Ett brev ligger framlagt på riksarkivarien Ingvar Anderssons skrivbord på tjänsterrummet på Riddarholmen den 27 maj 1959. 

Avsändare är Gérard de Villeneuve. I brevhuvudet står han som direktör för SO. MI. AR. GE. F.  Fråga mig inte vad ordkombinationen står för. En kvalificerad gissning är det gäller någon sorts släktforskarförening eller kanske flera. Han var nämligen genealog. Genealogi är läran om en människas eller en djurarts släktförhållanden och innefattar systematiska metoder för släktforskning. Hursomhelst är brevet på franska och inleds så här.

Min herre,

Det är som medlem i Centre d’Entreaide Génélogique, där även ni är medlem, som jag funnit er adress.

Ingen vass öppning, men korrekt. Kanske hade öppningen varit mer litterär om avsändaren känt till att mottagaren var medlem av Svenska Akademin.

Så till ärendet, hur De Villeneuve under sitt arbete med att microfilma ett arkiv i Ardennerna har slagits av att så många svenska krigsfångar avlidit där mellan 1807-1810. Fascinerad över detta har han upprättat listor över svenskarna, namn, regemente, när de kom till sjukhus, när de avled osv.

Han ber Ingvar Andersson att sprida vidare denna arkivskatt till olika genealogiska föreningar i Sverige.  Han hoppas vidare att Andersson och han ska träffas personligen. De Villeneuve kommer nämligen till Stockholm som delegat vid den internationella världshistorikerkongressen som arrangerades av Sverige året därpå. Om så skedde vet jag inte.

Jag ser bara en notering om att ett tackbrev ska skickas. Däremot publiceras listorna i tidskriften Släkt och Hävd 1960 så De Villeneuve borde känna sig nöjd, hans arbete fick bred spridning i släktforskarkretsar.

Uppgifterna över de döda svenskarna kan sammanställas både på bredden och längden. Här några exempel.

De stora svängningarna är inte lätta att förklara. Varför dog 18 stycken i november men bara 5 i februari. Är det årstiden, tillgången på mat eller smittspridningen i sig?

Lättare är då att kontstatera fakta, som att de flesta som avled var mellan 20-29 år, att medelåldern för avlidna var 34 och att den äldsta av dem var 59 år.

Torr statistik är en sak, ett vittensmål något annat. Just när dödssiffrorna i grafen är som högst skriver livgrenadjären och rotesoldaten Eric Borell så här:

Jag kan ej förtiga de sorgfulla syner som vi dageligen får åskoda då det nu nära twå månader hädanföres af Camraterna Siuka. Somliga dagar 6 a 8 a 10 12 man till sjukhus alla af en och Samma feber och efter de lärdes berättelse af förkylning och Svår ansträngning (Strapatserning). Den 15 tonde mars blef en död på kasern och den skar Docktorn upp och … … dät Syntes intet mera fel på honom, endast i hiertat ty där fans ingen bloddroppa utan i stället för Rödt Så var dät Gult

Ur Eric Borells dagbok 23 dec 1807. Jag har förenklat språket något samt fetmarkerat. Gult ja, kan det varit fett eller åderförkalkning som gjorde att Borell tyckte det såg konstigt ut?

Samtidigt som Erik Borell nedtecknar sina tankar ligger Hans Åhs från Västgöta Dahls-regemente för döden 6 mil därifrån. Hans Åhs dagbok hittar du här. Några kamrater från hans kompani vittnar vid hemkomsten till Dalsland att Åhs mellan den ”20 och 25 te December 1807 under fångenskap i Frankrike, uti staden Ivois på sjukhuset, med döden aflidit genom förblödelse och blef av franska medici upskuren och hans kropps beskaffenhet granska.” 

Franska kirurgknivar var snäppet vassare

Om man nödvändigt skulle in på sjukhus vid den här tiden så var de franska inte något dumt alternativ. Med den tidens mått var vården långt framskriden och landet hade en lång och omfattande tradition av att vårda sjuka.

Även de som saknade pengar fick behandling på sjukhusen, Hotel Dieu, som de kallades och som fanns i de flesta städer. Det var vanligt bland rika familjer att donera pengar för sjukhusens skötsel. Handlingen var inte bara ett sätt att lindra smärta utan även ett sätt för de välbeställda att lindra sociala spänningar i samhället. Länge låg betoningen på omvårdnad, där ofta nunnor såg till att de sjuka fick mat, värme och läkemedel från olika medicinalväxter.

Framsteg hindrades länge genom att kyrkan motsatte sig obduktioner fram till slutet av 1500 talet. Kunskapen om anatomin tog därefter stora kliv framåt och upplysningstiden stärkte vetenskapens roll gentemot religionen.

Den franska revolutionen bidrog även till ett  förnyelse och raserande av gamla hierarkier mellan tex läkare, kirurger och apotekare. De många vårdplatserna på franska sjukhus, lämpade sig för forskning vilket lockade läkare och vetenskapsmän till Paris för att studier på plats. Men långt ifrån alla sjukhus höll god kvalitet. Många av de cirka 2000 sjukhus som fanns i landet präglades präglades av hög smittorisk till följd av dålig hygien, dålig ventilation och att trängsel. Dödligheten var hög. 

Särskilda militärsjukhus fanns utspridda över landet och. Sådana fanns bland annat i Longwy, Metz, Nancy, Sedan, Bescanson, Saint Quentin och Rocroi dvs de platser där flertalet svenska krigsfångar vistades. Och där inte så få dog.

Ordning och reda, eller?

Dödsattesterna innehöll rikligt med information och ordentliga stämplar.

Den här dödsattesten är utfärdad vid ett annat sjukhus, det i Saint Quentin. De svenskar som fanns i närheten var ditkommenderade för kanalarbetet. Jovisst, Eric Borell var en av dem.

Död till följd av skador står det i attesten. Inte särskilt upplysande kan tyckas. Därutöver får vi veta att han var 29 år, född i Västmanland, Sverige och att han kom till sjukhuset den 28 december 1808 och avled den 14 januari 1809 . 

Men vilken 29 årig västmanlänning är det som dödsattesten avser? Jag får tyvärr inte kombinationen efternamn-förnamn-ålder att stämma med något namnen i generalmönsterrullan eller fånglistorna. Johan Persson med rotenamnet Eklund, 38 år vid Strömsholms kompani är min bästa gissning. Jag har dock inte kollat i kyrkböckerna för att se om han noterats som avliden där. Kan du lösa gåtan, meddela mig gärna!

Ingen mat till svårt sjuka

Nästan alla dagböckerna tar upp läkarbesök eller sjukhusvistelser. I januari 1807, efter precis efter att ha korsat gränsen mellan Tyskland och Frankrike skriver soldaten Nils Råss (se hans dagbok här).

“i Måtz (Metz) måste jag qwarblifa

ty jag war ofärdig i fortena til

d 15 wart jag På Siukhuset

och Swalt oändligen”

Att hans fötter tog stryk var inte konstigt. Soldaterna hade då, under den kalla årstiden, vandrat i nära två månader. Erik Borell skriver att skor och kläder vid det laget var utslitna.

“Således vart vi alldeles nackna till slut. Jag för min del marcherade i Svåraste väder och vägelag öfver 20 mill nestan barfotade”.

Sjömannen Marckander, som tillbringade fångenskapen med de britter han tillfångatogs med, ger en ljusare och mer detaljerad bild av sina olika sjukhusvistelser än Råss. Här hittar du hans dagbok.

“ sittade i en halmstol med 2ne derwid fästade käppar, bars jag in till staden och intogs på militärsjukhuset : Hotel Dieu, i en stor ståtlig, luftig och ljus sal med långa rader af sägnar 2 á 300 till antalet; afkläddes genast av sjukwaktarne, fick rent linne, dito lakan och nattmössa.”

En överläkare i sällskap med kandidater och en nunna gjorde dagliga ronder till patienterna. Marckander noterar att vädringsfönsterna var placerade högt för att inte orsaka drag. 

“Utom medicinalier, som mycket sparsamt utdelades, förskrefs dieten för dagen, nämligen, 

För svårt sjuka: ingen diet.

Något lindrigare sjuka: svag buljong

Dito feberfria: en fjärdedels brödskiva  och buljong

Mera hoppingivande: en halv brödskiva och buljong

Återkommande hälsa: trefjärdedels brödskiva och buljong

Konvalescenser: en brödskiva med kött och buljong försedd med timjan”

En nypa salt kan här vara på sin plats, Marckander är en mustig berättare. Men att sjukhusen sparade på krutet för fångar som man uppfattade som döende står utom allt tvivel. Resurserna på sjukhusen var knappa. 

Knappa då som nu, kan tilläggas så här i mitten av november 2022.

PS. Tack till alla hjälpsamma arkivarier, genealoger och släktforskare. Utan er inga listor över avlidna svenskar för att ta ett exempel. Utan er skulle jag fortfarande tveka över det svårtydda ordet i Borells dagbok. Jag la upp en bild och en fråga på Facebook gruppen Släktforskning för noviser. Svaret på dödsorsaken kom nästan omedelbart. Det stod Strapatserning – överansträngning av verbet strapatsera. Till sist tack till National Cancer Institute för bilden med alla läkare.

Vad skriver karln? En smed som har hundar i ett ekorrhjul för att driva en bälg? Yrar krigsfången och soldaten Erik Borell i januari 1808 när han gör sina noteringar i dagboken? Han befann sig i staden Rocroi i norra Frankrike. Så här ser förresten staden ut idag.

Stadskärnan där Erik och de andra höll till, har nog inte förändrats särskilt mycket. Rocroi är av många befästa städer nära gränsen till Belgien, designade efter ritningar av Vauban.

Åter till hundarna som dök upp i dagbokstexten. Det tog tid innan jag fattade vad jag läste. Testa själv!

...hos en smed som tvänne hundar drager bäljen, den ena förmiddagen, den andra eftermiddagen. Det är ett hjul som hunden löper uti och av hans löpande går hjulet omkring och därutav drages bäljen i oändlig andning.

Rocroi den 11 januari 1808 Eric Borell

Jag har aldrig hört om annat än ekorrar, hamstrar och människor som springer i ekorrhjul. Hur göra? Jag googlar på hund+smed+1800, ingen vettig träff. Därefter arbetshund+1800, dragdjur+ekorrhjul; hund+arbete, hund+hjul+springa. Till slut testar jag på engelska ”dog in a wheel”.

