Det svajpas till höger och vänster på olika dejtingappar. Jag läser i tidningen att genomsnittsanvändaren sägs svajpa runt 500 gånger på en vecka. Vem blir vald? Den som ser attraktiv och glad ut och dessutom formulerar sig väl och har en intressant profiltext ligger tydligen bäst till.

Hur väl funkar dessa kriterier när jag vill förstå senaste veckostatistiken från min blogg? Betänk att ingen av dagboksförfattarna framträder i bild, ingen beskriver sina intressen och alla är döda. Nu kanske det låter som att att jag ofta analyserar statistiken. Det har knappt hänt. Hittills alltså. Men i veckan kollade jag och gladde mig att okända människor i Sverige, Kanada och USA laddade ner en massa dagböcker.

Det laddas ned, alltså lever bloggen.

René Descartes sa aldrig så men skulle möjligen hållit med. Hursomhelst tycks Per Pihl vara mest populär. Varför?

Dagboksförfattare	Antal nedladdningar 9 -15 november 2025
Per Pihl	12
Ernst von Post	10
Hans Åhs	9
Erik Marckander	7
Nils Råss	7
Johan Adam Drakenberg	7
Lars Ulric Kröningswärd	6

Lika sant som att Per Pihl var överlägset populärast i förra veckan och sakteliga tar in på täten, lika sant är att han ligger längst bak i maratontabellen.

The more the merrier

Dagboksförfattare	Antal nedladdningar sedan start
Nils Råss	405
Hans Åhs	344
Erik Marckander	330
Sven Wallpol	329
Johan Adam Drakenberg	320*
Lars Ulric Kröningswärd	310
Ernst von Post	302
Per Pihl	142

Maratontabellen visar tight det är i fältet. Den nyfikne som väl hittar till bloggen vill ha rubbet. Anledningen till att Per Pihl framstår som akterseglad kan ni kanske räkna ut. Pihl var sist på bollen. Alltså, hans dagbok gjorde entre 2024, ett par år efter många av de andra.

På guldplats i maratontabellen hittar ni Nils Råss, soldaten som miste sin son i striderna och marcherade barfota i januari. Silverplatsen håller Hans Åhs, indelt soldat från Dalsland som hann skriva ned många krigsvisor innan han mötte döden på ett sjukhus i Frankrike 1807. På tredje plats finner vi den udda fågeln, sjömannen Erik Marckander. Han seglade på ett brittiskt handelsfartyg vid tillfångatagandet och delar frikostigt med sig av livet i fångenskap.

Azerbadjan, USA och Kina överraskar

En blogg på svenska lockar sannolikt bara svenskar. Men de svensktalande besökarna tycks finnas lite varsomhelst, med eller utan hjålp av översättningstjänster. De kommer från alla kontinenter utom Sydamerika och märkligt nog är antalet besökare i USA runt hälften av antalet svenska besök.

Att de amerikanska besöken är såpåss många gör mig orolig. Jag tänker på risken för stämningar i 45 miljardersklassen som det rapporterats om i veckan. Därför vill jag återkomma till asterisken (*) i tabellen och erkänna att om man lägger ihop nedladdningar av de olika versionerna av Johan Adam Drakenbergs dagbok så är det han som leder maratontabellen (med och utan kommentarer av mig i olika versioner). Sådärja, nu kan ingen anklaga mig för alternativa fakta, möjligen för lite tramsigt fusk med statistiken.

PS. Tack Jakub Zerdzicki /Unsplash för statistikfotot.

År 2024 går mot sitt slut och jag kan konstatera att inläggen under året blivit få. Kanske kommer jag imorgon, på nyårsafton, lova att öka frekvensen. Vi får se. Men först några brev till pappa.

Under mina efterforskningar om svenskarna i krigsfångenskap har jag läst två brev skrivna av småpojkar till sina pappor/föräldrar.

Det första ramlade jag över för tio år sen på Kungliga Biblioteket i Humlegården. Iförd vita handskar bläddrade jag igenom en beställd akt med brev till och från Gustaf Mörner, en av fångarna. Intill dessa handlingar såg jag ett barnbrev från lille Carl.

Det följer temat i Evert Taubes visa ”Brevet från lillan”.

”Kom snart hem. Papa, jag önskar en lycklig resa. Min Nådiga Papa var intet onådig på mej”

Att lille Carl inte ens var fyra år när han skrev brevet avslöjar att det var ett speciellt barn. Han fick som det anstod en prins, tidigt träning med pennan. Hård träning! Döm själv och missa inte hur han väljer att underteckna brevet. Lite högtravande för min smak.

Det finns en bra förklaring till att detta underdåniga barnbrev låg så nära de brev till Mörner som jag var ute efter. Gustaf Mörner var kammarherre åt drottningen i slutet av 1700-talet och kände väl hertig Carl. Deras goda relation visas inte minst i Carls brev till Mörner 1810. Då har Carl hunnit öva på namnteckningen i nära 50 år.

Tio år efter att jag hittade Carls brev till sin pappa fick jag själv post av min syssling Liz. Det var i höstas som hon berättade att hon hade en låda med gamla brev, betyg och kuriosa. Extra glad blev jag när jag förstod att det fanns ett brev till krigsfången, Johan Adam Drakenberg. Om sanningen ska fram var han inte längre kringsfånge när brevet skrevs, det var 15 år sedan hemkomsten. Sten Johan som skrev brevet på julafton 1825 var då sju år gammal. Tonen är nästan lika högtravande som prinsens.

”Goda Pappa och Mamma!

Jag får ödmjukast önska min Pappa och Mamma på deras gemensamma Namnsdag hälsa och en ostörd sällhet, upplevande av många Namnsdagar äfven tacka för allt godt jag hittils rönt. Måtte jag alltid vara beskedlig och flitigt göra hvad Pappa och Mamma befalla så blir jag lycklig och gör mina Föräldrar lyckliga. Må jag altid vara innesluten i Pappas och Mammas fortfarande godhet och omsorg förblifande altid en tacksam och lycklig Son Sten Johan”

Här ser man att det är ett barn som skrivit brevet vilket inte var fallet med Carls brev. Är det ens möjligt för en drillad 4 åring att skriva så bra?

Vissa frågor förblir obesvarade, åtminstone till nästa år. Måtte 2025 bli att bra.

Jag avslutar året med ett rejält fyrverkeri, ett franskt sådant från 1800.

En syrtout, en frack och en väst, soldaten Per Pihl från Uggletorp, använde synålen i tjänsten och under lediga stunder. Pihls nyupptäckta dagbock ger en skräddares ögon på fälttåg och fångenskapen, en ny blick.

Den 14 november 2023 kommer ett dubbelt roligt mejl i inkorgen. För att jag ska bli glad för mejl räcker det att få läsa ord som ”Jag snubblade in på din blogg! Grymt bra jobbat :-)” och bloggen är ”ovärderlig” för den som vill skriva om tillfångatagna knektar och deras liv. Mejlet innehöll dessa ord. Att jag skriver dubbelt roligt beror på det som stod längre ned i mejlet från Mattias Persson, ordförande i Gistad Hembygdsförening. Mattias har hittat en dagbok som jag inte kände till. På Linköpings Stadsbibliotek har man känt till den i snart 100 år, men det är en annan sak.

Det har nu gått en dryg månad sedan Mattias skickade en snyggt inscannad och ovanligt lättläst dagbok till mig. Idag gör jag den tillgänglig för er och alla andra där ute. Läs, läs mellan raderna och förundras.

För den som inte orkar kasta sig över originalet erbjuder jag möjligheten att ta del av de godbitar ur dagboken jag gladdes extra åt. De kommer här.

