på ömse sidor för hästar att gå på, hwilka skulle draga fram Fartygen; ofwantill war den hwälwd liksom en nymodig kyrka”, skriver Sven Pihl.
Erik Borell också han Östgöte från Livgrenadjärregementet kommer till Macquincourt från Rocroi i januari 1809 för att för första gången “komma på arbets commendering” och kanalarbete. Då har hans regementeskamrater från Vikbolandets kompani jobbat i kanalen i nära ett år. Detsamma gäller många från Westmanlands regemente och antagligen ytterligare svenskar. Macquincourt ligger vid den östra tunnelmynningen och svenskarna flyttar in i de baracker som byggts för arbetet.
Några veckor innan Borell kommer dit, på nyårsafton 1808 brann barackerna. Nyheten når officerarna i Longwy och Johan Adam Drakenberg noterar i sin dagbok den 14 januari 1809.
fick bref från Forsslind och Hedberg, den förra berättade den olycka som d. 31 sistl: Dec: tilldragit sig i St. Quentin då elden förtärt wåre fångne Soldaters baraquer, hwarwid såväl Forsslind som ganska månge Under Officerare och Soldater förlorade alla sine Kläder och pengar. Inga af mina Soldater till All Lycka bodde i dessa Casserner.
Sven Pihl nämner att han flyttade två gånger under arbetet med kanalen. Då även han bodde i Macquincourt är det sannolikt att han träffade Erik Borell där. Uppemot 500 svenskar, kan ha arbetat vid kanalen enligt Kröningswärd, som förlitar sig uppgifter från sina underofficerare.
Viss lön för mödan
Underjordiskt nattarbete. Smaka på de orden. Januari, kallt, blött, tungt och monotont. Ett kejserligt dekret från 1809 föreskriver att arbetarna i Saint Quentin-kanalen inte kan neka till underjordiskt nattarbete, ett tydligt tecken på högljudda protester. Svenskarna arbetade i skift och organiserades i grupper, schaktlag, om 20-30 man under ledning av ett svenskt underbefäl. Soldaten Sven Pihl skriver med värme om relationen till underbefälen.
”Under hela tiden wi woro der, woro wi alltid skiljda från wårt öfwer-befäl: men wåra under-officerare hade wi alltid med oss, lika som en hustry med sin man; åt hwarje under-officer som gynnades med att få komma med till Canalen utsågs ett schaktlag, som fordrade emellan 20 och 30 man för arbetet, och hwarje karl, som arbetade bekom en Sols, som är 1 sk banco och lika mycket för hwarje dag. Under den tidn wi sjelfwe fingo uppbära wära dagspenningar af Fransoserna, så länge fingo wi redligt ut hwatd wi skulle hafwa i dagtraktamente neml. 3 sols 1 1/2 markt bröd om dagen
Döden i kanalen
Många dör. Ett enda jordskred sägs ha dödat några hundratal spanjorer och många fransmän. Det är lätt att tänka sig att tunneltaket gav vika emellanåt. Totalt dog 1500 spanjorer i arbete med kanalen. Uppgifterna är dock osäkra. De har nedtecknats av några engelska fångar som fått det berättat av spanjorer de träffar i St. Quentin. Uppgiften från de spanska fångarna kommer efter det att svenskarna lämnat området. Det är troligtvis förklaringen till varför varken Borell, Pihl eller andra svenskar nämner några om större olyckor.
Turen var på svenskarnas sida och inte spanjorernas. Många spanjorer valde för övrigt att hellre att gå i krig tillsammans med fienden, den franska armén, än att gräva kanal. Det förklarar en grupp spanjorer för en annan brittisk fånge, Lord Blayney. Han skriver att spanjorerna under flera år varit tvungna att arbeta året om, ståendes med vatten upp till midjan, och med otillräckliga portioner av en usel kost.
Västmanlänningen Johan Eklund är en av många svenskar som inte överlevde det hårda arbetet i Saint Quentin. I nästan ett helt år har han arbetat med kanalen då han några dagar efter julafton 1808 tas in på sjukhus. Två veckor senare avlider han på sjukhuset i Saint Quentin 29 år gammal. Dödsattesten säger korthugget att han dör till följd av “skador”.
Det tycks ha rått ordning och reda i de administrativa systemen. Hur det var med vården kan du läsa i separat inlägg. Här Johan Edlunds dödsattest.