Där satt den Canis vertigus, heter den på latin. Den snurriga hunden, för att använda Linnés terminologi. På wikipediasidan hittar jag precis vad jag hoppades på – ett bildbevis. Visserligen ingen smed men en värdshusinteriör från Wales .

Tydligen hade britterna på 1500-talet avlat fram denna art för att få en jämn stekyta på köttet och den kom att tjänstgöra i brittiska kök under flera hundra år. Känns nästan skönt att veta att arten försvunnit så slipper vi djuretiken i denna typ av arbete. Vind- och solel gör det bättre.

Nu släpper jag hundspåret och arbetar så sakteliga vidare med att tyda Eric Borells handstil. Min mål är att kunna lägga ut hans dagbok på bloggen för andra att läsa. Lika mycket är målet att få ökad förståelse om honom. Och förhoppningsvis att möta fler överraskningar. Mitt intryck är att även Eric tappade hakan när han fick se hundarna. Gjorde du?

En svensk krigsfånge skjuter en annan svensk krigsfånge för en obetydlighet. Jag erkänner, obetydlighet är mitt ord, skrivet 2022, männen med pistoler i händerna tyckte uppenbart annorlunda. I mitt inlägg Hedersmord inträffar alltjämt och säljer från den 2 augusti skriver jag om hederskulturen av idag och ger bakgrunden till duellen mellan de två svenska krigsfångarna. Nu kommer fortsättningen på samma tema. Lång, fascinerande och skrämmande, om du frågar mig. Men duellerna kanske blir något mer begripliga, trots allt.

Heder och ära var hårdvaluta  vid den här tiden och för adliga officerare ett måste. Heder var något som man antingen hade eller saknade och den skapades av den allmänna moraluppfattningen, ståndsideologin och könsrollen. Att uppfattas som ärbar och fysisk modig var viktigt för deras ställning i samhället, deras möjlighet att göra karriär, gifta sig och säkra framtiden för sina barn.

Där fanns alltså ekonomiska skäl men framför allt handlade om tillhörighet i gruppen, den manliga och oftast militära gruppen. Äran kopplades också starkt till att tala sanning. Att ljuga var otänkbart för den som ville ha sin heder i behåll. Ifrågasattes hedern fanns en förväntan om att gripa till våld. Absolut inte fega ur.

Hederskulturen satte äran högre än både livet och den kristna tron, trots att religionen hade ett så stort inflytande på människors tänkande och beteende. Det gällde att vara uppmärksam på alla tecken som kunde uppfattas som ett ifrågasättande av hedern. 

Historiker kopplar ihop duellerna med äldre tiders tvekamper och riddarnas tornerspel. I de nordiska sagorna förekom tvekamper eller enviger som metod för att avgöra rättvister. Tvekamperna upphörde sedan främst  till följd av kyrkans inflytande i samhället. Under medeltiden utvecklades riktlinjer för dueller med normer om vad som gjorde grund för en duell och hur hedersrelaterade konflikter kunde lösas. Många forskare menar att fenomenet uppstod i Italien och spred sig vidare över Europa. Duellen var en manlig adlig, angelägenhet som satte upp gränser mot “personer av lägre social status, mot fysisk svaghet och kvinnlighet.” Manlighet och våldsamhet var tätt sammanbundna, i synnerhet i officerskretsar uttryckte männen sin maskulinitet genom militärt våld eller dueller. 

Under 1700-talets började hedern ses som en viktig privatsak i breda grupper i samhället. Det var alltså inte något som var kopplat till vilken familj man fötts i utan något man själv kunde påverka. När borgerligheten närmade sig de hedersideal som tidigare främst kopplats till adeln kunde dueller som sofistikerat våld vara ett sätt för adeln att att bibehålla sin exklusivitet.

Fördömanden från högre och ännu högre ort

Duellernas popularitet i adliga kretsar som en form av privat konfliktlösning och hämnd  ifrågasattes tidigt. Kyrkan och staten betonade värden som plikt, dygd, vänskap och kärlek. Våldet som duellerna representerar stod i konflikt till detta. Duellerna sågs därför som ett hot mot kyrkans och kungmaktens auktoritet och statens våldsmonopol. Vid kyrkomötet i italienska Trient 1563 förbjöd kyrkan dueller och uppmanade alla monarker att ingripa mot fenomenet.  Drottning Kristina manade till avskaffande av duellern. I ett betänkande till Riksdagen 1649 kallade hon företeelsen för en “galenskap” och dess utövare för “vanartiga ungdomar” eller “dåraktiga äldre män”.  

Det dröjde till 1662, alltså till efter att Kristina avsagt sig tronen, innan kungamakten utfärdade det första Duellplakatet, ett förbud om “allehanda Dueller och Otwungnde Slagzmåhl”. I den uppdaterade versionen som kom 1682 tydliggjordes att dueller som ledde till dråp skulle bestraffas med döden. Båda duellanterna skulle nekas en kyrklig begravning och begravas avsides på kyrkogården.

Lagstiftningen riktade också in sig på att minska orsakerna till duellerna genom att kriminalisera kränkande handlingar. Ärekränkningar och förtal ansågs vara ett särskilt allvarligt brott när det riktade sig mot adeln. Det hindrade inte att adeln högljutt protesterade mot de nya reglerna och menade att försvaret av äran förutsatte möjligheten att ta till vapen. De menade att äran inte kunde upprättas i en domstol.

Många kritiserade adelns inställning. Främst kom kritiken från präster och från icke adligt håll. Genom duellen satte sig människan över Guds femte bud, “Du skall icke dräpa.” Prästen Simon Isogaeus, svensk hovpredikant och riksdagsman skrev en bok i ämnet där han beskriver duellerandet som ett “djävulskt monstrum”  och något som “störtar själen uti helvetets bottenlösa avgrund.” Han beklagar sig också över den rådande synen där den som inte accepterade en utmaning till duell “ kallas en pulton, skinrädder, en stackare” medan duellanten “hälsas för en braf karl som har hierta i bröstet”.

Förbudet satte inte stopp för duellerna. Det  finns många exempel på att lagen tillämpades för lindrigare brott och dueller utan dödlig utgång.  Men trots flera utdömda dödsstraff verkställdes de aldrig. Orsaken kunde vara att den dömde flytt landet, brist på bevis eller att kungen använt sin makt att benåda de dömda. Inte heller finns belägg för att duellerna påverkade karriären negativt för de som överlevde. Den största tillgången, hedern, var i behåll.

En typisk duell

Vi vet inte exakt vilka ord von der Lancken använde på balen. Johan Adam Drakenberg beskrev dem som “äreskändande utlåtelser” och “termer som en man hwilken äger det minsdta gnista af heder och ära eij skulle kunna fördragit, ännu mindre en Officer”. 

Situationen är typisk i duellsammanhang. En person anklagas av en i jämlik ställning för att vara något som inte är acceptabelt inom gruppen, lögnare, fegis, någon inte värd att lita på. Att båda personerna var duellfähiga var en förutsättning för att det skulle kunna bli fråga om en duell. Högre tjänstemän och officerare kunde också duellera även utan adelskap men i allt väsentligt var duellen en adlig angelägenhet.

En annan typisk faktor är att angreppet sker inför öppen ridå. Den svenska och franska officerskåren och stadens societet är vittnen när ryttmästaren uttalar orden som enligt normerna inte kan passera obemärkta. Att duellen äger rum just i Frankrike också typiskt. Frankrike var det land där absolut flest dueller ägde rum. Under en period runt  år 1600 så dog mer än en fransman per dag till följd av duellerandet.

Den svenske fänriken Paqualin var inte den ende krigsfången i Frankrike som miste livet i en duell. Länstidningen Le Narrateur de la Meuse som gavs ut närheten av Longwy rapporterade ungefär en gång i halvåret om dödliga dueller som involverade fångar.

I en undersökning av dueller som behandlats i det svenska rättsystemet delar Collstedt in konfliktorsakerna i tre kategorier (Collstedt, Christoffer, 2007, Duellanten och rättvisan: duellbrott och synen på manlighet i stormaktsväldets slutskede).  Den första utgörs av respektöst uppträdanden på offentlighetens scen, exempelvis av slag i dörrar, att man inte besvarat en skål, knuffar eller att man inte betalat en kortspelskuld.

Nästa kategori är frågasättanden av militär roll och duglighet som exempelvis ifrågasättande av order, anklagelse om feghet, oaktsamhet i tjänst mm. Den sista kategorin innefattar beskyllningar om lögn och ryktesspridning. Det kan exempelvis röra sig om beskyllning att ha skrivit brev med kränkande innehåll, falska ankagelser i allmänhet och kränkande tal om familjemedlemmar.

Endast undantagsvis var kvinnor och kvinnors heder orsak till männens konflikter. Sannolikt stod aldrig Mademoisselle Arquins ära på spel under balen i Longwy utan det kan antas ha varit en helt manlig angelägenhet. Till sist ytterligare en faktor som gör den här duellen typisk, alkoholens inverkan. Någon som är förvånad?

Ryttmästare Fritz von der Lancken dömdes till två månaders arrest ensam på sitt rum och sekundanterna till en månads arrest. Fänrik Lars Ulric Kröningswärd skriver i sin dagbok att von der Lancken kom lindrigt undan och beklagade sig över den kollektiva bestraffningen som innebar att alla svenskar “blefvo förbjudna att gå utom Fästningsportarna.” Det är oklart hur länge förbudet gällde. Men tydligt att duellen och efterspelet ledde till ansträngda relationer mellan de franska myndigheterna och svenskarna. De franska officerarna däremot, de deltog minsann vid begravningen. Mönstret upprepar sig, skillnaden var stor mellan regelboken och beteendet.

Jag förstår om du fått en överdos av dueller redan men ber dig läsa vidare. För nu kommer fången Nils Harald Joachim Åkersteins egna ord. Han avslöjar oförställt vad han gick igång på, vad som som krävdes för att han skulle uppleva sin heder som hotad och få honom att riskera sitt liv. Svårbegripligt och fascinerande för att citera mig själv.

Just det, innan jag släpper fram Åkersteins egen penna vill jag tacksamt påpeka följande: i skrivandet av detta inlägg har jag haft stor nytta av Christoffer Collstedts avhandling från 2007, Duellanten och rättvisan: duellbrott och synen på manlighet i stormaktsväldets slutskede, liksom Fabian Perssons artikel från 1999, Bättre livlös än ärelös. Symbolik och sociala funktioner i stormaktstidens dueller i Scandia Vol 65, Nr 1 (1999). Tack!