Klart att Hult ska ha en syrtout

Låt oss börja med det svåra ordet från inläggets början, syrtout, med Per Pihls stavning. Här kommer en lång harang från Svenska Akademins ordbok. Hänger ni med?

SYRTUT syrtɯ⁴t, äv. (numera mindre br.) SURTOUT surtω⁴ l. med mer l. mindre genuint franskt uttal. 1) om ä. (särsk. på 1700- o. 1800-talen förekommande) typ av livsydd, lång rock för innebruk med slag o. skört o. en l. två knapprader, använd både för civilt bruk o. ss. uniformskappa (särsk. om sådan kappa tillhörande militär uniform); äv. (o. urspr.) om lång överrock av liknande snitt o. utformning avsedd för utebruk; äv. om liknande ytterplagg för kvinnor;

Den 23 januari 1806 var ännu en regning dag i Pommern. Då skriver Per Pihl ”Tog jag emot Kläde, till en Syrtout åt Sergeant Hult.” En vecka senare skriver han att han var färdig med sergantens uniformskappa.

Hade Hult tillhört Västgöta Dals regemente år 1779 hade den sett ut så här.

Livgrenadjären Per Pihl föddes i Gistad, nära Linköping, 1767. När han var 25 år och antogs han för rote nr 65, Uggletorp . Som soldat gick han i pappas och farfars fotspår. Men kanske att äpplet först föll och sedan rullade en bit bort från trädet ändå. Per Pihl skaffade sig kunskaper som skräddare. Skräddare och skomakare tillhörde de vanligaste hantverkaryrkena vid denna tid. Mest troligt är att han fick sin utbildning på regementet. 1805 kommenderas han till Pommern, kvar på torpet i Uggletorp fanns hustrun Kerstin Jonsdotter och barnen Peter, Brita Cajsa och Jonas.

Låt vitt bli rött

Sykunniga soldater behövdes, det framgår tydligt av dagboken. Den 9 juli 1806 befinner han sig i Stralsund när han får i uppdrag att sy om uniformsjackorna .

”.. Krono Jackorners ändring, at i stället för att ut Kragarna voro hvita, Skulle de blifva röda, hvilket arbete jag med flera andra, genast fingo angripa”

Man kan undra vad de tänkte om det nödvändiga i denna ändring. Syftade ändringen till att minska risken för misstag på slagfältet?

En annan gång är det ”Böxer och Stöflätter” som ska tillverkas i tjänsten, ett arbete som tog flera veckor. En tredje gång ska uniformerna sys om från jackor till kappor och en fjärde gång ska jackorna vändas. De fick göra vad de kunde med materialet.

Lite extraknäck fanns det också tid för. Fältkamereraren Nyberg (chef vid fältkansli) beställer en frack av Pihl som även utför ”ett litet syarbete åt Baron Adelsvärd”. Senare under fångenskapen, då officerarna och soldater hålls åtskiljda i olika städer, tillverkar han sommarkläder till underofficeren Karl Olof Wickius från Gammalkil, Östergötland, och Enell.

En skräddares blick på krig och fångenskap

Den som förväntar sig starka känslouttryck blir besviken vid läsningen. Pihl tar upp samma saker som andra knektar. Här finns uppgifter om vart de marcherar, något om väder, ett möte med kungen, tillfångatagandet, och olika kyrkobesök. Kommentarerna om livet i Frankrike är sparsamma men han skriver att han bland annat får jobba som brevbärare. Men på två sätt skiljer sig Per Pihl från de andra. För det första skriver han mycket mer om tyger och kläder. För det andra är han mer noga med att ange hos vem han sover om natten under regementets marcher i Tyskland. Men låt oss börja med textil och sömnad.

Pihl noterar utförda uppdrag, inköp och försäljning av tyger och kläder och redovisar dessutom noga när de får nya kläder av kronan eller av fransmännen. I februari (1806)”fingo vi Skor, strumpor och 1 Skjorta hvardera af Kronan”. I juni 1808 fick de skjortor och skor av franska kronan och någon månad senare Pantalonger av franska kronan. Byxorna fick sys om och i juletid samma år  skriver han att ”jag på min del fick 1 par skor 1 skjorta, Jacka och Mössa av Franska kronan”.

Ibland kommer det pengar skickade från Sverige. Den 27 juni 1808 kommer Översten, greve Mörner på besök med nyheter och pengar från Sverige. Per Pihl tillhörde de lyckligt lottade.

”Jag var och så lycklig och fick penningar från  Sverige ty Öfversten Baron Adesvärd på Adelsnäs Skicka hit til alla som tjäna för hans egedommar 6 livres till hvar och en hvilet utgör så mycket som 2 Rdr Rikgräld på hvarje person hvilka grefven åt oss utdelte”

Vad gör han för pengarna? Köper tyg till en ”Råck” och ett par strumpor. I april 1809 får han mer pengar. Då ”köpte jag et par böxor av Commenanten,  kosta 5 livres”. Kommendantens byxor var 25% dyrare än den ”österrikiska skjorta” han köpte i oktober för 4 livres, alldeles innan fångarna blev fria och kunde ta sig hemåt.

Textilintresset förde Per vidare till sonen. Jonas Gistedt, ett namn han tog sig, står omnämnd som hovskräddare vid slottet Hylinge som vid denna tid ägdes av ett justitieråd Strömstedt. Slottet låg två mil från Uggletorp, soldattorpet där han växte upp, och hovskräddare fick man kalla sig om man sydde åt någon högt uppsatt, adlig, person.

Nattlogi hos salthandlare och hökare

Per Pihl hade säkert varit i Linköping men knappast särskilt många andra tätorter innan kommenderingen till Tyskland. Nu plötsligt blev det nya platser var och varannan dag, bondbyar, små städer och stora som Lübeck. I dagboken kallar han Lübeck för en ”ganska präktig och stor stad, den största jag sett i Tyskland”. Jag har aldrig varit i Gistad men jag föreställer mig att Lübeck var enormt i jämförelse.

På landsbygden söker svenskarna skydd för natten i kyrkor, herrgårdar eller bondgårdar. Han skriver att de kunde bo ett tjugotal hos en bonde. I städerna var variationen större. Pihl noterar att han bor hos en salthandlare, en tunnbindare, en hökare, en brännmästare, en bryggare, en skeppare, en skomakare, en skräddare och sist men inte minst hos ”en gammal sjömansänka”.

Smaka på ordet salthandlare, det tyder på stor specialisering och handel. Just skomakare och skräddare tillhörde de absolut vanligaste hantverkaryrkena i Sverige vid denna tid och de utgjorde runt en femtedel av stadsbefolkningen. Hur det var i Tyskland vet jag inte.

För den som undrar, är hökare en äldre benämning på detaljhandlare (i synnerhet i livsmedel), vilken förestod ett hökeri (hökarbod). Ordet höker finns också på tyska med samma betydelse.  Brännmästare är något mer oklart, det kunde både avse den som förestår bränningen vid tegelbruk eller på ett brännvinsbränneri.

Gud hjälpe oss

Per Pihls dagbok främst skiljer sig alltså främst från andra östgötars genom alla referenser till tyg och sömnad samt uppräkningen av yrkeskategorierna för dem han bodde hos. Liksom andra skildrar han tillfångatagandet när truppen förgäves försöker fly sjövägen, strax utanför Lübeck (se gärna detta inlägg). Jag vill ändå lyfta fram några av hans ord från den dagen.

Efter tillfångatagandet har de en mils vandring tillbaks till Lübeck. Överallt ligger dödsskjutna människor och hästar, gevärer, sablar och bandoler (en sorts axelhängda patronbälten) skriver Pihl.

men då vi kom till staden så buro de ihop döda människor i stora högar som Stora Hus och gatorna i Staden voro aldeles brogade (täckta) med döda menniskor, Hästar och andra Saker. O! hvilken Ryslig Syn. Gud Hjelpe oss!!!