Det finns en förteckning över ett femtontal svenskar som avled i samband med kanalarbetet runt Saint Quentin. Listan är sannolikt inte komplett givet det hårda arbetet och de stora antalet svenskar i trakten.
Av allt att döma arbetar de svenska soldaterna med kanalen fram till frigivningen. Erik Borell skriver att de fick besked den 25 november 1809 att “marchera från barackerna och upphöra med detta arbete som skedde den 27 när vi gingo till Saint Quentin” vilket var de uppsamlingsplatsen innan den långa marchen hem. Sven Pihl antecknar att han “gläds och fröjdas” över beskedet och över att “träldomen” är slut.
Invigning med extra allt
I april 1810, ungefär samtidigt som många svenskar just kommit till hemorten, var det officiell invigning av kanalen. Borgmästaren i Saint Quentin och de andra styrande i staden hade laddat ordentligt inför invigningen med besök av Napoleon och hans andra fru, Marie-Louise. Det fejades och putsades i staden som då hade 10 000 invånare. Alla hus längs färdvägen skulle målas vita, hållfastheten på broar skulle testas och såväl läktare som en triumfbåge skulle byggas. Programmet för invigningsdagen var späckat. Ur protokollen från kommunstyrelsen framgår bland annat att att klockor skulle ringa, salut skjutas, orkestrar spela, 25 flickor i linneklänning skulle uppvakta kejsarinnan, alla hus i staden skulle vara upplysta, tio upplysta båtar skulle cirkulera på kanalen och självklart skulle det även hållas en bal till kejsarens ära.
Många sov nog oroligt natten innan. Vi kan anta att alla lokala dignitärer var på plats liksom alla som hade möjlighet att ta mot Europas härskare . När allt kom omkring visade det sig att projektet inte var riktigt färdigt ändå. En av tunnlarna var fortfarande torrlagd. Napoleon beslutar sig för att rida igenom tunneln. På vägen halkar hästen i leran vilket lär ha gjort honom på mycket dåligt humör.
Vizir, kejsar Napoleons häst, kanske den som slant i leran Foto Musée de l’Armee / Pascal Segrette
Hur hans humör inverkade på balen, triumfbågen och de upplysta båtarna vet jag inte. Men vi vet att kort därefter var totalt 93 km kanalväg med 43 slussar och två tunnlar i funktion. Kanalen fick stor betydelse för utvecklingen i regionen och är idag världsunik. Det är den enda kanal i världen där pråmarna kopplas ihop i en konvoj och bogseras genom den långa tunneln med hjälp av en elektriskt driven kätting. Om pråmarnas motorer skulle driva båtarna skulle luften bli livsfarlig för besättningen.
Och hur gjorde man innan elektriciteten var uppfunnen? Som Pihl skrivit var det hästar som skulle göra jobbet, genom en tunnel på fem kilometer.
Nyfiken på att se hur tunneln ser ut idag? Häng med på en holländsk pråmfärd, ett Youtube-klipp som jag hoppas inte innehåller några olämpliga svordomar. Den som begriper spåket får bedöma själv.
Franskan var under 1700-talet den europeiska elitens gemensamma språk. Inom Gustav III hov användes franskan som huvudspråk och det var inte ovanligt att adelsmän och höga tjänstemän talade franska sinsemellan. Språket användes flitigt i brevväxlingar och i Stockholm gavs det ut flera tidningar på franska för svenskar.
Om vi idag tycker att engelskan tränger sig in i vårt språkbruk är det ingenting mot hur franskan användes på herrgårdarna under 1700-talet. Många låneord införlivades i svenskan och Johan Adam Drakenbergs dagboksanteckningar är full av exempel på detta. Redan i första stycket på första sidan använder han ord som momenter, arrengement, affairer. Det hindrade inte att han ville bättra på sin franska hos “Språkmästaren” Antoine respektive Lachou under sin vistelse i fransk fångenskap. På den Västgötska landsbygden där han växt upp var det kanske lite si och så med franskaundervisningen.
För de flesta soldaterna var det ett helt nytt språk de mötte. Då som nu är inlärning av glosor den närmaste vägen för att göra sig förstådd när gester inte räcker. I stort sett alla soldater har noterat användbara glosor i sina dagböcker, något som ingen officer valt att göra.
Uniformer för Första livgrenadjärregementet (t.v.) och Andra livgrenadjärregementet (t.h.) cirka 1825. Bild från Wikipedia ritad av Adolf Ulrik Schützerkrantz, eget texttillägg.