På ständig jakt efter konstiga blickar och tecken

Nils Harald Joachim Åkerstein utnämndes till underlöjtnant som femtonåring och knappt fyllda 20 kommer han till krigstjänst i Svenska Pommern. Han ska strax bli tillfångatagen och förd till Frankrike. Men innan dess ska han frustrerad ge sig ut på soloräd på St. Johannis Bastion i Stralsund. Fransmännen hade nämligen utan strid, tagit kontroll över platsen. Tvärtemot befälens order, ger han sig av för att spränga ammunitionen så den inte kommer i fiendens händer. När det inte går försöker han istället rädda en fana som är placerad vid den kanon han ansvarar för. 

När han springer hör han från alla håll fransmännens rop “Arrête-lui” (stoppa honom). En fransk grenadjär försöker stoppa hans framfart och riktar bajonetten mot honom. Den unge Åkerstein parerar den med sin sabel och rusar vidare, men kommer inte långt.  “ I samma ögonblick står på mitt Bröst spetsarna av 8 Baijonetter, hvilka ej skada mig, ehuru den fransyske officern immerfort ropar; “Prenez-Lui”(ta fast honom). Jag parerar baijonetter och hugger runt omkring mig men utan verkan, ty jag är bakifrån hållen i armarna. Jag försöker ta mina Pistoler. Omöjeligt. – Jag är övermannad av 20 Grenadjärer, hvilka nu desarmera mig.”

Ingen kunde hävda att han var feg. Ingen kunde säga att han inte gjorde allt som stod i hans makt för att rädda fanan. Vi kan bara spekulera i vad de andra svenska officerarna tyckte om Åkersteins agerade, de som inte fann det mödan värt att rädda fanor. Tappade de lite av sin heder? Ökade Åkersteins?

Åkerstein tillhörde en annan grupp svenska krigsfångar än de andra jag skriver om. Han tillfångatogs 1812 dvs ett par år efter att övriga kommit hem. Att jag ändå tar med honom beror på vad han har att berätta. Han gav ut en bok som är mycket mer målande än övrigas dagboksanteckningar, han fyller i där andra lämnat luckor. Dessutom var han i mina ögon besatt av att försvara sin heder.

Under fångenskapen i Frankrike var Åkerstein inblandad i flera dueller och konflikter. Fler än vad jag orkar räkna upp. Men det är inte alltid han själv som kastar handsken.

1813 utmanar Fänrik Fredricsson Åkerstein på duell. Åkerstein har dagen innan sökt upp Fredricsson för att förmå honom att reglera sina skulder till en fransk officer och förebrått honom för “andra fula streck  vilka han begått”.  Åkerstein som är en bättre fäktare lovar enligt egen utsago sekundanterna att inte rikta något hugg mot huvudtrakten på motståndaren. Efter en lång tids  fäktande tappar han tålamodet. “jag började ledsna vid leken. men som han ej ville svara tänkte jag låt gå och gafv i detsamma ett hugg längs efter inre sidan af hans klinga, så att jag klöfv kjöttet under nageln på tummen och första leden samt gjorde ett obetydligt ärr uti pekfingret.” Åkerstein rusar därefter snabbt fram med bandage. Fredricsson förklarade mig ut i allas åsyn  att “att han blifvit orätt och att han hädanefter ville uppföra sig på ett sätt, att cameraterne ej sjulle hafva någon skam af honom” hvar jag lofvade att “att hädan efter behandla honom såsom förr än denna saken passerat”. …. vi vora alla glada och tackade Försynen att saken tagit ett så lyckligt slut.“

Ändå är det de händelser som startar den 6 september 1812 som bäst beskriver hederskulturen som förenade den europeiska adeln. Åkerstein och svenskarna är som fångar på väg till Frankrike och befinner sig sedan några dagar Magdeburg. I staden blandas franska trupper på väg till fronten med krigsfångar från olika länder på väg i andra riktningen. När han går längs Breite Weg, en paradgata mitt i staden, hör han hur vännen Wilhelm Köhler ropar “ Was ist das für ein verdamter Hundsfott, ein slyngel” samtidigt som han pekar på en fransk officer.

Fransmannen låtsas inte höra och går vidare. Hundsfott var ett gångbart svärord även i Sverige och ansågs extremt förnedrande. Ordet användes bara om en man. Rakt översatt från tyska betyder det en honhunds yttre könsdelar.

Köhler förklarar att fransmannen tidigare sagt “foutre” och “bougre”, vilket kanske kan översättas med “fuck you, you faggot” eller “Fan ta dig din bög.”  Köhler ville först  följa efter fransmannen men när fransmannen märkte det ökade han takten. Köhler började då tveka om de skulle bry sig om saken men Åkerstein tyckte inte att de skulle “släppa saken så lätt” utan ville ta upp jakten på nytt.  En förbipasserande fransk trupp kom emellan och gjorde att de tappade bort fransmannen. Svenskarna trodde nu saken var förbi. 

Några timmar senare besöker Åkerstein och flera andra svenska officerare guvernören på en artighetsvist. I trappan ner från guvernören möter han den franske officeren från i morse som uppvisar en “någodt fjer mine” men utan att några ord utväxlas. En stund senare är Åkerstein på väg till Rådhuset för att äta lunch. Då möter han fransmannen på nytt, nu i sällskap med en annan officer. Fransmännen är nu ute efter honom och börjar prata med honom. Då de inte förstår varandra söker de upp den svenske kaptenen Muhlenfels som tolk. Fransmannen beskyller Åkerstein för att ha tittat på honom med en olämplig min när de möttes i Guvernörens trappa en stund tidigare. Han vill få en förklaring till varför.

Köhler och Åkerstein frågar istället fransmannen varför denne tidigare på morgonen gjort en så konstig min. Då svarade fransmannen att han aldrig sett Köhler och inte heller gentemot Åkerstein gjort några miner. Förvirrade anklagelser for fram och till baka. Köhler ville dra sig ur situationen utan att nämna vad fransmannen sagt honom.

Åkerstein skriver att det borde varit Köhlers skyldighet att ta upp detta, om fransmannen verkligen hade sagt typ Fan ta dig din bög. Och om han inte sagt det var det fel av Köhler att bete sig som han gjort mot fransmannen “hvilket säkert var orsaken till detta krångel”. Till slut ber han Muhlenfels förklara att han inte gjort minen med “uppsåt” men om officeren inte var nöjd med den förklaringen att han “såsom Swensk vore villig gifva satisfaction” (duellera). Den förorättade franska officeren godtog inte förklaringen trots att hans vänner gjorde det. Det blev bestämt att de skulle duellera med pistol klockan 5 samma dag. 

Åkersteins vänner föreslog att han skulle ta hjälp av det högsta svenska befälet på plats för att söka medling men det det var han inte intresserad av. Då skulle alla med rätta “hållit mig för en Poltron ” skriver han. I akademins ordbok förklaras det som ”person som lätt låter skrämma sig av hot och fara, feg stackare, kräk, kujon, ”hare”, ”krake”, ”kruka”, ”mes”; förr äv. allmännare, ss. nedsättande personbenämning: skurk, kanalje”

Nej, istället gick Åkerstein hem och skrev ett ömt avskedsbrev till sina föräldrar “Ack, huru svårt var det ej att säga dem det sidsta farväl! – Huru många tårar kostade mig ej dessa rader.”

Jo, nog måste det ha varit svårt att ta farväl.

Åkerstein upprättade sen ett testamente, ordnade sina saker och gick till en präst för att få nattvarden. Någon sådan kunde han dock inte få. Kyrkan var emot dueller och prästen gjorde istället sitt bästa för att övertala honom att dra sig ur. Åkerstein hävdar att prästen trots allt bad för honom och stärkt av detta gick han “under hopp på Guds nåd och rättvisa” till mötesplatsen. Han kom till platsen i god tid och hann med att spela lite biljard i väntan på att fransmannen, kapten Huitu, skulle dyka upp. 

När de dök upp vinkade fransmännen till sig de svenska sekundanterna för överläggningar. Det blev långa förhandlingar som hölls utan att Åkerstein var inblandad. Till slut godtog fransmannen ursäkten att Åkerstein visserligen gjort en grimas men att det berodde på att han var närsynt. Saken var därmed avgjord och fransmännen korkade upp vin för att tillsammans fira upplösningen. 

Åkerstein skriver att han inte varit orolig för hur det skulle gå, oavsett om det blev förlikning eller duell “jag var fullt och fast öfvertygad om rättvisan av min sak”.  

Slutar historien här? Nej, dagen därpå träffade han Kapten Huitu och hans vänner igen och firade med att dricka inte mindre än 9 butljer vin. Skål bröder!

Duellernas tid var dock utmätt. I Sverige var de sällsynta runt 1840 och 1860 sägs de i stort ha upphört. I andra länder fortsatte duellerandet under 1800-talet för att mer eller mindre upphöra vid nästa sekelskifte. Det var inte lagstiftningen som satte stopp för duellerna. Den hade funnits i olika omfattning i många hundra år. Fenomenet upphörde snarare för att det började uppfattas som förlegat, omodernt och fånigt. Och inte bara i samhället i stort utan till sist även inom den ena gruppen, en grupp vars konturer alltmer luckrades upp när det gamla priviligiesamhället gjorde sin långsamma sorti.

Krigsfångedagboksbloggandet kan vara som en bal på slottet – alldeles, alldeles underbart. Att hitta intressanta vinklar och berättelser, att få öva på formuleringskonsten, att gräva fram passande illustrationer ur okända arkiv och att då och då glada tillrop från läsekretsen. Mumma. Som att få höra att Stefans mamma, nittioisch, numera tillhör följarna. 

Sen finns det där traggliga, ibland Sisyfosliknande arbetet. Inte alltid helskoj men viktigt för att bloggen ska bli den där kunskapskällan jag vill att den ska vara. 

Därför sitter jag nu på tåget från Söderhamn, med min laptop uppdelad i två fönster. Information från det ena fönstret förs till det andra. Till höger en avfotograferad lista med namn över tillfångatagna soldater och officerare och till vänster ett exceldokument där jag för in namnen på alla Glader, Lööf, Banér, Lustig, Bark och Dunderhake. Artificiell intelligens – kom till undsättning! Fast AI grejar nog inte att läsa handskriften daterad till 1807 i Stralsund.