Det är Pihls kraftigaste känslouttryck i dagboken. Det är inte svårt att förstå varför. Med risk för att verka okänslig fastnar jag för hans tre utropstecken på raken! 1806!! Och jag som trodde att debatten om överutnyttjandet av utropstecken var ett modernt påfund.

Till sist slår jag på nytt ett slag för att läsa Per Pihls egna ord. Du hittar boken här.

PS. Svenskarna spelade en mindre roll vid Slaget i Lübeck. Det var främst fransmän och preussare som drabbade samman. Fransmännen segrade och mellan 6-9000 människor dödades, en överväldigande majoritet var preussare.

Källor:

Uppgifter om Per Pihl’s familjeförhållanden har har jag fått från Mattias Persson

Såklart att jag följer Historien om Sverige på SVT. Senaste avsnittet bjöd på stormaktstidens slut, fejkad likfärd och en ändlös ström av utskrivna soldater. Programmet glömde nämna att Voltaire peppade Fredrik den store med Karl XII. Varför gjorde han det och vad har det med de svenska krigsfångarna under Napoleonkrigen att göra?

I SVT serien beskrevs hur utomordentligt dåliga soldaternas odds var i krig. 100 år senare visade det sig att flertalet svenskar som sändes ut för att bekämpa Napoleon faktiskt kom hem. En del av dem fick en relativt enkel ”resa”.

Om Berlin, väl värt en omväg, och tjatig marmor

Efter tillfångatagandet 17 april 1807 tar sig en grupp svenska officerare i stort sätt på egen hand till Frankrike. I Berlin gör de ett längre stopp. Det finns så mycket att se och göra. Några tar in på Hotel de France vid Lind allén, låter sy upp nya kläder och ser sig om i omgivningarna. Den 30 april besöker Drakenberg och Kröningswärd slottet Sanssouci som Fredrik den Store lät bygga.

Rummena woro Präcktiga och Meublerne lyste av den prackt som bör omgifwa Stora och wärdiga Monarker. Kung Fredrics egit rum uti hwilket han dog, då han satt och Skref, besågs; äfwen Woltairs rum; På Baksidan av Huset war en präcktig Collonad, som gick uti en Half Circel, med Altan Äfwen på. 3:o besågs Neu Slott, Beläget ett stycke därifrån på Andra Sidan om en Superb Parck af stora Ekar och Bokar, man inkom först uit en Stor Sal hwars golf Wäggar och Tak woro inlagde med Berg Cristaller och Snäckor och Musslor, hwaraf war formeradt Diwerse Figurer. Taket uppehöls av Pelare och skulle hela Salen föreställa en Grotta. I alla rummen woro Superbt Rika och Dyrbara Meubler, Målningar och Konst Stycken af alla slag, en Stor Sal i Öfra wåningen som war klädd med wit Marmor hel och hållit war i Synnerhet snart sagt Gudomligt wacker. Rika förgyllningar och Charmanta Målade Stycken giorde ett Skönt afbrott emot den snöhwita Marmorn.

Utdraget är ur Drakenbergs dagbok. Jag kan konstatera att Kröningwärd har 3-4 meningar i sin dagbok som är identiska med dessa. Har de överhuvudtaget varit där eller skrivit av nån annan? Jag väljer att tro att de faktiskt bevittnat rummet på bilden .

Nu lämnar vi fångarna ett tag och sätter Voltaire i fokus, med Fredrik och Karl XII i hans närhet. Och det blir en resa det.

Voltaire – en upplysningens fixstjärna

1700-talet präglades starkt av en ökande tro på människans förnuft och kapacitet att tänka själv och påverka sina levnadsvillkor. Perioden som kallas upplysningstiden lyftes fram av de stora vetenskapliga framsteg som gjorts tidigare. De kom att utmana kyrkan och den av gud givna ordningen. Astronomerna Copernikus och Galileis hade tidigare förkastat tanken om jorden som universums mitt. Sedan hade Newton med flera visat att jorden styrdes av naturlagar. Lägg till det borgarklassens framväxt och kritik av privilegiesamhället och 1600-tals-tänkare som Descartes och Spinoza.

Vetenskapliga akademier etablerades nu runt om i Europa som en mötesplats mellan teori och praktik. Upptäckter och tekniska innovationer skulle komma samhället till godo och driva utvecklingen framåt.

Krossa den skändliga, Ecrasez l’infâme! var ett slagord Voltaire använde i många av sina texter. I skottgluggen stod inte tron på en Gud i sig utan den katolska kyrkan, dess maktutövning och förföljelse av oliktänkande. Hans öppna kritik drev honom i landsflykt men han kunde snart återvända. Han rörde sig bland kungar samtidigt som han aldrig tvekade att utmana. Voltaire hördes och syntes och var fixstjärnan framför alla under upplysningstidens Europa.

Francois-Marie Arouet, som var hans namn vid födseln, levde mellan 1694 och 1778. Han var författare och filosof från en välbärgad, ofrälse familj. Han skrev romaner, dramatik, essäer, biografier och vetenskapliga arbeten. Voltarie var även medförfattaren till Encyklopedien i vilken tidens samlade vetande skrevs ned. Många av Voltaires teaterpjäser blev succéer och han blev förmögen på sitt arbete. Med arbete menas då inte främst inkomster från pjäser eller böcker utan framför allt bidrag från mecenater och inkomster från den omfattande affärsverksamhet han byggde upp vid sidan skrivandet.

Voltaire var influerad av den brittiske filosofen John Locke och prisade engelsmännens politiska och religiösa frihet. Han förespråkade yttrandefrihet, trosfrihet och tolerans. 

Upplyst prins söker coach

Arvingen till den Preussiska tronen, Fredrik av Hohenzollern beundrade Voltaire och inledde en lång brevväxling med den 18 år äldre fransmannen. I breven, som till slut uppgick till över 500 stycken, tog de upp ämnen som mänskliga rättigheter, tortyr, ekonomisk politik, litteratur och historia.

Fredrik försöker locka Voltaire att flytta till hans hov och det nya slottet Sanscouci han låtit uppföra i mitten av 1740-talet. Inbjudan gällde dock under förutsättning att Voltaire lämnar sitt förhållande med matematikern och markisinnan Émelie Le Tonnelier du Châtelet de Breuteil. Voltaire vägrar.

Voltairs jämlike

Émelie du Châtelet räknas som en av de första kvinnliga forskarna och beskrivs som ett exceptionell begåvning. Redan som tolvåring talade hon sex språk och hade en enorm arbetskapacitet Som vuxen forskade hon om energi och gravitation och var den första kvinna som fick en artikel publicerad av den Franska Vetenskapsakademin.

När hon träffade Voltaire hade hon tre barn som hon tog hand om parallellt forskningen. Hon bjöd honom att flytta in hos henne vilket han gjorde och de samarbetade och levde ihop i över ett decennium där de levde som älskande. De såg sig som intellektuella jämlikar och Voltaire betraktade henne som “en stor man vars enda fel var att hon var en kvinna”. Hennes kön gjorde det svårare att få erkännande för sitt arbete och hon möttes av avundsjuka och  personangrepp. Hon gjorde egna experiment och översatte och kompletterade Newtons viktigaste verk, Philosophiae naturalis principia mathematica. 

Först efter hennes död accepterar Voltaire Fredrik den stores inbjudan till Sanssouci som den 20 januari 1750 skriver “Jag längtar mycket efter att få träffa dig igen, det vill säga att tala om litteratur och lära mig saker som bara du kan lära mig” .