Frågan,Käl öretj, Mång frä? har jag hämtat från Nils Råss dagbok. På franska skrivs det Quelle heure est-il, mon frère och betyder, vad är klockan, min bror? Att hålla reda på tiden var viktigt för fångar som skulle infinna sig vid bestämda tider för arbete eller upprop.
Orden de ville ha koll på
Alla soldater har nedtecknat hälsningsfraser och de flesta av dem ord som avser veckodagar eller räkneord. Rudberg noterade hur man räknade till 100 000 medan Åhsnöjde sig med 10 000 och Borell 100. Att Åhs skriver nöff för nio överraskar nog ingen, mer överraskande är då att 91 skrivs “nonant ön” istället för “quatre vingt et un” som fransmännen skriver. Men de bodde nära gränsen till Luxemburg och Belgien där siffran nittio har ett eget namn och därmed undviker det krångliga fyra gånger tjugo plus tio.
Andra vanliga ord är de som anger riktning, tid, familjerelationer eller benämningar på djur, mat eller redskap. Ord som tegelsten, flintsten och skottkärra vittnar om arbete vid kanalen. Kvast, ved, eld, fnöske, rök, dörr, bord kan kopplas till dagliga sysslor i fångenskapen, medan ord som häng med min söta vän, mitt hjärta, kvinnobröst och brännvin antyder att det också fanns pauser i arbetet.
Av antalet glosor att döma var Lars Rudberg den av soldaterna som hade störst ordförråd. Utöver alla räkneord innehåller hans anteckningar mer än 100 glosor, några ser du på bilden nedan.
Utdrag ur Lars Rudbergs dagbok ”Svänska och Franska talesätt öfver satt” Ur Gösta Nordéns bok Livgrenadjären i krig, fångenskap och fred
Erik Borell har i tabellform ett 25 tal ord på tre språk; franska, svenska och tyska – “Donne moa- gif mig -geben si mig” för att ge ett exempel.
Soldaterna bör ha haft goda förutsättningar att göra sig förstådda även om det säkerligen krävdes tålamod på båda sidor. Här följer ett urval av Nils Råss glosor. Hans stavning fångar i flertalet fall skapligt väl ett korrekt uttal. Kolumnen till vänster, ”korrekt stavning” har jag lagt till.
Svenska
Franska
Korrekt stavning
En bonde
Bisang
Paysan
Högra armen
Bra Droa
Bras droit
Lät up dören
Owre La port
Ouvre la porte
Lät igen dören
Främ la port
Ferme la porte
Kom hit
Wenisij
Viens ici
Jag wil
Sch wole
Je voulais
För dig
Borwo
Pour vous
Hur mycket är Klåkan
Käl öretj
Quelle heure et-il
Talar svenska
Parlär …Swedoa
Parlez Suedois
Hvil du gå med
Afwäk moa
Avec moi
En tjuf
Walör
Voleur
Min bror
Mång frä
Mon frère
Näy min wän
No mona mij
Non, mon ami
en oxe
Böf
Un boeuf
en häst
Siöwall
Un cheval
Kiöt
Labjang
La viande
En qwast
Bailj
Un balai
Utdrag ur Nils Råss svensk -franska parlör kompletterad av mig med korrekt stavning
Krigsfångar hade Frankrike gott om. Tid hade fångarna gott om. Hur kunde den potentiella arbetskraften användas?
Arbetskraft behövdes på de franska bondgårdarna Illustration Bibliothéque Nationale de France
Vad gör man med 70 000 fångar?
Efter stora franska militära framgångar var hösten 1805 ungefär 70 000 fångar på väg till olika franska städer. Napoleon skriver i ett brev till inrikesministern att prefekterna/ landshövdingarna måste tänka ut lämpliga arbetsuppgifter. till fångarna: “‘Dessa fångar kostar oss mycket, försök utnyttja dem till något”. Men det var inte lätt för landshövdingar eller borgmästare att hitta jobb. Bönder tog hand om en del fångar, borgare en del och andra togs i anspråk av myndigheterna själva. Det gällde framför allt byggande av broar, vägar och kanaler men även underhåll av militära anläggningar.
Att fångar arbetade kunde bidra till lägre kostnader för staten och att bönder och andra arbetsgivare kunde täppa igen de hål som skapades när franska män försvann in i den stora armén. Arbete sågs även som ett mer humant sätt att behandla fångarna. De var både ett problem och en möjlighet för staten.