Jag tvingas erkänna att även jag har det svårt med tydandet då och då. Markerar tveksamma namn med frågetecken. Runt 800 namn är nu överförda. Det motsvarar hela gänget som tillfångatogs 1807, återstår nu mängder av östgötar som fick kapitulera redan 1806.

Det monotona arbetet får liv när ett extra ovanligt eller målande namn dyker upp. Då blir det en snabbgoogling på SCBs namnsöksida. Svart på vitt kommer svaret på hur efternamnet mår idag. Vad sägs om att 2 folkbokförda lystrar till namnet Dunderhake, 8 Konstig, 7 Stick, 462 heter Nöjd, 5 Våghals och 10 stycken heter kort och gott Liten, Efternamnen Oförskräckt, Gandalf och Sorgfri har gått ur tiden. Trollkarlsnamnet Gandalf har dock inspirerat ett 40 tal föräldrapar att ge det förnamnet till sina söner. 

Tja, så håller man på. Betar av ett regemente efter ett annat för att göra det möjligt för framtida besökare att hitta  information om  sina rötter. Det kommer säkert även bli en eller annan topplista med de populäraste namnen. Vi får se.

En annan tålamodsprövande uppgift är att skriva av dagböcker. Just nu är det Johan Adams dagbok. I april fick jag oväntat både se originalet och kopiera en (förhoppningsvis) fullständig avskrift av densamma. Den innehåller runt 25% mer material än den avskrift jag tidigare haft tillgång till, kopierat och kompletterat med fotnötter och kartor. Här hittar du den. Mening för mening läggs till. Framför allt är det skildringar av hemfärden men också information under rubriken Politiskt nytt som tillkommit. Just idag är det hemfärden som gäller. Oftast mindre färgstarka anteckningar om att Löjtnant X och Fänrik Y gått till höger eller vänster, en kyrka som besökts eller ett yrwäder som giort färden till en pina. Men så blixtrar det till med någon sorts godis till läsaren.

Ibland är den en hopplöst omständigt formulerad mening som piggar upp, andra gånger är det ett historisk skeende som flimrar förbi. Som när han på återresan till Sverige passerar genom staden Münster “ Äfwen war jag inne och Besåg den Salen i hwilken den namnkunniga freden blef Sluten 1648 då Swenska Drottningen Christina Dicterade lagar för Europas Potentater”.

Intressant är det också att påminnas om att det långsamma, ofullbordade  kyrkbygget i Barcelona, Gaudis Sagrada Familia, kanske inte är så långsamt ändå. Trots 140 år sen byggstart.

Apropå katedralen i Köln skriver nämligen Johan Adam “ Klåck tornet som för 200 år sedan blifwit börjat och till mer än hälften fullgiort, har eij sedan blifwit fulländadt, det som war bygt war giordt i Mosaik och ganska Superbt. I Cöln finnes 365 kyrkor af hwilka största delen för närwarande eij äro anwända till Religions utöfwande, utan tiena nu såsom hö och andra Magaziner, här förfärdigas det renomerade Eau de Cologne och Kjöptes en stor Quantité däraf af Swenska Offic: ne.” 

Sådär ja. Nu susar jag förbi Katrineholm. Tågresor är inte så dumma. Passar bra för såväl för inre resor, som för ett ganska tankebefriat överförande av information från höger till vänster sida av skärmen.  

Till sist en ödmjuk fråga till läsarna av en blogg utan vettig möjlighet att interagera. Hoppsan, har hört att frågan tydligen bara ses av den som är inne på bloggen, inte av följarna som får inlägget som ett mejl. Man lär så länge man lever.

PS. Jag har inte glömt att jag utlovat fyllig fortsättning på hedersspåret, om dueller och lättkränkta män i sina bästa år. Det kommer.

Jag läser i dagens Göteborgsposten om två söner som misstänkts ha kört på och ihjäl sin mamma i lördags. Åklagaren säger att de utreder hedersmotiv som en möjlig förklaring till dådet. Den tragiska händelsen på Hisingen, en knapp mil från mitt tangenbord och hem, nämner jag av två skäl. Det första är att det blir min språngbräda in i ett ämne som funnits med mig från min första läsning av Johan Adams krigsdagbok för tio år sedan. Det andra skälet är att påminna om att hedersrelaterat våld inte hör historien till utan alltjämt måste bekämpas.

Så vad menar jag med att ämnet funnits med mig sedan min första läsning av dagboken? Och varför jag har petat in ordet hedersmord i bloggens namn, visserligen balanserat med hedersord, men ändå. Liksom rubriksättarna på Expressen och Aftonbladet har jag gjort bedömningen att ordet hedersmord både väcker avsmak och nyfikenhet, att det lockar till läsning. Dessutom innehåller min släktings dagbok en häpnadsväckande beskrivning av ett hedersmord med de svenska fångarna som huvudpersoner.

Så låt oss börja med lite läsning. Jag tänker göra lite jämförelser mellan hedersmord vid tiden för fångenskapen i Frankrike och nutid. Laddat, svårt och relevant. Samt utrymmeskrävande. Därför får läsaren stå ut med att temat kommer hänga med över flera blogginlägg.

Kort inflygning om hedersmord idag

Låt oss börja med expandera från ordet hedersmord till det bredare begreppet, hedersrelaterat våld och förtryck. I det här avsnittet lutar jag mig helt på Jämställdhetsmyndighetens rapport – Förebyggande arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck (2021:17). ”Enligt FN:s definition utgår hedersrelaterat våld och förtryck från en familjeideologi som sätter upp specifika villkor för kvinnor och som har sitt ursprung i så kallade förmoderna samhällens metoder för män att utöva kontroll över kvinnors reproduktion och sexualitet (FN, 1998/2002).

I förmoderna samhällen står det släktbaserade kollektivet för den materiella trygghet som till exempel staten erbjuder i en välfärdsstat. Barn, och inte minst flickor, och deras framtida äktenskap och potentiella reproduktion blir i ett sådant system en slags handelsobjekt som används för att hålla samman eller utöka kollektivet och i förlängningen för att säkra kollektivets materiella villkor. Enligt systemets inneboende logik måste därmed framför allt flickors och unga kvinnors sexualitet kontrolleras. ”

Morden på Sara, Pela och Fadime, som inträffade under den andra halvan av 90-talet och början av 2000-talet, ledde till en intensiv svensk debatt om hedersrelaterat våld. Den som följde rapporteringen kunde inte undgå att uppröras. Kvinnornas, flickornas sexualitet skulle kontrolleras. Fäder, bröder, farbröder och andra familjemedlemmar var beredda att göra otänkbara handlingar – läs mord på familjemedlem – för att upprätthålla familjens heder. Morden sålde tidningar och blev slagträn i en medial och politisk debatt. Regeringen agerade genom att satsa betydande summor på bland annat jourboenden, förebyggande insatser, handböcker och kartläggningar.

Hos många fanns en stor rädsla för att i debatten hänga ut minoriteter och svaga grupper, andra gjorde det mer än gärna. Ut med packet! Invandrarvåld beskrevs ofta som något kulturspecifikt, något svenska mäns våld mot kvinnor sällan gjordes.

Så till orsakerna och hur forskningen söker förklara skälen till det hedersrelaterade våldet idag.

Förklaringarna till våldet är omstritt och kan betraktas utifrån tre huvudsakliga perspektiv.

-Kulturperspektivet utgår ifrån att det förekommer hederskulturer inom vilka det i varierande grad utövas hedersrelaterat våld och förtryck som del av en traditionell kollektivistisk familjeideologi.

-Könsmaktsperspektivet innebär att hedersrelaterat våld och förtryck kan betraktas som en del av en universell patriarkal ordning och att mäns kontroll av kvinnors sexualitet förekommer i alla kulturer och alla delar av världen.

-Det intersektionella perspektivet lyfter fram en kombination av faktorer, såsom kön, kultur eller etnicitet men även etnisk diskriminering, socioekonomiska förhållanden, socialt kapital och grad av integration i ett samhälle.

Beskrivningarna av perspektiven är tagna ur rapporten.

Som jag uppfattar det kan hedersrelaterat våld alltså delvis förklaras som ett sätt att försvara familjens ställning och det skyddsnät, socialt och ekonomiskt som finns runt familjen i hemlandet såväl som det nya landet. Dålig ekonomi och svag integrering i samhället ökar risken. För att behålla platsen i gruppen är man beredd att bryta mot lagen och ta sitt straff.

Ovan har jag skrivit om det hedersrelaterade våld som främst ägnats åt att kontrollera kvinnors och flickors sexualitet. Men kanske ligger den typ av hedersmord som inträffade bland de svenska fångarna i Longwy i januari 1809 Frankrike lika nära en annan aktuell typ av våld med dödlig utgång. Den där gängkriminella dödar varandra för att upprätthålla sin heder och status i gruppen och framför allt, att till varje pris undvika att bli sedda som fega. Förundras och döm själva.

En societsbal som ballar ur

Min släkting ger en tydlig beskrivning av hur han uppfattar festkvällen, societsbalen där svenska och franska officerare och stadens damer möts den 8 januari 1809.

I snabbversion gick det till så här. En överförfriskad svensk officer, ryttmästare von der Lancken, kräver strax före midnatt att en annan svensk officer ska släppa ifrån sig sin danspartner, Mademoiselle Arquin. Fänrik Paqualin från Dalregementet vägrar. Sedan, efter att ha blivit förolämpad å det grövsta flera gånger, känner han sig tvingad att utmana sin hetlevrade landsman på duell. Han tycks inte se någon annan väg att behålla sin heder efter alla okvädesord som östs över honom. Vid duellen ett par dagar senare, kräver ryttmästaren, han som gjorde en höna av en fjäder och provocerade fram hela händelsen, att få skjuta först. Fänriken går med på kravet och dör strax därefter av medfångens skott. Ridå.

Hur galet är inte detta? Obegripligt idag, då ett sätt att behålla sin plats inom en privilegierad grupp.  Eller som historikern Christoffer Collstedt beskriver duellfenomenet, “ett extremt uttryck for adlig, manlig och militär hederskultur”. Han borde veta efter att ha ägnat en avhandling åt ämnet. Duellämnet och konsekvenserna för de svenska fångarna återkommer jag till i nästa inlägg.

Tills dess, håll till godo med Johan Adams längre beskrivning av hur det gick till när ryttmästare von der Lancken, i redogörelsen förkortat L gjorde slut på sin medfånge för en struntsak.