Voltaire såg chansen att förverkliga sin dröm, att forma den upplysta despoten. Voltaire var ingen demokrat. Han hade blivit skeptisk till människans förmåga att fatta kloka beslut. Istället förordade han systemet med en upplyst härskare som skulle föra ut upplysningens idéer i samhället. Han lever i Presussen i nära tre år, med eget arbetsrum på slottet och en lägenhet.

Den unge Fredriks höga ideal och intresse för filosofi och spridande av upplysningen hade dock svalnat när han tagit över rikets styrning. Voltaire kände sig mer som en narr än en rådgivare till kungen. Voltaire missbrukar kungens förtroenden och trycker en bok där han går till attack mot den franska vetenskapsakademin utan att tillfråga kungen. Det slutar med att Voltaire lämnar Preussen men Fredrik hämnas genom att låta sätta honom i fängelse när han på hemvägen passerar Frankfurt. Denna förnedring skulle Voltaire aldrig fullt förlåta honom för. 

Tänk på Kalle dussin och ”erövringskrigens vansinne”

Brevväxlingen tog dock fart på nytt kort därefter och männen, som tycks ha hyst en intellektuell hatkärlek till varandra, fortsatte att skriva fram till Voltaires död. I november 1757 skriver Voltaire ett brev till den deprimerade Fredrik II som överväger att ta sitt liv.

I brevet betygar Voltaire hur viktig Fredrik är för familjen, landet, för filosoferna och betonar sin stora respekt för kungen. Han åberopar Karl XII av Sverige i förhoppning att det ska hjälpa  Fredrik att hitta en lösning på sina problem. Ett av problemen var det pågående sjuårskriget som han själv startat och där Ryssland, Frankrike, Sachsen och Sverige var hans motståndare. 

“Får jag tillägga att Karl XII, som hade samma mod som du, men var mycket mindre upplyst, och som inte hade din medkänsla för sitt folk, kunde sluta fred med tsaren utan att bli förnedrad.”

Voltaire hade tidigare skrivit en bok om Karl XII och visste att Fredrik beundrade den svenske krigarkungen. Fredrik hade dock inte tagit intryck av vad Voltaire skrev i bokens första kapitel.

“Inte kan någon härskare (suverän) läsa historien om Karl XII utan att bli botad från erövringskrigets vansinne, för vem är den härskare som kan säga sig ha större mod, fler dygder, större beslutsamhet, vara skickligare på krig eller ha bättre soldater än Karl XII? Om denne trots alla dessa gynnsamma omständigheter, och efter så många segrar, ändå misslyckas, vad kan då andra furstar förväntar sig, med samma ambition, men med mindre talang och resurser?”

Hursomhelst, Fredrik tar inte sitt liv och sex år senare är kriget slut. Ett decennium senare skriver även Fredrik den Store en bok om Karl XII. Jag lovar att inte göra detsamma.

PS. Voltaire är en stjärna som lyst länge. Ännu längre har Sirius lyst. Fotot högst upp i inlägget visar Sirius. Tack till Hubble European Space Agency/Aikira Fuji

Fredrika Geete har tecknat sin levnadshistoria. Vem var hon och varför hör hon hemma på denna blogg? Svaren kommer liksom hennes egna ord om det hemskaste som finns och en mängd kalla siffror.

Fredrika föddes i Dalarna 1784. Hennes mamma hette Fredrika Margareta Åkerhielm och hennes pappa, officeren vid Dalregementet, Sten Ulric Geete. Fredrika hade då tre äldre syskon och skulle få ytterligare fem. När hon var runt 18 år träffade hon den blivande krigsfången Johan Adam Drakenberg på ett släktkalas. Kärlek vid första ögonkastet?

Vid denna tid gjorte jag bekantskap med en slägtinge, en Ung Löijtnant Drakenberg, hvars ömma tillgifvenhet snart utgjorde min högsta lÿcka

Att hon hade en kärleksrelation till en av de blivande krigsfångarna är alltså orsaken till att jag ger plats för henne på bloggen. En frisk fläkt, eller åtminstone en kontrast till alla källor skrivna av män.

Det är ingen hemlig dagbok hon skriver i, hon skriver vad hon vill att släkt och vänner ska läsa. Den är fylld av positivt laddade adjektiv som aktningsvärda föräldrar, älskade moder, goda syster, vördade tant, goda man och vän osv. På knappt tio maskinskrivna A4 sidor berättar hon om sin uppväxt, sin släkt, resor i landet och om att bilda familj.

Napoleonkriget och separationen från Johan Adam avhandlas så här.

Jag ägde även ibland sällheten av min älskades närvaro tils kriget utbröt vid Jultiden och Han jämte alla i den orten förlagde regementen afgick till Pommern där han snart blef fransk fånge, och mitt hopp om framtida sällhet mycket stördt…

…1809 om sommaren utspreds den bedröfliga nyheten att min älskade Jean dött under fångenskapen – för mig var då alla glädje försvunnen ehuru att ingen säkerhet bekräftade denna olycka – hösten därpå skänktes mig det glada hoppet att händelsen torde vara digtad, och kort därpå några välkomna rader från den lefvande Älskade. –  (se gärna tidigare blogginlägg om brevväxling mellan fångar och deras hustrur)

Samma vinter blefvo alla fångar utväxlade och om våren i maj månad 1810 ankom den efterlängtade till allas vår stora fägnad frisk och sund, trogen ännu som han var älskad, den 19 Maij förlofvades Wi inför min älskade Mor, och Yngsta syskon, och ifrån den stunden var vår förbindelse ännu heligare.

Mer skriver hon inte om krig och fångenskap. Men jag vill inte släppa henne så snabbt när hon nu blivit introducerad och har andra saker att berätta om.

Det starkaste minnet

Låt oss idag börja med den händelse som tycks ha påverkat henne mest av allt. Vi dyker in i hennes berättelse, sommaren står för dörren år 1819 och livet leker.

Pingsthelgen 1819 inleds med att släkt och vänner besöker dem på den vackra herrgården Hjälmarsberg utanför Örebro. Genom arv och lån har Johan Adam och Fredrika, ett år tidigare, kunnat ta över hennes morbrors herrgård och ägor. Paret har fått tre barn, Eva Fredrika Carolina kallad Eveline och småbröderna Carl och Sten.

…en liten Samling af glada barn hvaribland Vår Eveline var en krona, Så om enda flickan däribland, Hennes intagande vänlighet, Godhet och förstånd obenämt. – Hon var dessa veckor mer än vanligt Söt endå – hennes Anblick var en liten Engels –

Men huru kort var ej glädjen hon skänkte oss med sitt vistande bland oss – Ännu medan våra Slägtingar voro qvar sjuknade hon af halsfluss – den 3je Juni om aftonen utan att vi kunnat märka förut någodt tecken till Ohälsa hos henne – fredagen var hon sjuk men vi pyllade (?) med halsen Så att hon åter om lördagen då Hofstens reste, var rätt pigg, oppe hela dagen och hade god Aptit men natten till Söndagen hade hon åter feber – medicinerade om Söndagen och var uppe fast Matt – mot aftonen blef hon altmera Svag, en Doctor kom om Måndagen och Ordinerade hvarjehanda, äfven Blodiglar, Som sedan de voro nyttjade medtog både krafter, färg, och humeur, ifrån denna stund började jag anse hennes sjukdom vådlig, men jag frugtade endå icke det värsta – ännu – hon var tålig och Mild, och var vist mer plågad än som Märktes

Om tisdagen reste vår Svägerska med sin son, sedan det var beslutat att han skulle komma till oss för att få profitera af Örebro skola under terminerne, Min Jean var hans förmyndare sedan fadrens död – denna dagen passerade jag så väl som den föregående vid min sjuka flickas sida hon var ej beständigt sängliggande men satt och låg ömsom på Soffan.