För att underlätta arbete åt staten inrättades särskilda arbetsbataljoner som vaktades av krigsveteraner, ofta var det pensionerade eller skadade militärer som inte efterfrågades av stridande förband. Napoleonkrigens första franska arbetsbataljon utgjordes av svenskar och preussare och skapades för grävandet av Saint Quentin-kanalen. Men nu lämnar vi tvångsarbete och kanalgrävningen som behandlas på sidan XX och riktar in oss på fångarnas frivilliga arbete.
Reglerna föreskrev att fångar kunde arbeta åt staten, inom jordbruket eller inom tillverkning. I praktiken var det mycket ovanligt med tillverkningsarbete. Den som ville anställa fick lämna en skriftlig ansökan till prefekturen, länsmyndigheten om antal fångar, arbetsuppgifter och arbetsvillkor (Art 41) och borgmästeriet, skulle intyga att arbetsgivaren var lämplig. Det var vanligt med lantarbete. När avstånden var stora mellan gården och kasernerna där fångarna normalt bodde kunde kommendanten godkänna att fångarna sov hos bonden eller annan godkänd arbetsgivare. I sådana fall stod arbetsgivaren för mat, boende och och lön vilket minskade statens utgifter.
Fångar som arbetade utanför staden måste avlägga ed på att inte avvika från arbetsplatsen eller lämna kommunen. Vid rymningar var arbetsgivaren skyldig att genast anmäla detta, annars blev de automatiskt av med eventuella andra fångar och kunde inte heller kunde anställa nya (Art 26, Art 46). Myndigheterna vill spara pengar men var också angelägna om goda relationer mellan fångar och arbetsgivare för att inte orsaka missnöje och oro. Borgmästaren skulle tillse att att förhållandena mellan arbetsgivare och fångar var acceptabla (Art 49). Av praktiska skäl så behövde inte fångar som bodde på kasern och fått jobb i staden inställa sig för upprop mitt på dagen vilket övriga fångar var skyldiga att göra. (Art 27).
Frivilliga svenska arbetsinsatser
Det finns inga säkra uppgifter på hur många svenskar som frivilligt sökt sig arbete. Siffror saknas även för hur vanligt det var bland fångar från andra länder. Lite statistik finns för spanska fångar. I en grupp av 350 spanska fångar arbetade 13% varav 60% hade arbete hos bönder och 40% i staden. Enligt en annan sammanställning för fångar på tre orter arbetade 33%, 14% respektive 5% av de spanska fångarna 1810. Gissningsvis var spannet 5-33% giltigt även för de svenska soldaterna. Efterfrågan på arbetskraft var inte så stor. Prefekterna klagar på att arbetsgivarna inte erbjöd tillräckligt bra villkor för att motivera fångarna.
Av de svenska officerarna är det bara Nils Harld Åkerstein som nämner att han arbetar. Han ger lektioner i teckning och skissande och söker även arbete som gravör, men det är oklart om han fick någon tjänst. Annars var det soldater och sjömän som arbetade.
Östgöten och livgrenadjären Sven Pihl nämner att han köper in trä och täljer små barnvagnar medan hans kamrater snidar fåglar till försäljning, “ty en liten förtienst war bättre än wara alldeles sysslolösa”. Sven Pihl tar också jobb på en bondgård, ett jobb han trivs utmärkt med;“Jag fant mig mycket bra hos·honom, ty där fick jag något·kläder att skyla mig med hälst mitt husbondfolk icke tålte några osnygga eller trasiga. Hade jag fått varit hos denna bonde, Sehra Paren, hade jag ej vetat om att vara fången.“ Den här perioden i Sven Pihls fångenskap hade många vinnare. Bonden som fick ett arbete utfört, staten som slapp utgifter för kost och logi och lön och han själv som uppenbart nöjd med tillvaron.
Kröningswärd skriver att några svenskar frivilligt arbetade med kanalgrävning i Metz, tapetseraren Hertzman fick tillstånd att flytta till Lille och andra hävdar att en östgöte till och med tjänstgjorde som brevbärare. I Longwy arbetade krigsfångar som servitörer, uppassare, bagarbiträden, lantarbetare och stallpojkar. Dessa uppgifter avsåg dock preussiska fångar, då svenskarna liksom engelsmännen, enligt Longwyborna mest ägnade sig åt att “tuer le temps” , att döda tiden. Men det handlade mindre om nationalitet än om samhällsställning, preussarna var soldater och svenskarna var officerare. Att som officer utföra den typen av arbete fanns inte på kartan. På andra orter hade svenskar liknande arbeten som preussarna i Longwy. Mörner skriver att han fått höra att soldaterna “genom arbete i staden och på landet däromkring, di de hafva frighet att gå kunna få tillfälle till förtjenst, vilket jag högeligen önskar”.