PS. Jag var inte på balen. Jag kan inte veta att det var så här det gick till. Jag väljer att lita på min släktnings ord, stärkt av att Kröningswärd inte på något avgörande sätt beskriver situationen annorlunda samt andra belägg för ryttmästarens heta humör. Mer om det senare.

8 (januari 1809) .- Åter bal hwarwid föreföll följande Märkbara Händelser. Alting war fredligt till Kl: ½ 12 om natten då Ryttmästare won der Lancken/tillställaren af nästan alla de krångel och Ledsamma upträden som förefallit Sedan wij kommo till Frankrike/ Upkom på balen Sedan han förmodeligen Souperadt något för strängt; han hadde innan balen upbiudit till 1:sta Anglaisen Mademoiselle Arquin, men hadde eij förr infunnit sig, hwarföre hon då Fend: Paqualin af Dahl Reg:te biöd henne engagerade sig att dansa med honom, och woro de just upstälde till Anglaise då Ryttmästare L: inträdde som genast gick till Paqualin och med en hotande ton Yttrade att om han eij Genast lämnade att dansa med M: Arquin så skulle han genast sticka Knifwen i Hiertat på honom, hwaråt Paqualin skrattade och ansåg detta hot Såsom Railleri, Men Ryttm: L: fortfor i Samma ton att utösa mot Paqualin alla möijeliga Äreskändande Utlåtelser utan den aldra minsta délicatesse eller acktning hwarken för De närwarande Swenske och franska Officerare för Damerne eller för Fend: Paqualins Person, Ja han nyttjade Sådane termer Som en man hwilken äger det minsta gnista af heder och ära eij skulle kunna fördragit, ännu mindre en Officer hwars Ömmaste Sida är att röra wid dess heder hwarföre Paquelin efter att i allas närwaro tillfrågat Ryttm: L: om han i hela Sällskapets närwaro wille återtaga sine ord och bedja så wäl honom Som dem om förlåtelse för sitt oanständiga upförande, hwarpå L: med en hög ton Swarade neij, utbiöd L: att genom Duel aftwå den Skymf som L: giort honom, L: antog utmaningen till Dagen därpå och började dansa Anglaise hwilket förtretade de Unga Longwiska Seigneurerne som som med sitt stoy och skrik sökte hindra Musiquen att spela och de dansande att höra den. Men i hastig wändning kom en af desse unge Herrar neml: Soldez hastigt ut på Dörren sedan en ock annan bastant örfil blifwit applicerad på hans öron af en bland Stadens Äldste understöd af en fransk Capt: wid namn Beaurdeau. Sedan Herr Soldez således blef tystat och utkiörd, tystnade hans anhängare, Herr Fonfred m:m: och balen fortsattes och slutades eij utan flere små quereller emillan några fransoser och Swenskar men som eij orsakade någonting märkwärdigt.

9.- Om morgonen woro alla swenskar i rörelse för Lanckens och Paqualins Duel och alla messurer togs för att wärkställa den Kl: 2 eft:m men wid Utsett timma och då Contraparterne med wederbörande Secundanter woro Samlade på bataille platsen så kom Commendantens adjutant med ordres att de eij fingo Slåss, hwarföre den uppskjöts tills widare. / Utom denna mellankommande Adjutant och dess ordres så torde affairen ändå blifwit upskiuten af orsak, att den förut eij hållits nog tyst utan hwarje Gatpojke kände den och woro de stridande följacktige då de gingo för att Duellera/.

d/: 10.- Kl: 8 om morgonen innan någon utom wederbörande i Lankiska Duellen wiste någon ting så blef Fend: Paqualin medelst en från L: hand skickad mordisk Kula ett Offer för sin Skymfade heder och rättfärdiga sak och wisade ännu några minuter före sin Död det ädelmodet att ämna sin förfördelare den förmån att skjuta först, som denna fridsförstörare begärde.

d/: 12. begraftes Fend: Paqualin med den ståt som wij kunde såsom fångar åstadkomma. Öfwersten Gref Mörner kastade Mull på honom. – 8 Lif Grenadiers Officerare buro honom till Grafwen. Alla franska Officerare af 9. Reg:tet som woro i Longwy och Alla befintlige frimurare åtfölgde liket till Grafwen.

I inlägget vill jag lyfta fram krigsfångarnas anteckningar och iakttagelser av hur fransmännen såg ut. Jag kom på en enkel rubrik och insåg först senare att den kan misstolkas. Fransmännens eventuella feghet eller mod lämnar vi därhän. Gissningsvis är de ungefär lika modiga som du och jag.

Så hur beskriver fångarna fransmännens klädedräkter och mode? Bohuslänningen och soldaten Hans Åhs skriver så här:

”en karll i frankeriket är altid kläd i blå råk och lång byxor och afvell lång hatt och pisk i naken en qvinspärsion är så kläd som våra men de har alla vita rynkatet mösser på hufvudt men allrig något kläde på hufvudt skall man se på någon qvinspärsion.”

Lars Ulric Kröningwärd, från Västmanland, antecknar så här i sin bok.

”De flästa Jordbrukare och  har en blå linnesSkiorta utan på de andra kläderna. Rätta ändamälet med denna beteckning vet jag ej; om intet för att hindra dammet inträngande. I  allmänhet nyttjas 3 kantiga Hattar- Puder och Hårpiskor voro äfven mycket gängse”.

Pierre de La Mésangère hette en samtida fransman som gav ut en serie böcker om Parismodet under det sena 1700-talet och tidiga 1800-talet. Ett par hundra teckningar visar modet för året 1806. Se ett par stiliga exempel nedan. De stämmer inte helt in på Hans Åhs iakttagelser men det tog kanske tid för modet att sprida sig till den landsända där svenskarna vistades. Stiliga är de i alla fall.

Båda bilderna ovan har hämtats från Bibliotéque Nationale de France.

Ta chansen och titta utforska Parismodet från denna tid. Webbesöket är väl värt en omväg (scrolla ned till bilderna). Jag söker febrilt på Louvren efter porträtt på franska bondkvinnor från denna tid. Visst finns en del illustrationer, men de vita rynkade mössorna, jag vet inte? Inte på pricken, men det får duga.

Och männen, visst hittar jag bilder på blå rockar men jag tvingas bredda sökningen på Louvren, Orsay-museet mm. Vansinnigt många bilder på militära slag och Napoleon, tyvärr färre som skildrar bondgårdar eller tavlor på småstäder som Longwy eller Donchery. Här kommer i alla fall en bondgård. Av det större slaget.

Fransk eller svensk bondgård? På en gård är mycket detsamma oavsett vilket språk som talas. Målningen Bondgårdens innergård är gjord av Nicolas-Bernard Lépicié 1754. Musée du Louvre, Département des Peintures, INV 6209

Jämför bilden ovan med hur Pehr Hilleström, 1732-1816, skildrar en svensk bondstuga vid samma tid. Här tycks festkläderna kommit fram.

Livgrenadjären och östgöten Sven Pihl tar arbete på en bondgård. Bonden förser honom med kläder vid ankomsten ”där fick jag något kläder att skyla mig med mitt husbondfolk icke tålte några osnygga eller trasiga”. Någon haut couture tycks det inte vara frågan om. ”Fransoserna hade en besynnerlig art med fin renhet ehuru deras kläder voro simpla. De voro icke högmodiga, intet begivna på dryckenskap; kvicka och lätta till sitt väsende.” Med sådana omdömen är det inte konstigt att han trivdes mycket bra på gården.

Att hattarna kunde vålla bekymmer noterade västgöten Marckander, “Bönderna bära allmänt 3 k:tiga hattar samt träskor/sabots/. Då gubbarna vid helsning kyssas, händer ofta att den ena eller andra 3:kt hatten affaller.”

Officeren och östgöten Ernst von Post är en av få andra som kommenterar klädsel och mode. Han skriver ”Bönderna nyttjade allmänt af ljustblått linne, långbyxor med en slags överskjorta, som ser snyggt och lätt ut.”

Ernst von Post iakttar också, inspireras och agerar. Två hål tack!

”I Frankrike brukas örhängen nästan av varje karl, i synnerhet bland allmogen. De är stora och breda – jag lät ock göra mig örhängen, men små som sedemera alltid begagnades.”

Är du lika överraskad som jag över fransmännens faibless för örhängen vid denna tid? Jag som trodde det var Jonny Depp, Justin Bieber och Christiano Ronaldo som var först på bollen. Men jag tog fel, så det sjöng om det, i tusentals år har män smyckat sina öron med bling.

Det finns en uppsjö av bilder på män med örhängen från historisk tid. Själv faller jag som en fura för tavlan här inunder. Den föreställer 1500-tals svensken och greven Nils Sture. Vilket örhänge!

Övriga krigsfångars dagböcker ger inte fler beskrivningar av fransmännens kläder. I alla fall inte om man undantar officerarnas noteringar av färgkombinationer och skick på soldaternas uniformer. Många är de som passerar revy på väg till eller från någon av alla krigshärdarna. Men vi lämnar alltså uniformerna därhän. Och nej, jag har inga planer på att ta hål i öronen. Modemodet saknas.

Som man trålar får man svar eller hur lyder talesättet egentligen? Jag gick ut och trålade och fick idag, hos Sandarnas Spel och Nettotobak, uppge den fyrsiffriga Postnordkoden. I min hand fick jag ett par exemplar av en bok som innehåller rikliga dagboksanteckningar från ännu en svensk krigsfånge. Ernst von Post var namnet.

Mitt trålande bestod i en efterlysning efter fler dagböcker. Jag har skickat ut efterlysningar lite här och där, i Facebookgrupper, hembygdsföreningar, släktforskarföreningar. Den här efterlysningen sattes in i Riddarhusets medlemstidning där jag räknade upp efternamnet på mängder av adliga officerare som var fångna i Frankrike.

Jag blev glad, lite märkligt kanske kan tyckas för den som inte fullständigt nördat in på svenska krigsfångar i Frankrike under Napoleontiden, när jag fick ett mejlsvar från släkten von Post.

Jo, jag blir ärligt och uppriktigt glad över att hitta nya pusselbitar. Pusselbitar eller ledtrådar som skapar en större förståelse för vad de såg, upplevde och fann värt att nedteckna. I fallet med Ernst von Post fick jag otippat ytterligare kött på benen i historien om Carl Milles, se tidigare inlägg. Utan Ernst, inga skulpturer signerade Carl Milles.