… och Kort innan hon upgaf sist Pusten tog hon min hand och Kyste så innerligen – mitt arma hjerta ville för gå vid dessa Schener – och då hon stilla lade sina små händer tillsammans öfver bröstet och slöt sitt öga för sista gången

Ur Fredrika Geetes Levnadsberättelse

Den Doctor som för 3je gången var hos henne om Onsdags Morgon tog ej saken så alfvarsamt den borde utan jag trodde sjelf att ingen fara var för handen – men hon aftynade Så stilla till allas vår bedröfvelse och afled den 9 om Aftonen sedan hon tagit afsked med redighet af oss alla 1 timma innan hon dog gick hon sjelf upp och satte sig i mitt knä utan att säga något – och Kort innan hon upgaf sist Pusten tog hon min hand och Kyste så innerligen – mitt arma hjerta ville för gå vid dessa Schener – och då hon stilla lade sina små händer tillsammans öfver bröstet och slöt sitt öga för sista gången – Ack! då hade jag velat då med Så bitter var tanken på min förlust – Och blicken på det Kommande, 

Detta barnet hade ifrån sin födelse skänkt mig mycken glädje hennes lät bögda sinne och tidiga förstånd undandrog mig Mycket bekymmer som annars åtföljer glädjen att se barn upväxa omkring sig, hennes jämna hälsa hade och altid gifvit oss glädjeämnen, hon var nu öfver den besvärligaste tiden af sin korta ålder ty hon var nära 4 ½ år gammal, då hon fick sluta sin bana hon var mitt jämnaste sälskap och äfven min lilla hjelp vid många tillfällen – dessutom mitt gladaste hopp för framtiden. 

Nu var med hennes död alt detta förbi och en gruflig tomhet och saknad intog mitt Hjärta – Nu Såg jag henne altid sådan hon frisk ljuf och glad – Komma mig till Mötes en gång i Evigheten – Hennes Jordiska lämningar Svepte jag själf, det var ännu ljuft att få occupera sig med henne så länge jag kunde – blommor prydde både hennes lik – och likrum – och den 13de Juni bars hon till grafven af 6 gossar – 

Förlusten av Eveline tog hårt på Fredrika. Länge. Fast livet rullade på och sönerna pockade på hennes uppmärksamhet.

 Åsynen af vår lilla Carl Som nu lekte så ensam prässade ofta tårar ur mina ögon, som någon gång lindrade mitt altid klämda Hjerta – den lilla menlösa Sten började vid denna tiden att gå

Har du också undrat över menlösa barns dag? Finns den ens längre i almanackan? Svenska Akademins ordbok förklarar ordet menlös,  om barn: som ännu icke är fördärvad av världens ondska, oskyldig. Sedan 2000 kallas den 28 december Värnlösa barns dag. Dagen firas för att minnas Barnamorden i Betlehem, en episod i Nya testamentet.

Nära två år efter att dottern gick bort skriver Fredrika

 – Voro det Guds vilja att jag snart skulle få följa min Eveline efter, då tackar jag Hans Nådiga försyn som lät henne gå före mig, ur denna Sorgernas Verld – Hennes anda vinkar mig nu så vänligt, och vid min dödssäng står ej min milda Sörjande flickan och försvårar skilsmässan från de öfvriga älskade jag lämnar – Min Älskade Man hvars kärlek redan förljufvad mer än hälften af min lefnad, i din vård Öfverlämnar jag de båda Kära små, som kanske i förtid beröfvas en Mors omsoger – till de ömhet Du redan hyser för dem, öfverflytta äfven den hvarmed Du altid omfattat deras mor – Till Guds Milda försorg anförtror jag deras barndom, och hela deras lefvnad

Jo, döden tar stor plats i hennes berättelse. 1822 reser barnfamiljen till Fredrikas föräldrahem, Hagelsnäs i Dalarna, för att besöka släkten. De reser i sällskap med Fredrikas syster Louise som inte var i bästa skick ”Min Syster var högst svag af en föregående sjukdom”. Louise var gift med hennes makes bror, Börje.

Ni läser rätt. Två systrar som gifter sig med två bröder. Ingen ovanlig företeelse när man gör allt för att gifta sig inom sin klass. Mer om det här.

Fredrika skriver att de tar ångbåt till Vesterås. Jag antar att det är häst och vagn övriga sträckor. Hennes bror har nu tagit över herrgården. Förväntansfulla kommer de fram.

Vid vår framkomst till det välkända Hagelsnäs, träffades ej heller Syskonen där vid fullkomlig hälsa. Min Svägerska Sophie och hennes yngsta barn en gosse voro båda sjuka den förra bättrades dock dagligen, men gossen arbetade alla dagar på döden. vi hade på stället rätt agreabelt hade blott alla varit friska. äfven jag som var i avancerad grossesse hade Mina Svåra stunder. vi voro ej där fult 8ta dagar, åsynen af den döende gossen påskyndade vår afresa-

Som lök på laxen dör även systern Louise en kort tid efter hemkomsten från resan till Dalarna. 

Fredrikas liv och levnadsberättelse innehöll lyckligtvis annat än död och elände. Eller vad sägs om en nöjesresa till en Ankarsmedja i Uppland. Mer om det en annan gång! Nu biter vi oss kvar i det smärtsamma huvudtemat i detta inlägg, barnadödlighet.

Öm och Dygdig Maka och Huld moder föder 11 barn

Vi skiftar nu fokus från Fredrika till hennes svärmor, Eva Mariana Lilliehöök, och barnadödlighet under tre generationer.

Sverige har den längsta tillförlitliga befolkningsstatistiken i världen. Den inleds 1749 ungefär samtidigt som Eva Mariana föds. Av statistiken framgår att vart femte barn dog innan det fyllt ett år och att mödradödligheten var stor.

Ekonomiska resurser och stark ställning i samhället var inte någon garanti för att barnen skulle få växa upp. Förlossningarna ägde rum i hemmet och leddes av en jordegumma, dåtidens ord för barnmorska.

Formell utbildning av jordegummor startade i Sverige i början av 1700-talet. 50 år senare antog kungen Socialstryrelens (Collegium Medicum) förslag om ett nationellt utbildningsprogram som skulle omfatta alla församlingar i riket. Alla skulle få tillgång till utbildad personal. Upplysningstiden rådde och därmed ett intresse för hälsa. Program för folkhälsa passade också väl in i tidens tänkande där en växande befolkning sågs som ett styrketecken, inte minst militärt.

Orsakerna till den höga barnadödligheten efter förlossningen var många. Lunginflammation och barnsjukdomar som mässlingen och röda hund skördade många liv. Hygienen var bristfällig, läkekonsten var otillgänglig och outvecklad. 

Dessutom var det vanligt att inte amma sina barn. Modet startade bland rika och spred sig i samhället. De rika köpte tjänsten av en amma, de som inte hade råd ersatte bröstmjölk med komjölk eller annan kost.

Sambandet mellan att barnadödlighet och amning uppmärksammades tidigt, bland annat av Carl von Linné och kampanjer för amning bedrevs av Socialstyrelsen i mitten av 1700-talet.

Om Eva Mariana fick amma eller ammade sina barn vet jag ingenting om. Däremot skriver hennes svärdotter Fredrika Geete att hon ammade sina två första barn men att ”en tingad amma” kom dagen efter det tredje barnets födelse.

Eva Marianas föräldrar, Ture Lilliehöök av Gälared och Kolared och hans hustru Christina Margareta Uggla miste tre av sina sex barn i tidiga år. Hur påverkades Eva Mariana som barn av sina syskonens tidiga död, vilken oro bar hon med sig in i sina 11 fullgångna graviditeter och under småbarnsåren?