Erik Marckander, sjömannen som tillbringade fångenskapen som ensam svensk bland britter, prövade flera arbeten. I staden Arras, inte långt från Calais vid Engelska kanalen, hade britterna med pengar hemifrån ordnat en skola med läsning, skrivning, franska, artitmetik och navigation på schemat. Efter att först varit elev blev han själv hjälplärare. Efter de många åren i fångenskap blev hans engelska så bra att han under en kort tid, efter att freden undertecknats, gav lektioner i engelska. Han gjorde det medan han väntade på att ta sig över kanalen. En kort tid under fångenskapen i staden Arrras var han inneboende hos Madame Noel som drev “groggservering” för brittiska sjökaptener. Marckander hjälpte till med serveringen. Men det arbete som betalades bäst var det som skräddarlärling. 1813 var den franska armen i akut behov av uniformer . Militären sökte bland fångarna efter personer med syvana som kunde lockas med arbete. En av Marckanders medfångar som hade viss erfarenhet anmälde sig och tog med honom som lärling. Ersättningen var 2 sous om dagen.Det var dubbla lönen mot vad kanalgrävarna fick för 12 timmars arbete. Efter några veckor träning med nål och tråd kunde han senare “mottaga och uföra dyligt arbete ei allenast kapotter, utan äfwen flera uniformspersedlar, såsom frackar, sibletter, byxor, mössor m.m.” Detta arbete gav bättre betalt och han kunde nu “köpa smör, fläsk, ost och tom någon butelj gott vin”. (Ingen engelsk militär nappade på erbjudandet att sy uniformer till fienden. Det ansågs omoraliskt. Marckander skriver att de som liksom han inte var brittiska militärer och som därför hade det mycket sämre ställt ekonomiskt, mötte förståelse för sitt val och undgick kritik.)
Det var fler än Marckander som passade på att lära sig nya saker under tiden i fångenskap. Rouanet nämner en österrikisk sergant gick i lära hos M Hédouin i Reims och blev förtennare, Hushållskärl i koppar eller mässing hade invändigt ett tunt lager med tenn vilket skyddade maten från giftiga ämnen. Slitna kärl fick nytt liv av förtennaren. Det finns även exempel på att franska staten gav fångar tillstånd att öppna eget. Engelsmannen David Evans etablerade sig som stövelmakare med egen affär i staden Châlon och lät hämta dit familjen från England.
Tankar på att locka ner frugan till kontinenten lyser med sin frånvaro i de svenska dagböckerna.
Den 20 december 1807 befinner sig Napoleon i Milano. Ett par dagar tidigare hade han utfärdat det så kallade Milano-dekretet, ett beslut som utökade förbudet för neutrala stater att handla med Storbritannien. Motståndaren skulle knäckas med ekonomiska medel.
Napoleon hade många frågor på sitt bord. Det svenska ärendet var nog ett av de minsta. Han skriver ett brev till Krigsministern i Paris med förslag på omorganisation av den franska armén. Brevet avslutas ”Fundera på saken, ta in synpunkter från de bästa experterna inom området och återkom med resultatet.” Han skriver också utförliga instruktioner till general Junot. Junot hade ett par veckor tidigare lett den franska arméns intåg i Portugal. Napoleon instruerar nu generalen att upplösa större delen av den tillfångatagna portugisiska armén, att snarast föra ut kungliga prinsar från Lissabon och sända militära befälhavare ur landet. Han ger även Junot order att alla engelska tillgångar ska beslagtas och att trupper ska befästa alla viktiga platser.
Samma decemberdag ställs Napoleon även inför ett ärende med trilskande svenskar. Krigsministern, general Clarke skriver till Napoleon att de svenska krigsfångarna vägrar att gå med på att tvångsarbeta med kanalgrävning. Napoleon kallar svenskarnas trots för ett ”dåligt skämt”, och kräver att Clarke sätter dem i arbete. Han påpekar att franska soldater som hamnat i svensk fångenskap tvingats att arbeta. Napoleon var rätt informerad. Franska krigsfångar deltog i grävandet av Södertälje kanal. De sattes också i arbete vid byggandet av Norrbro i Stockholm.