Den 28 februari 1807 anländer Ernst von Post, tillsammans med ytterligare några svenskar till Longwy, Frankrike. Gruppen bestod av officerare som skadats den 6 november 1806 i närheten av Travemünde, en dag då mer än 1000 svenskar blev tillfångatagna. Ernst själv träffades den dagen av en 90 grams kula i ”tjocka skinkbenet”. En annan av de skadade officerarna var fänrik Tisell.

Vid ankomsten i Longwy några månader senare skriver von Post.

”Vid ankomsten på torget inringades vi av kamrater och fick våra inkvarteringspoletter. Min blev i ett hus där många döttrar var, jag tog ett rum hos löjtnant Adolf Nisbeth och lämnade min plats åt en annan kamrat, som slutligen fick en av döttrarna till hustru.”

Som mitt tidgare blogginlägg tydliggjort var detta äktenskap, och de många barn och barnbarn som de gav upphov till en förutsättning för Milles existens. Men nu får det vara nog om Milles. Och nog för idag.

PS. Ni kommer få höra mer om de guldkorn som nedtecknats av Ernst von Post. Von Posts släktförening sammanställde för några år sedan en jubileumsbok vars huvudkälla var ett handskrivet dokument där Ernst redogör för erfarenheter från det Pommerska kriget 1805-1807. Att han skulle drabbas av ännu en krigsskada och sluta sin yrkesbana som postmästare i Köping visste han då ännu inget om.

Soldaterna skriver knappt en rad om hur de använde tid i Frankrike. Officerarna däremot radar upp promenader, baler och kalas. Var soldaterna så utmattade, utblottade och kringsnärjda av regler och arbete att de inget gjorde? Trots allt verkar det som att de haft vissa möjligheter att röra sig i de befästa städerna, besöka lokala marknader med mera. Genom soldaternas dagböcker vet vi att de ibland gick i kyrkan, de skrev dagbok, hittade på visor och att många försökte lära sig franska. Men så många fler upplysningar om vad soldaterna höll på med får vi inte. 

Mer öppen var då sjömannen och krigsfången Erik Marckander, den enda icke-officeren som livfullt och detaljrikt berättar om sin vardag i Frankrike. Men så gör han det också med en annan distans till fångenskapen, då han runt 60 år senare ger ut sina minnen. Erik Marckander, som tjänstgjorde på ett brittiskt skepp när han togs tillfånga, ägnade mycket tid till undervisning och olika frivilliga arbeten. Om tiden skriver han att den tillbringades “icke uti owerksamhet och lättja, utan till stor del för skolstudier och uppbyggelse.” Men han skriver även om vardagssysslorna, att laga mat, köpa mat, hämta vatten, plocka löss och sköta hygienen. Vi får komma ihåg att hans villkor var annorlunda än övriga svenskars då han satt placerad bland britter, vilka var undantagna från tvångsarbete. Varför slapp britterna jobba? De hade närmare 75 000 skäl. Så många fransmän satt i brittisk fångenskap vid denna tid.

Inget tyder på att de svenska soldaterna hade möjligheter att gå i skola på samma sätt som Marckander men det verkar inte helt otroligt att hans praktiska vardagssysslor också var de svenska soldaternas. 

Sjömannen Marckander skriver att fångarna turades om med matlagningen. Till sitt förfogande hade de sina matransoner, en vedranson och vad de kunde köpa för sitt dagstraktamente. De handlade av bondkvinnor från trakten som varje dag kom med sina varor till de brittiska fångarna i Arras, en stad cirka 18 mil norr om Paris. I Arras lämnades matransonen ut var tredje dag och bestod av 3 skålpund mjukt bröd och ½ skålpund kött. Enligt Marckander bestod köttet av ben lever, lunga, strupe, hjärta, mjälte och huvud.  Grönsaker som ärtor och bönor fick de var tionde dag men inte mer än att det räckte till högst två mål.

Sedan fick Marckander förflytta sig till staden Bescancon, mer än 45 mil åt sydost där han placerades i Citadellet på berget.

En till två gånger i veckan gick någon av fångarna från rummet på Citadellet ner till staden för att handla. På ett givet klockslag återsamlades fångarna på en anvisad plats i staden för hemgång. Han skriver: “kosten bestod främst av potatis som köptes och skrapades och kokades med det finskurna köttet samt benen och sammanstampades till en massa och som åts ur tre lerfat med 6 man runt varje.” Till frukost och middag åt de vanligvis majsmjölsgröt. Även te och surrogat-kaffe fanns på menyn. Till torrt bröd drack Marckander “the de suisse af diwerse wexter, hwaribland ofta malört utgjorde en integrerande del”. Kaffe gjorde de av en torr brödkant som “rostades nästan swartbrant, koktes med vatten och tilsattes mjölk och en smula salt.”

År 1811, jo då var Marckander fortfarande fånge, var skördarna dåliga vilket ledde till kraftigt stigande priser på spannmål och potatis runtom i Europa. Fångarnas brödportioner var inte mindre men kvaliteten var mycket sämre skriver Marckander. Brödet blandades ofta med “benmjöl, samt trasor och kackerlackor.”  Det mättade inte och tog slut innan de fick ny ranson så att de “hela eller halfva sista dagen måst strida med hungern”.  För att dryga ut ransonen köpte de mjöl, hopsopat på golvet på Kronobageriet. Mjölet rensades från grus och annat, blandades med vatten och gräddades på skärvor från en trasig lerkruka. 

Hungern blev värre. “mycket hungrig sedan allt brödet war förtärt, gick jag en morgon ut på den gräsbeväxta plannen emellan ut- och innanwerken, der jag fann en hop syror uppwäxte wid en grushög. Liggande på marken förtärde jag omedelbart med läppar och tänder desse med god smak, och önskade under tårar, jag haft ett stycke af det bröd , som man brukade baka derhemma åt kreaturen: af hafremjöl och sillake, som jag nu skulle funnit en läckerhet. Stundom försökte wi att till hungrens stillande förtära salt och dricka ymnigt vatten.” 

När han vistades på citadellet i Bescanson sinade brunnen under en lång torka. Tre till fyra gånger i veckan fick fångarna under bevakning gå ner till staden och hämta vatten. De passade också på att tvätta och sina skölja sina kläder,  i praktiken en skjorta “som förut blifwit upptwättad i urin, i brist på såpa och twål.” När de ändå var nere vid floden Doubs som rinner genom Bescanson så passade de på att bada. “Wid dylika tillfällen hade wi den fördelen att genom badning hålla wär lekamen ren. Wi summo då wanligen öfwer till andra stranden, ingnedo kroppen med en der befintlig kohlswart gyttja och uppställda oss alla i en linie 4 till 500 swarta som negrer. Wid en gifven signal störtade alla på en gång hufwudstupa i wattnet och återkommo till utgångsstranden, woro wi alla fullkomligt rentwagne, och kunde stundom, någon gång /sedan wi blifwit klädde/ hos la Cantinière bestå oss “lagoutte” (en droppe) av eau de vie de Langedoc, innan återwandringen skedde”. Här ett strålande exempel på Marckanders förkärlek att krydda sina historier. Utan tvivel blir det mustigare läsning och ingen behöver ta hans ord bokstavligen.

Johan Adam Drakenbergs dagjournal visar torrt officerens vardag, åtminstone det som han vill att släkt och vänner skulle få veta. Tabellen nedan visar översiktligt vad han, Kröningswärd och Åkerstein antecknat i dagböckerna, antingen sådant själva ägnat sig åt på fritiden eller redogörelser för vad andra gjort. Än en gång är kontrasten mellan officerarnas, soldaternas och sjömannens liv slående. 

Sport och militära färdigheter	Skridskor,  Bollspel,  Kägelspel, Biljard, Fäktning,  Jakt, Prickskytte med gevär
Kultur	Franska studier, Dansundervisning, Teater, Konsert, Lindans,  Vaudeville, Tidningsläsning
Fest	Karnevalbal, Maskeradbal,  Bal, Bröllopsbal, Kalas, Födelsedagskala, Firande av Kungens födelsedag, Vinfester (skördefest), Inbjudna middagar hos lokala befälhavare och vänner
Övrigt	Högmässa, Besök hos vänner,  Restaurangbesök, Möten i frimurarlogen,  Avrättning (Giljotinering), Kortspel, Casino, Dagsutflykter i omgivningarna; ibland med med innehåll av bad eller smultronplockning, vid andra tillfällen omnämns besök på fabriker, slott och värdshus Längre permissioner med resa till Paris, Luxemburg, Montpellier mm.  Stads- och bymarknader,  Brev- och dagboksskrivande, Spa-besök

Intycket kan bli att alla officerare ägnade sig åt mängder av aktiviteter och att kalasen avlöste varandra i en enda strid ström. Så var det inte. Tristess, sysslolöshet och undantagsvis hunger drabbade säkerligen även de privilegierade fångarna. 

Men visst, listan över vad de svenska officerarna roade sig med är lång. Ändå är den intet i jämförelse med de brittiska fångar som levde på parole, hedersord, i utvalda städer. En förklaring är att britterna var fler, runt 15 000,  en annan att de var en blandning av civila, militärer, kvinnor och män. Dessutom fanns det rika lorder bland fångarna.

Många engelsmän bodde i Verdun, 6-7 mil sydväst om Longwy. Där fanns det gator där många av handlarna var engelsmän, där utbudet var anpassat efter dem och där många brittiska familjer levde på ett sätt som liknade fredstid. Britterna anordnade  jakthundstävlingar, hästkapplöpning där fångarna tävlade på egna hästar.

Förbudet mot att bära vapen undgick rika britter genom att diskret hyra gevär av bönder i närheten och sedan jaga exempelvis duva och varg. Engelsmännen ägnade sig också åt simning och skridskoåkning och väckte uppseende i lokalpressen genom att fara fram över en sjö på isjakt.

Tillbaka till svenskarna, Åkersteins dagbok vittnar om ett mycket rikt umgänge med franska vänner, Det finns nästan ingen hejd på hur ofta han “gör visiter” hemma hos nya franska bekantskaper. 