Hennes föräldrars olycka gick inte i arv. Eva Mariana och hennes man Carl Erik Drakenberg fick se fyra döttrar och sju söner växa upp och bli vuxna. Paret gifte sig 1773 och bodde på sätesgården Påarp i Västergötland (sätesgård var en skattebefriad gård som beboddes av en adlig person). Ett år efter giftemålet, när Eva Mariana var 21 år, fick de sitt första barn, Chatarina Charlotta. 17 år senare föddes Eva Beata, den sista i den stora barnaskaran. I snitt gick det 10 månader mellan varje graviditet och under flera år födde hon ett barn per år.

De många förlossningarna till trots levde Eva Mariana till drygt 65 års ålder. Hennes sista år var sorgfyllt då två söner och ett barnbarn dog av olika åkommor.

1819 skördade rödsoten många liv i Sverige och Eva Mariana var ett av dessa. Tarmsjukdomen som idag kallas dysenteri hade sitt namn av att det kom blod i avföringen.  

Hennes man Carl Erik Drakenberg skrev i släktboken Åhr 1819 den 29 Septembr, kl: ½ 10 om afton, blef min Så högst Ömma ock älskade Kära Hustru ock maka Wälborna fru Eva Marjana Lilljehöök Död, efter 14 dagars ock med Christeligt stort tålamod utstånden Siukdom af Rödsot. Sedan hon den 26 Sept: var bespisad med Den Heliga Nattvarden ock var altid nögd med Guds behab, Samt hade ett fast hopp till Sin Kära frälsares Jesu Christi förebedjande, Som med sin blodiga dödskamp förevigat Dess nu Salig Siäl uti De Sällaste boningar; ock med gott ock Sunt förnuft helt Stilla afsomande; mig och de mina kära barn 5 Söner och 4 Döttrar till en hjertfrätande Sorg och Största Saknad. Hon var nära 66 år. Blef begrafven uti Murums Kyrkogård; varit gift med mig 46 år, 6 månader, 3 veckor. Herren hjelpe oss Som i genlafvde i sorgen, ock Sakna en Så Öm ock Dygdig Maka ock huld Moder. Han förläne för Christi Skull, ock gif en Så Salig hädanfärd. amen.

Lögn, förbannad lögn och statistik

Låt mig summera det långa inlägget med lite egenhändigt sammanfogad statistik. Uppgifterna avserJohan Adam Drakenbergs mormors, mammas och hustrus barnafödande, barnadödlighet samt de överlevande barnens medellivslängd.

	Antal fullgångna graviditeter	Mammans ålder vid barnens födslar	Andel barn som överlevde 1 år	Barnens medel- livslängd*
Christina Margareta Uggla, 1720-1793, mormor	6	28-35	50%	66
Eva Mariana Lilliehöök, 1753-1819 mamma	11	21-38	100%	64
Eva Fredrika Geete, 1784-1870 hustru	6	30-45	100%	57

Jag överraskas av att medelivslängden för barnen som överlevde sin femårsdag sjönk för varje generation. Jag överraskas också över att de inledde barnafödandet i relativ hög ålder. Jag avslutar med ett tack till modern läkekonst och ett tack till upplysning och preventivmedel.

Nu höll jag visst på att glömma att tacka dessa kvinnor för att de funnits, för annars hade ju inte jag gjort det. Sluttackat. Punkt.

PS. Megafonen som pryder inlägget har tillhört briggen Gerda och återfinns på Länsmuseet i Gävleborg.

Annandagen är av hävd en biokväll, visst är det väl så? Häromdagen var det i alla fall dags för de röda sammetsfåtöljerna på Biopalatset. Mannen som är orsaken till att denna blogg finns, skulle skildras under sisådär 2,5 timme.

En slarvig googling visar att det finns en fransk stumfilm från 1927 som bär hans namn, en rysk film från 1912 (!) som skildrar hans öde hundra år tidigare, en sovjet-italiensk film från 1970 med namnet Waterloo, och så denna amerikanska skapelse Napoleon från 2023. Wiki-sidan Napoleon på film borde sakna 100 andra filmer tänker jag, givet allt som skrivits och sagts om denne man.

Vi får se hur korsikanen Napoleon Bonaparte effektivt tar sig fram genom maktens korridorer i ett kaotiskt post-revolutionärt Frankrike. Med effektivt menas oförsonligt och med ett listigt användade av kanoner och andra vapen liksom en förmåga att vara på rätt ställe vid rätt tid. Platsen i historieböckerna bygger också på hans många inslag av militärstrategisk genialitet. Surprise, manusförfattarna kom ihåg dessa. Hans omåttliga maktbegär, påhejat av hans mamma skildras också liksom en stark och uppslitande kärleksaffär med koppling till vår kronprinsessa, Victoria.

Det är ett storslaget kostymdrama. Skådespeleriet är det inget fel på. Men lika kort som mitt tålamod är för orcher som slår ihjäl varandra på slagfältet, lika kort är det för slakt av österrikare, ryssar, fransmän och engelsmän oavsett om det sker med kanoner, sablar eller gevär. De filmiskt vackra scenerna av drunknande and blödande fiendesoldater som dras ner i djupet hade jag kunnat vara utan.

Ett tips till nästa film, lägg mer krut på kontexten, varför krigade man så oresonligt och varför skiftade allianserna så snabbt? Jag skulle också sett till att fånga hans enastående kontrollbehov (läs mitt inlägg Detaljstyrning på kejserlig nivå där han exempelvis engagerar sig i beslut om två tillfångatagna svenska sjömän). Tror ni att mina idéer för en bra Napoleonrulle hade funkat för att pitcha hem en budget på runt 1,5 miljarder?

I eftertexterna får vi siffror över det galna antalet döda soldater i strider och fälttåg. Kanske tänker andra som jag när de lämnar salongen, att det borde finnas ett Sankta Helena för Putin också.

Efter ett osedvanligt tungt 2023, där gamla kring rullar på, Ukraina-Ryssland, och nygamla konflikter eskalererar till vansinne, Mellanöstern, så känns det trots allt bra gå tillbaks till historieböckerna/ Napoleonfilmerna. De påminner oss om att även långa och stora krig och konflikter kan ta slut. Till slut. Ibland för att bloss upp igen och igen men ibland tar de slut på riktigt.

Jag skriver detta för att mörkret under 2023 påverkar mig och för att påminna mig om att solsken tenderar att komma efter regn.

PS. Hur var det då med filmens kärleksdrama och kronprinsessan Victoria? I filmen får vi se Napoleon falla pladask för änkan Joséphine de Beauharnais som blir kejsarinna av Frankrike. Biopubliken får även möta hennes son i tidigare äktenskap, Eugène de Beauharnais. Napoleon adopterar honom och hjälper honom att göra snabb karriär. Eller vad sägs om att bli Vice kung av Italien? Eugène’s dotter Josephine Maximiliana Eugenia Napoleona föds 1807. Som sextonåring gifter hon sig med den svenska kronprinsen Oscar 1823 och 1844 kröns hon till drottning Josefina av Sverige. Josefina är Victorias farfars farfarsmor (om jag räknat rätt). Förresten avslutar jag inlägget med

Kanonfotot, tack till Neil Thomas /Unsplash.

Premiären är avklarad. Yes! Det syntes verkligen på publiken att jag fångat deras uppmärksamhet och i eftersnacket fick jag det bekräftat – intresset för dagböckerna var väckt. Igår var alltså första gången jag höll ett föredrag om vad dagböckerna har att berätta om livet i fångenskap. Ett 80-tal betalande åhörare minsann.