En tid senare får svenskarna ordern om att bege sig till St Quentin för kanalgrävning. Läs mer kanalgrävandet här.
Krigsministern Clarke som Napoleon brevväxlade med var samme man som ett drygt halvår tidigare bjöd Drakenberg och de andra tillfångatagna svenska officerarna på middag i Berlin.
Om inte detta exempel på Napoleons önska om och förmåga till detaljstyrning slagit dig med häpnad så kommer ytterligare ett .
Napoleon får senare fråga om två svenska sjömän som tillfångatagits ombord på ett brittiskt fartyg. De anhåller om att försättas på fri fot. Avslås, svarar Napoleon.
Möjligheterna att skicka privata brev genom ett krigshärjat Europa var inte de bästa. Det kunde gå år utan att några livstecken kom i endera riktningen. Idag, när vi blir otåliga när svar dröjer mer än några timmar eller dagar är det omöjligt att ta in innebörden av detta. Vem lever, vem har fötts och vem har valt sig en annan fästman under tiden? Här några exempel på hur och man kommunicerade och vad man tog upp på de rader man hade till förfogande.
Wåre af Hjertat Älskade Wänner och Makar! Så inleder sju soldathustrur frän Östergötland ett gemensamt brev som skrivs den 18 november 1809, bara en vecka innan männen släpps fria. Kvinnorna som kortfattat berättar om vad som hänt på soldattorpet heter Anna Jute, Elisabeth Höckert, Catharina Colleng, Stina Brun, Catharina Brunell, Maria Canon och Lena Stina Adonius. Deras män är rotesoldater på Livgrenadjärregementet och var fångar sedan november 1806.
Hälsningarna nedtecknas av Samuel Peter Presser, komministern i Horn församling. Att kvinnorna skriver just då beror på att de efter flera års tystnad äntligen fått ett brev från männen, skrivet av korpralen Fallerstedt. Det tog sex veckor för brevet att nå Sverige. Förra gången kvinnorna skickade ett brev, 1 ½ år tidigare, kom det i oöppnat i retur.
Då Sverige och Ryssland nyligen slutit fred är kvinnorna hoppfulla. Snart borde de kunna återse sina makar! För att underlätta männens hemkomst skickar de vad de kan av sina besparingar, från ingenting till 3 riksdaler.
Stina Jonsdotter var gift med Lars Brun. Maja Stina, deras enda barn, var knappt ett år gammal när Lars lämnade hemmet. De bodde på torpet Bränna. Lars var född 1770 i Horn socken, han var 172 cm lång och hade vid tillfångtagandet varit i kronans tjänst i 14 år. Stina var född ett par mil söderut, just på andra sidan gränsen där Östergötland möter Småland.
Till Bruun, Så väl jag sjelf, som Lilla Dottren hafva väl hälsan och måste finna oss efter omständigheterna – Sven Larssons Son i Bogöl vid namnSven är för Ditt nummer antecknad 1808 vårtiden – Han väntas dageligen från kriget hemm, och med förenämnde Mann har jag öfverenskommit sålunda: att jag bebor Torpet, men ej mera deraf, än det at jag upgifver fordret som i år växanda är, på mina kreatur- Hälsning från mig och lilla Dtrn til sin Pappa, som vi dageligen hemförvänte. En ringa Penning är ock äfven från mig till Dig översänd nämligen 3 Rd Banco. Christina Brun
Elisabeth Persdotter var gift med soldaten Johan (Jaen) Höckert, från samma socken. De bodde på rote 147 Höckshult där Johan tjänstgjort sedan 1801. Han var född 1774 var 187cm lång. De hade inga barn.