Den 6 september 1813 var han i sitt esse. “Hela förm. har jag hvarit hos och med M:e Belot. På ef:m gjordes en visite hos Madame de Dizieres, och när jag kom därifrån träffade jag Madame Firmin (en syster till M:e Juslin, hvilken var så artig och bjöd mig på Spectaclet. det var i afton mycket roligare än sidsta gången, ty det gafvs ej annat än helt små Vaudeviller – som speltes ej så illa, och för övrigt hade jag varit så lycklig att komma uti en Loge, hvarest voro 2:e rätt aimable Damer från tracten av Vendôme”

Drakenberg och Kröningswärd nämner inte ett enda hembesök hos andra än språklärare, vilket knappast kan räknas. Även om båda deltar  i socitetslivets olika baler är bilden att de umgås inom kretsen av svenska officerare. Kan skillnaden förklaras i Åkersteins annorlunda natur och genuina  intresse för fransmän, fransyskor, kulturen och språket? Kanske det.

Enligt forskaren Rouanet var Kröningswärd och Drakenberg ganska typiska. Hans genomgång av krigsfångars dagböcker från spanjorer, österrikare och engelsmän visar att de också främst umgicks med varandra. Som nutida svenskar i Malaga måhända.

Teckning högst upp på sidan. Teaterdekor av Pierre Luc Charles Cicéri, 1782-1868, Biblioteque nationale de France

”Här Engagerade sig 2ne Svenska Officerare hos 1 par flickor med hvilka de gifte sig -Baron Adlersvärd med Mamsell Bernard och fändrick Tisell med dess Cousin Mamsell Soldez. Den förra flickan Bernard var ganska rik och vacker. De övriga flickorna hade gärna sett att flera Svenskar följt samma exempel”.  Ur Lars Ulric Kröningsvärds dagbok

Samlas tillräckligt många människor tillräckligt länge kommer kärleken att spira. Så är det nu, så var det då.  

Det fanns goda möjligheter för att kärlek skulle uppstå under fångenskapen, förutsatt att du var en officer. Dagböckerna vittar om att balsalongerna stod öppna för de svenska officerarna i Longwy. Inte bara Kröningsvärd hävdar att societeten i Longwy uppskattade svenskarnas närvaro. Longwybon Roger Colas skriver i en artikel att svenskarnas uppträdande påminde om tiden innan revolutionen, en tid många inom överklassen i den sömniga landsändan längtade tillbaks till. 

Arkiven i Longwy innehåller 27 registrerade äktenskap mellan fångar och lokalbefolkningen under kriget. Enligt reglementet för krigsfångar krävdes för övrigt godkännande på ministernivå för att ingå äktenskap,. Tre av dem avser svenska brudgummar, en var spanjor och resten britter. Två av svenskarna var alltså Adelswärd och Tisell. Vem som är den tredje svensken i äktenskapsregistren är oklart, varken Drakenberg eller Kröningssvärd nämner något om det. 

För att veta om 2-3 äktenskap är mycket eller lite skulle vi behöva veta hur många av de 75 svenska officerarna som var ogifta/icke trolovade. Det orkar jag inte riktigt ta reda på just nu utan förlitar mig på några ovetenskapliga antaganden. Officerare med högre rang (än Tisell och Adelswärd) är äldre och har gift sig. Varannan löjtnant är likt Drakenberg trolovad. Ni ser hur seriösa dessa antaganden är! Enligt mina exakta beräkningar 75-25 (högre officerare) = 50 – 11 (redan trolovade löjtnanter) = 39 . 3 (registrerade äktenskap)/39 (tillgängliga officerare) = 7 %. Jag tycker varken det är mycket eller litet, vad tycker du?

Ett annat och fyrkantigt sätt att mäta kärlek är att gå till födelsestatistiken. Arkiven i Longwy har noterat 37 fall där pappan var krigsfånge, av dessa föddes 22 inom äktenskapet. Två av dessa hade en svensk pappa. Sannolikt handlar det om bröderna Georg Nikolaus och Renauld Oskar födda 1810 respektive 1811.  Deras pappa var löjtnanten vid livgrenadjärregementet, Göran Axel Adelswärd och mamman hette Catharine Honorine Bernard. Hennes far var advokat och familjen var, som Kröningssvärd redan påpekat, rik. 

Brudparet blev kvar i Longwy. Kartor från 1850-talet visar att familjen Adelswärd kom att äga stora delar av Longwy och sonen Renaud Oskar, mer känd som Oscar, gjorde karriär som politiker och industrialist. Han valdes till ledamot av den franska nationalförsamligen och tillsammans med en kompanjon var han med och utvecklade stålindustrin i regionen.

Den som vill kan promenera på gatan som bär hans namn,  Rue Oscar d’Adelsward i Longwy. Kom inte dit hungrig, det är en sömning gata med bostadshus. Restauranger, affärer och alla tecken på näringsverksamhet saknas när jag zoomar in på Google Maps. Sömnigt och tillbommat tycks det ha varit även vid förra sekelskiftet.

Vad är väl stål och järn mot brons, silver och guld?

Stålindustri och en gatsnutt i all ära men det stora avtrycket av den kärlek som uppstod mellan fångar och lokalbefolkningen skulle visa sig långt senare. Och påverka konsthistorien, i alla fall den svenska.

Den 20 september 1808 gifter sig Carl-Johan Tisell och Marie Cathrine Soldez. Efter fredsavtalet mellan Sverige och Frankrike flyttar de till Sverige och Kölbäcks säteri, i Skeppsås  Östergötland. De fick en stor barnaskara, tretton stycken, och långt fler barnbarn. En av dessa hette Valborg Tisell.

1872 gifter Valborg sig med löjtnanten Emil Andersson. Kanske lockades Emil av Valborgs franska bakgrund? Själv beskrivs han som frankofil, bara ett år innan giftermålet återvänder Emil till Sverige efter flera års vistelse i Frankrike. Där har han bland annat deltagit i Fransk-Tyska kriget som fransk officer. Länge tjänstgjorde han i den belägrade staden Metz, 6 mil från Longwy.

Emil, som belönats den franska hederslegionen, kallades för Mille och resten är konsthistoria.

Valborgs och Emils barn Carl föddes 1875. Efter skolan började han gå i snickarlära och några år senare reste han till Paris på ett stipendium från Svenska Slöjdföreningen. Där jobbade han bland annat i brons och inspirerades av skulptören Auguste Rhodin. På världsutställningen i Paris år 1900 fick han silvermedalj och Carl Milles kom att tälja guld. I alla fall utförde han mängder av prestigefulla uppdrag runt om i världen, eller vad sägs om New York, Saint Paul, Saint Louis, Detroit, Kansas City, Wilmington, Skövde, Eskilstuna, Linköping, Västerås, Gävle, Uppsala, Halmstad, Stockholm och Göteborg.

Vi är alla resultatet av tillfälligheter. Hade inte Gustav IV Adolf förklarat Frankrike krig hade Tisell inte lämnat Östergötland. Hade Tisell inte blivit krigsfånge skulle han aldrig träffat vinhandlardottern Marie Cathrine Soldez osv. Vi kan vara tämligen säkra på att stålindustrin runt Longwy skulle blomstrat även utan Oscar Adelswärds insatser men Hötorget i Stockholm, Götaplatsen i Göteborg och Aloe Plaza in Saint Louis skulle inte varit desamma.

Vi har all anledning att skicka ett tack till Carl Milles konstnärskap och kärleken men inte tack till kriget som gjorde kärleken mellan Valborg Tisell och Emil Andersson möjlig.

Människan, Pegasus och Posiedon, Millesgårdens Museum och Bågskytten, utanför Liljevalchs konsthall, Djurgården, Stockholm. Foto: Holger Ellgaard – Eget arbete CC BY-SA 3.0

PS. Soldaternas dagböcker saknar uppgifter om giftemål. Däremot skriver Lars Ulric Kröningswärd att några soldater ”blifvit gifta”. Det finns en även fransk tidningsnotis från 28 juni 1809 om att soldaten Ekenberg, som då jobbade med kanalgrävning vid Saint Quentin, ansökt om att få bosätta sig i Frankrike. Inget bevis på kärlek direkt men ett tecken så gott som något. Idag finns för övrigt 5 kunder hos franska Telia, France Telecom, med namnet Ekenberg/Eckenberg. Deras eventuella koppling till soldaten Ekenberg får någon annan nysta i.

PPS. Här kommer ett post post scriptum. Jag var tvungen att slå upp hur ytterligare ett PS ska benämnas så även idag har jag lärt mig något. Efter att ha skrivit detta blogginlägg kontaktade jag Millesgården. Jag ville dels höra om jag fick använda några fina bilder, dels fråga om de hade ytterligare information om det franska spåren i hans familjebakgrund. Där blev jag vänligt bemött av deras curator Evelina. Hon skickade några bilder samt följande opublicerade anteckning från 1923.

”Bland de svenskar som frivilligt deltogo i Tysklands olyckliga strider mot Napoleon var vår morfars far löjtnant Carl Jan Tisell. Han råkade i fransmännens händer och gjorde under sin internering i Frankrike bekantskap med den vackra adertonåriga Marie-Chaterine Soldez. Jag tror att han till och med var internerad i samma hus som hon bebodde. Efter frigivningen tillät hon ’fienden’ hemföra sig som brud. Vår morfar, apotekare Gustaf Wilhelm Tisell, var ett av deras fjorton barn. -Morfar hade ett fullkomligt franskt utseende, vår mor hade mörkt hår och bruna sammetsögon, hennes tre barn ha ärft både på fädernet och mödernet.”

Anteckningen var gjort av Carl Milles syster Ruth, även hon en framgångsrik skulptör.

Butja, Ukraina, april 2022. Bilderna och filmerna. Rapporteringen är omöjlig att värja sig mot. Hur många brott, regler och normer kan man bryta mot egentligen? Jag grottar igen ner mig i de 200 år gamla dagböckerna sökandes efter tecken på liknande vidrigheter. För inte var det väl bättre förr?

Häromveckan strölyssnade jag på P1 (Kulturlivet med Gunnar Bohlin), när jag lagade middag. Ur högtalaren fick jag svart på vitt att det inte var bättre förr. Spaniens Rembrandt, Fransisco de Goya, gjorde drygt 80 grafiska blad där han skildrade Napoleonkrigens vedervärdiga ansikte. Han upplevde kriget och hans svartvita serie heter just ”Krigets fasor”. Jag tackar Pradomuséet för möjligheten att visa några av dessa på bloggen.

”Krigets fasor” visades inte förrän 1863, 35 år efter Goyas död 1863. Sannolikt ansåg Goya att det var för farligt att visa bilderna, som gjordes 1810-1820.

Tillbaks till de gamla dagböckerna. Tecken på vidrigheter finns överallt och ingenstans. Alltså, de nämns i stort sätt inte alls men de lurar mellan raderna. I det här avsnittet lyfter jag fram hur svenskarna beskriver vad som sannolikt var deras mest skräckfyllda dag, dagen då de togs tillfånga.