Tyvärr måste jag erkänna att ingen i publiken hade kommit för min skull. Åhörarna, de flesta med efternamnet Drakenberg, hade kommit för det traditionsenliga släktmötet som hålls vart femte år, betalningen hade med den smaskiga middagen att göra. Men ändå.

Jag plockade friskt det bästa ur Johan Adam Drakenbergs dagbok, kryddade med korpralen Nils Råss och citerade ingen mindre än soldaten Sven Pihl. Självklart nämnde jag såväl hedersorden som hedersmorden, kanalgrävande och kärlek. Som Fredrik Lindström skulle sagt, ”det är fredagsunderhållning på bästa sändningstid”.

Jag ser det framför mig. En svart T-shirt med ryggen full av turnéstopp, namnen på orter med kapitalstarka hembygdsföreningar och bibliotek. Jag ser också en turnébuss och som om inte det vore nog ett livestreamat TED talk, världens första som helt fokuserar på dagböcker skrivna av svenska krigsfångar i Napoleons Frankrike. Stay tuned.

Outgrundliga äro bloggarens vägar. Mitt vägatlas innehåller mängder med alternativ. Hela tiden. Vart är jag på väg? Vad ska jag fördjupa mig i härnäst? Jag kastar ett nät och ser vad som händer.

Mina kastade nät avser att fånga två saker. Det ena är dagböcker och spår av de svenska krigsfångarna som hamnade i Frankrike, det andra, kan jag lätt generat avslöja, är läsare. För mina upptäcksfärder i historien blir faktiskt ännu roligare i vetskapen att andra tar del av dem.

Så varför en karta som visar antalet Stenberg i Frankrike? Det började med mitt beslut att flirta med Västra Mälardalens Släktforskare. Smaka på den. Hur flirtar man ens med en sån förening? Räknas erläggande av medlemsavgift som en flirt? Muta?

Min nästan överlistiga plan är att kontakta denna vitala, omtalade förening som täcker ett område där många av de tillfångnatagna soldaterna bodde. Gräver jag fram något intressant från deras trakt, blandar det med vad jag redan har och skriver om det för deras tidning, då kommer de upplåta lite plats. Och kanske, kanske hjälpa till att gräva lite i sina arkiv. För visst måste väl någon nån halka dit och bli intresserad. För rent objektivt är det ju dessa öden spännande, eller hur? ELLER HUR?

Förväntat resultat av min flirt. En upphittad dagbok, två nya släktforskarvänner och fyra nya prenumeranter. Med väldefinierade mål kan man inte misslyckas. Piece of cake.

Lite research var redan gjort av föreningens medlem Sten Anderssn som skrivit av vad som stod i generalmönsterrullorna för Strömsholms kompani, Västmanlands regemente 1806 och 1818. Där fanns 6 soldater som alla antecknats som franska fångar, Mitt första jobb, hitta intressanta spår i kyrkböckerna.

Det är nu namnet Stenberg gör entré. Lars Stenberg Andersson i knekttorpet nr 49 Stenby, Munktorp, är 22 år när kriget börjar. Han är gift med Anna Lotta Malmgren som är hela 13 äldre. Gifte de sig av kärlek eller gifte han sig med förre knektens änka? Står inget om att hon är änka, men ser ut som hon flyttar till Stenby före honom. Anar att jag borde gräva djupare i kyrkböckerna igen för att reda ut saken men skjuter saken framför mig.

Kanske spelar åldersskillnaden en viss roll när Lars fattar sitt beslut. Jag menar beslutet att stanna i Frankrike. I kyrkboken står en anmärkning att Stenberg ”Krigsfånge i Frik o tagit tjänst där”. Avses krigstjänst, gick han frivilligt? Det finns uppgift om att tre soldater ur Vikbolands kompani (Andra Livgrenadjärregementet) tvingades ta fransk tjänst. Jag släpper även denna gåta och söker istället på namnet Stenberg i Frankrike.

Sannolikehten att hans ättlingar nu har telefonabonemang runt Monaco är minst sagt begränsad. Men varför ska allt vara osannolikt. Det var ju också högst osannolikt att löjtnanten och krigsfången Tisell skulle träffa Mademoiselle Soldez i Longwy, att de skulle gifta sig, flytta till Sverige och att deras kärlek skulle ge upphov till Carl Milles, läs gärna mer detaljer om detta här.

Och hur gick det för Anna Lotta Malmgren, den övergivna hustrun hemma i Stenby? I kyrkboken står anmärkningen bortflyttad till Odensvi och siffran 12. 1812? Så många frågor hela tiden?

Återkommer när jag få veta mer om resultatet av mitt nätkastande. Visst kommer jag lyckas bättre än mannen på bilden?

Delar denna charmiga bild så länge. Och apropå bilder, den fina bilden med nätkastande mannen får jag tacka AMIT UIKEY och Unsplash för. Tack!

PS. Stendal ja. Heter man sånt i Frankrike? I 20-årsåldern tillbringade jag ett år i Grenoble. Stadens store son hette Stendhal. Jag tyckte det lät svenskt. Läser att det var en pseudonym tagen efter en tysk stad, Stendal. Den store sonen bodde i närheten av den tyska staden i några år. Inte vilka år som helst utan samma period som svenskarna var fångar i Frankrike. Allt hänger ihop. Hur sannolikt var det? Till sist, vad gjorde Stendhal till en ortens store son? Han anses som en av Frankrikes största författare under första halvan av 1800-talet. Hans mest kända roman, heter Rött och svart. Ja, jag har läst den. Nej, minns inte mycket.

Bloggen har varit tyst en god stund. Flitens lampa har lyst av och till men utan att göra väsen av sig. Min förkärlek för soldatens Eric Borells dagbok har drivit mig djupt in i husförhörslängder, generalmönsterrullor och det mesta som hör knekttorpet 72 till. Mer om det längre fram. Nu fokuserar vi på hans hemkomst.

Det var i maj 1810 som Livgrendadjären och östgöten Eric Borell äntligen kom tillbaks ifrån fångenskapen. Hem var knekttorpet Nr 72 i Bestorp, Vårdnäs socken, Kinda härad, dryga två mil söder om Linköping.

Det hade gått nästan fem år sedan hans regemente fick order att inställa sig i den Svenska Pommern. Om man snabbspolar dessa år ser det ut så här. I november 1806 blev han tagen som krigsfånge utanför Travemünde. I janurari 1807 kommer han efter en hård och lång march till norra Frankrike. Där blir han kvar på olika platser tills beskedet om hemgång i november 1809 då den långa marchen hemåt kan börja.

Knektarna och deras torp

Soldaten Eric Borell representerade och finansierades av en en grupp bönder, så kallade rotebönder. Bönderna i trakten gick ihop och bekostade soldaten, hans boende och lite jordbruksmark för försörjningen. Huset skulle vara ungefår 7m långt och 5 meter brett, med två fönster, spis och bakugn. Husen såg ungefär likadana ut över hela landet. Här ser vi knekttorpet Nr 72, det hus Eric Borell återvände till, om än i en uppdaterad version där såväl förstukvist, trädgårdsmöbler och fruktträd tillkommit.

Ingen ordning på torpet

Det är en trettioårig soldat och enbarnsfar som återvänder. En man på 1.78 som fått yrket med blodet, både pappa och morfar var soldater. 1803 gifte han sig med Cajsa Jonsdotter. Samma år blir han indelt soldat i Kinda kompani där han tilldelas ett torp. Sent på året föds dottern Stina.

Som han måste längtat hem under åren i fångenskap. Bara en gång, gläntar han på dörren till sina tankar om nära och kära, det är i december 1807 då han skriver i dagboken.