Till Höckert, Ack min Vän, huru stumm blev jag icke då mig förelästes genom Fallerstedts bref, det Du lefver och fått Dina tilsända peningar från mig – Jag kunde i förstone af föreläsandet häraf ej annat än misstro; Men ack min Vän Huru glädjens strålas uplifvade mina Känslor och mitt hjerta vid sanfärdigheten häraf, kan ej med orden beskrifvas, så mycket mera som jag nära 3 år aldrig haft den ringaste kunskap om dig förrän nu. -Lef Du säll och välkommen snart hemm til Din Vän som så länge ensam vänt – Från torpet är jag flyttad till min Bror i Åshorva, emedan för detta Nummer Drängen Sven Jonsson i Höckhult, nu med namnet Höckert, inskriven är, och Han har bergat hela detta årets växande gröda och gräs – Han är nyligen från kriget hemkommen och bor i Torpet – Din säck från Stralsund hemkom aldrig – Bland alla Slägtingar levfa, utom min Fader som dog den 9 Januarii 1808, då jag ärfde efter Honom 1/16 Del uti Åshorfva, som för Arrende Brukas, hvaraf min bergning och försorg blifver – Kreaturen äro väl til men borta til LegoPenningar kunde jag ej med de andra öfversändas till Dig, emedan jag ej visste annat än det Du döder varit, eljest kjänner Du alt för väl, at jag så snart som någon annan utgort min skyldighet – Skulle så hända, emot all förmodan, det Din fångenskap skulle fortfara, så tillsammanslägg med Dina Camerater och Dem som är i Rocroix ett bref til oss, med utanskrift til Comminister S:P: Presser i Holma – Vi emottage det med lifligaste glädje och betale gärna dess utlösen – Hälsning utan undantag från oss allesammans. Elisabeth Höckert
Fångenskapen satte kvinnorna i en svår rävsax. Krigsmakten hade ett behov av att fylla de fångatagna männens platser vilket innebar att nya män på ett eller annat sätt tog över soldattorpen. Elisabeth Höckert skriver att hon “är flyttad till Min Bror i Åshorva” medan bland andra Christina Bruun och Lena Stina Adonius kommit överens om att bo kvar men de miste rätten till mycket av inkomsterna. Att Elisabeth Höckert saknade pengar att skicka är lätt att förstå.
Inte heller officerarnas brevväxling från fångenskapen tycks ha fungerat något vidare. I alla fall inte om Johan Adam Drakenbergs brevväxling var som de andras. Men så länge de befann sig i Svenska Pommern var kontakten god. Han både skriver och får många brev från familj och vänner.
Efter fångenskapen tar det stopp, Han skriver flera gånger till släkt och vänner och självklart till sin kvinnan han älskade, Fredrika Gete. Men utan att få svar. I januari 1808 noterar han skref till min Morbror Lilliehöök, och till min Bror Eric, med Yttrande af min Stora Längtan efter bref från Swerge.
I brist på fungerande postgång fanns vid ett par tillfällen möjlighet att skicka hälsningar med de som fått tillstånd att resa hem. Hösten 1808 kom chansen att skicka brev hem via några svenska sjökaptener. Ett par månader senare kunde man i Post och Inrikestidningar läsa namnen på de officerare, kaptener och sjömän som fanns i staden. “De befunno sig till helsan wäl, och anmodatd honom (skepparen Lars Dannberg) derom försäkra deras hemmawarande anhörige, då bref af honom ej kunde medtagas, emedan de från Tyskland icke woro tillåtne att öfwerföras.” I maj 1808 fanns enligt Dannberg 66 officerare, 28 kaptener och 38 sjömän i fångenskap i Longwy. Bland fångarna fanns också några barn till sjökaptenerna. Soldater och matroser av okänt antal uppgavs vara förlagda i Rocroi.
Först den 13 september 1809, två och ett halvt år efter att han blivit fånge, får Johan Adam Drakenberg brev från släkten. Det är hans morbror som skriver och som har hälsningar från släkten och hans Fredrika. I avsaknad av egna brev noterar han i dagboken när någon annan fått nyheter från Sverige.
Bristen på information gav upphov till rykten. Fredrika Gete skriver senare 1809 om sommaren utspreds den bedröfliga nyheten att min älskade Jean dött under fångenskapen – för mig var då all glädje försvunnen ehuru att ingen säkerhet bekräftade denna olycka- hösten därpå skänktes mig det glada hoppet att händelsen torde vara digtad, och kort därpå några välkomna rader från den lefvande Älskade.
Liksom Fredrika Gete kommer de sju grenadjärshustrurna i Östergötland återse sina män. Tre av männen får tjänst på andra soldattorp i trakten, övriga, däribland Johan Höckert och Lars Brun måste försörja sig på annat sätt. Breven till grenadjärerna har publicerats i artikel av Björn Helmfrid i tidningen Östgötagrenadjären.
Svenska krigsfångar i Napoleons Frankrike berättar
Hedersord och hedersmord 