När soldaten Erik Borell skriver ner sina tankar om dagen då han blev tillfångatagen använder han orden “en mulen och mörck dag, en Sorg och bedröfelse dag, en gråto och plågodag”.

Några av svenskarna hade kulorna vinande runt omkring vid tillfångatagandet, andra förefaller att ha haft det lugnare. Dödstalen var låga både i september 1806 vid Lübeck och i april 1807 vid Uckermünde, de två tillfällen när flertalet svenskar gav upp inför övermakten.

Konsten att ge upp

Hur det än gick till var det riskfylld att ge sig fången. Historien är full av exempel där soldater avrättats trots att de lagt ned sina vapen och givit sig som fångar. Det hände även under Napoleonkrigen. Det fanns många tillfällen när fransmännen skrek “Pas de quartier” (ta inga fångar) och 1813 gav Napoleon själv order om att fransmännen “inte skulle förnedra sig med fångar”.

Rent praktiskt var det svårt att veta när och hur man skulle överlämna sig. Någon garanti på att motståndaren förstod att man gav upp fanns inte och hur skulle motståndaren kunna veta att det inte rörde sig om en fälla. Ett vanligt sätt att markera att man gav upp var att sträcka händerna upp i luften. Men det fungerade inte som avsett varje gång.

Risken för att rollerna kunde skifta från en dag till en annan främjade vanligtvis en human behandling av fångarna. Fanns skäl att hämnas kunde det leda till negativa spiraler där ett dåligt beteende följdes av ett ännu sämre. En svår balansgång. Vetskapen om att fienden tar väl hand om sina fångar kunde få den egna stridsviljan att trubbas av medan en demonisering av fienden kunde höja viljan att slåss till sista droppen. 

Napoleon skrev att det bara finns ett sätt att bli krigsfånge med äran i behåll. Det är att personligen ge upp när man inte längre har möjlighet att använda sig av sina vapen och när alla andra alternativ är uttömda. 

Den som lämnade över sig i fiendens händer visste inte vad som väntade. Utöver risk för liv, slag och plundring brottades många, framför allt officerare, med känslor av förnedring och misslyckande när de tvingades att lämna ifrån sig sina vapen. Den franske marsalken Marmont förvånade sig över de österikiska soldaternas reaktion som nyblivna fångar vid Ulm 1805. “De uppvisade opassande glädje över att ha lämnat ifrån sig sina vapen”.

Larmtrumman går

Men hur var det nu med svenskarna? Soldaten Hans Åhs från Västgöta Dals regemente tillfångatogs våren 1807. 

“Den 16 apprill året 1807 då vi hade uti färdinans hof (Ferdinanhshof) vilat med natan til dagen då hastiga orders kom ifrån fiändens led och larm truman gik och där blef stor rörlese på var och en och fransosen kom så hastigt på os och han var 16 Tiusen man stark och vi var inte Samlade där mer än Wäste göta dahls Batalion och de biude då til at värga Sig men vi blef sate til en kanone betäkning vid pas en 40 man och vi måste emott gå honom så at kulorna kom så för skräklig emot os men gud vare låf ingen man blef skadat…”

Väl tillfångatagen skriver han att de blev “illa hanteratt på ala vis som de kunde os hantera…”

En stor del av den svenska styrkan lyckades fly sjövägen ut genom de trånga vikar och sund som omger Uckermunde. Drakenberg hörde till en grupp som länge förgäves försökte hitta en båt för att fly. När de till sist hittade en båt så seglades den snart på grund. Ett lätt byte. I dagboken skriver han.

”Jag måste då taga det partij som Åter stod, det, att låta mig tagas till fånga Sedan alla Gewär och Ammunition blifwit Kastade i Strömmen. En Hyggelig fransk Woltigeur Capitaine de Leau tog mig till fånga och Skyddade mig och min Troupp för alt Pilljerije (plundring).”

På tal om plundring hade Drakenberg mottagit ett silverur efter att svenskarna intagit staden Anclam två veckor tidigare. Uret ingick i den skörd av “priser” som Västmanlands regemente fått sig tilldelat av överste Cardell. 

Kappa stulen, chocken är total

Fänrik Kröningswärd från samma Wästmanlandsregemente skriver på tre tätskrivna sidor hur det gick till när hans trupp tvingades dra sig tillbaka in i staden Uckermünde där de senare togs tillfånga. Han anklagar de höga befälen för strategiska misstag som i onödan försatt trupperna i en omöjlig situation. Helt kort nämner han att flera i hans trupp blev dödskjutna och skadade men annars inte ett ord om krigets fasor. Istället avslutas hans anteckningar från den 17 april så här.

“Om aftonen blefvo vi upviste för Commend: fransyska Generalen Vau – en sträf man som ej ägde mycket af den fransyska  politessen. Uti hans förmak blef Cornette v: Ysedoms kappa anammad utan att kunna igenfås – en i sitt slag märkvärdig händelse- så mycket besynnerligare som de flesta vid tillfånga tagandet blivfit befriade ifrån plundring. Hos Generalen måste vi aflemna våra värjor som vi ej sedemera fingo tillbaka. Vårt manskap vor innestängt uti en Lada öfver natten hvarest det af fransyska och Tyska soldater plundrades.”

Ett starkt varumärke börjar byggas

Fransmännens bemötande av de svenskar som tillfångatogs i närheten av Travemünde ett halvår tidigare har annars givit ett större avtryck i historieböckerna.  Situationen bar vissa likheter. Även här misslyckades svenskarna fly sjövägen. Soldater till sjöss och på land blev omringade och övermannade. Mer än 1100 fångar togs. 

Så här skrev Livgrenadjären från Östergötland Lars Rudberg

 “fransoserna voro som biörnar och vargar emott os att Likna; vem undrar om inte de flästas hiertan icke blöde viod åskådandet af detta spektakel; vij sågo os då kring värvade af fienderr, vars uttseende eij för deras Mannerlighet eij dett Minsta förskräckte os, men at nu så blotade stå bland desa tyraner, dett var oliderligett”.

Skeppet där soldaten Erik Borell befinner sig blir beskjutet av både fransmän och preussare. Gevär var nedpackade och Översten Gustaf F Mörner inser det omöjliga i situationen. Han låter sänka de svenska fanorna i vattnet för att rädda dem undan fienden och utropar enligt Borell: “Gossar nu äro vi fångna varje karl.”

En vit flagga hissas och Mörner skickar sin adjutant till den franske befälhavaren med anhållan om att truppen ej ska plundras. Fransmännen slutar skjuta men preussarna fortsätter. En fransk officer rider ut nära fartyget och ger order till svenskarna om att ta sig i land. Svenskarna hoppar i vattnet. Borell skriver: 

“Vi hade så pass 40 famnar till landet, gav vi oss största dellen i Siön i tankar att bierga lifvet, men tyver voro mången af os drunknande och många dödsskiutna och många blässerade innan man kunde arbeta os till lands, ty att emedan vi var i Siön skiöt prusten (presussarna) på os Drufv hagel skott med kannonerna ock med hand Gevär och med kannoner Så att där Smatra kring os med koullor…

Både Lars Rudberg och Sven Pihl  skriver att de blir plundrade av fransmännen. Så här skriver  Sven Pihl. “När vi kommo in på Stadstorget slogs till plundring på oss. Då togos våra kapprockar av oss, helst dem fienden tyckte vara bra. Somliga fingo hava i behåll sina rockar eller fingo andra i stället. Jag blev alldeles utan och mistade både flaskan och ränseln, vid den stora plundringen.”

I rapporter till Stockholm var det annars fransmännens vänliga behandling av svenskarna som lyftes fram och fick eko. Mörner skriver “Marsalk Bernadotte trackterar alt med en utmärkt höflighet och på alt sätt vill gjöra  vårt öde drägligt, vi är skilgda ifrån de öfrige Preussiska fångar på min begäran, ty sedan Preussarna skiutit på oss har Trouppen fått utstå innerligt hat till dem, at jag för at förekomma uppträden måst beiära at få vara ensam med männen. Bernadott har Sagt mig at alt hvad som kan vara agreabelt För mig och min Trouppe önskar han med några procurera  hela befälet bemöta os på Samma sätt. oagtat detta Goda Bemötande af Officerarna har Trouppen Pillierat både oss och vårt folk och det verkeligen utan Officerarrens förvållande – jag såg Officerarne (heldes) med hugg och slag  hindre sit folk at Plundra,  men Sedan Lübeck var tagit med Storm, Så var ingen Disciplin ingen ordning på minsta vis, alting Skulle Plundras Generaler och Befäl woro all desespoir öfver de horreurer  som Skiedde ”. 

Mörner skriver att han flera gånger blivit kallad till marsalken och att denne vid ett tillfälle sagt. “Jag tycker Norge skulle passa mera för Sverige än för Danmark”.  Den franske marsalken som Mörner prisade var naturligtvis Jean Baptiste Bernadotte. 

Även soldaterna nämner marsalken. Lars Rudberg skriver 

“den 10e så Paroderade vij för den så kalande prins Bernadorff, och en dell sade, att dett var bonaparts Broder, Men somliga sade, att dett var inte anatt än en Generall som han hade gifvitt den titelen…

Några år senare, vid riksdagen i Örebro 1810 skulle en ny tronföljare utses. När Bernadotte valdes stärktes hans redan starka kandidatur något av hans goda rykte inom den svenska armén, det rykte han etablerade i Lübeck 1806.

Smärtan i det outsagda

Den 53 årige korpralen, livgrenadjären Nils Råss skriver korthugget om de hemskheter han upplevde mellan den 4 och 13 november 1806.

“d 4d arbetade wj På skepen

och d 5d stego wj ombord och d 6

om morgon blefwe wj

attakerade af …… (pressuarna)

och Fransoerna hela dagen

i Genom der blef 75 Skjöld 

dödsskuten   d 7d ginge wj

till Byn Slukop till d 9d

då wj ginge fångne til

Lybäk och blefe inqvarterade

i dom Kyrkan till d 13”

De få orden i hans text innehåller något oerhört. Den dödsskjutna soldaten 75 Skjöld var ingen granne eller stridskamrat vemsomhelst. Det var hans son, Nils.

Han efterlämnade en hustru och son, Nils Nilsson född 1802.

Då som nu, krig skördar offer,