”Så är dät en som på hiertat liger och en tung sten på bördan, Sacknaden av en öm och huld macka, barn och anhöriga kvars ömhet jag stundeligen sakna Å andra sidan då jag betanker och ser min lefnad Så långt uti främande land och ei får vara mina älskade till någon hielp ty om jag räckte dem Så kunde Jag föregå dem med godo förmaningar och up muntriger och uplysningar… …Jag lefver uti dät hoppet att änen gång få omfamna mina anhöriga . ”

Vi kan försöka föreställa oss hans känslor när han stiger i land i Ystad i april. Fast mark, svensk mark. En medfånge, västmanlänningen Lars Ulric Kröningswärd skriver så här.

”Endast den som mot sin vilja varit en längre tid skiljd ifrån fäderneslandet , slägt och vänner kan dömma om den känsla som intogo mig då jag satte foten på den älskade fosterjorden efter en frånvaro af 3ne År.”

Ännu inget slut på det eviga marcherandet men ett ljus i tunneln. Det är inte många dar kvar nu.

Sen återseendet av hembygden. Det är början av maj. De nya löven är ljusgröna och skira. Ur marken skjuter grödorna upp. Välbekanta vyer över sjön Stora Rängen, kyrkan, Kläppekvarn och så gårdana i Bestorp.

Fick han skjuts sista biten? När upptäckte Vårdnäsborna Borell och de andra knektarna på landsvägen? Sprang han de sista metrarna?

Cajsa Jonsdotter hade väntat på sin man i nästan fem år, en evighet för en soldathustru med ett torp och en dotter att ta hand om. Hushållets starkaste armar hade saknats länge, länge.

Grannarna visste säkert mer än Eric om vad som hänt på torpet under de gångna året. Måhända yppade de vad de visste så fort de fick syn på honom på landsvägen.

Om inte blev chocken så mycket större när han kom fram till grenadjärtorpet Bestorp 72. Det överraskande ljudet av barnskrik eller kanske synen av dottern Stina bärandes på, ja vem då? En grannflicka? Och varför tvekar Cajsa när hon möter hans blick.

På gården fanns nu även Anna 1 år. I kyrkboken står hon som Cajsa Jonsdotters ”Oägta Dotter”, döpt den 28 april 1809.

Marken gungade under fötterna på honom. Skulle han krama och kyssa Cajsa som han drömt om, skulle Stina bli rädd om han försökte lyfta henne högt upp i luften som han brukat göra? Cajsa valde att tiga tills dess att Eric talat först. Inget blev som de hade hoppats.

Detaljerna om hur mötet mellan Eric och Cajsa är mina spekulationer. Vad vi vet är att Eric kom att ansöka om skilsmässa, anklagades hustrun Cajsa Jonsdotter för äktenskapsbrott. Ingen hade något att invända i sak. Äktenskapsbrott var den vanligaste orsaken till skilsmässor vid den här tiden. Just detta år,1810, kom nya bestämmelser som gjorde det något lättare att skilja sig. Nu kunde slösaktigt leverne, supande, våldsamt beteende eller ständiga konflikter räknas som giltig grund för skilsmässa. Ett halvt år senare är skilsmässan beslutad av såväl häradsrätt som kyrkoråd. Enligt beslutet skulle Cajsa få sin rättmätiga del av boet och en bouppteckning upprättas. Vart Cajsa Jonsdotter tog vägen har jag inte kunnat se. Kanske började hon med att flytta in hos sin bror.

Den 19 april 1811 gifter sig Eric Borell med en annan Cajsa. Hon är piga från trakten, heter Samuelsdotter i efternamn och är 8 år yngre än Eric. Året efter flyttar de till torpet Furusten, i Tråstorp, en halvmil åt sydost. Borell får order att byta boende med underofficeren och Rustmästaren Johan Tråsell som tillhörde samma kompani. Dottern från första äktenskapet, Stina, följer med och det blir snart tillskott i familjen. Anna-Maria, Samuel Petter, Johannes och Ewa är de namn Eric och Cajsa väljer till sina barn.

Ett spadtag gör ingen sommar

I sin dagbok har Eric Borell skrivit livfullt om det hårda arbetet han som krigsfånge fick utföra i Frankrike, (se mitt inlägg om krigsfångarnas kanalgrävning ). Tyvärr, jag tror han såg det så, skulle det visa sig att kanalgrävning forsatt skulle vara en stor del av hans liv.

Det är ingen överdrift att säga att 1810 var ett särdeles olämpligt år att återkomma till Östergötland, i synnerhet för den som var soldat och less på att gräva. Det var här och då bygget av Göta Kanal påbörjades. 58 000 svenska soldater skulle komma att arbeta med bygget som pågick fram till 1832. Omtalade är också några hundra ryska desertörer som frivilligt deltog i arbetet. Som mest bestod arbetsstyrkan av 7000 man. Liksom i Frankrike var arbetspasset 12 timmar och till sin hjälp hade soldaterna främst plåtskodda träspadar.

Enligt Göta kanalbolagets hemsida såg arbetsschemat ut så här

04.00 Revelj (väckning)

04.30 – 05.00 Korum (gudstjänst)

05.00 – 08.00 Arbete

08.00 – 09.00 Frukostrast

09.00 – 12.00 Arbete

12.00 – 13.30 Middagsrast

13.30 – 16.30 Arbete

16.30 – 17.00 Aftonvard

17.00 – 20.00 Arbete

20.30 – 21.00 Korum (gudstjänst) och Tapto (ljud som signalerade att det var dags att gå och lägga sig).

Drygt 13 skilling fick soldaterna för besväret, varje dag. Någon mat ingick dock inte i lönen. Mer om deras förhållanden ser du här.

Eric skulle få sin bekärda del av grävande. Första arbetspasset 1811, sista gången 1830 och flera tillfällen där emellan, Ofta gick han hemifrån i maj och var tillbaks i slutet av september. Här kan du själv läsa hans noteringar från 1826 och framåt till han får avsked från regementet, samma år som kanalen invigs, 1832. Här kan du läsa mer om de indelta soldaterna och deras viktiga bidrag till kanalbyggandet.

Och Malmen då, som Eric Borell skriver om, det var regementets övningplats i Linköping, där trupperna övades och kontrollerades. Så här kunde det se ut drygt 100 år senare.

Den lilla världen blandades med den stora

Hembygdsföreningen i Vårdnäs har gjort en karta över traktens soldattorp. Inom en omkrets på ett par mil hittar man de torp där Eric föds, där han bor som nyrekryterad knekt och där han kommer leva fram till och igenom pensionsåldern. Soldattorpen är markerade med en krona och ett rött streck. Den övre ringen är de två torpen i Bestorp. Den runda ringen längst ned är torpet Björkeberga där Borell föddes, och ringen till höger visar soldattorpet Furusten, Tråstorp.

Det här var den lilla världen. Om inte Eric varit soldat är det inte säkert att han skulle rört sig i så mycket större cirklar. Men soldat var han. På andra platser i bloggen skriver jag om hur han under stora umbäranden vandrar genom Europas städer och länder under flera år och skriver parlörer på såväl franska som tyska.

De anteckningar han gör efter hemkomsten visar att han även fick nöta sina sulor på svenska vägar. Han marchererar genom Småland, Skåne, Halland, Västergötland och får uppleva både likheter och skillnader mellan stad och land och landskapen sinsemellan. 1814 befann han sig vid norska gränsen i det fälttåg som syftade till att tvinga Norge att acceptera en union med Sverige.

Soldatlivet förde honom också till Stockholm där hans regemente deltog vid kröningen av Karl XIV Johan 1818 med både pompa och ståt. Förra gången han fick visa upp sig för Bernadotte var som nybliven krigsfånge 1806. Knappast pompa, knappast ståt.