Att riskera sitt liv för kung och fosterland är ingen liten sak. Tacksamt då att ha högre makter på sin sida, och närkontakt med dess förkunnare, fältprästerna. Dagböckerna berättar om fältpräster som möter döden, förtröstan i gudstron och beskrivningar av katolska gudstjänster. Andra källor berättar om en stenhårt förhandlande präst som frivilligt reser till fångenskapen.

Men låt oss börja med landsfadern, Gustaf Vasa, som insåg betydelsen av att sörja för soldaternas själavård. Det var under hans tid, på mitten av 1500-talet, som prästerna formellt kopplades till den militära organisationen. Fältprästerna spelade en viktig roll för att stärka moralen och upprätthålla ordningen. Gudstjänster hölls minst varje söndag och såväl morgon som kväll ledde fältprästen korum, en bönestund i lägret. Det handlade bland annat om att ingjuta mod inför strider och inskärpa lydnad mot både Gud och högre chefer.

Grundbudskapet i bönerna var att soldaterna var helt beroende av Guds hjälp. ”Och är det din vilja att jag nu falla skall, så förläna mig en stadig tro på dig som är den rätte och levande Guden”.

I en doktorsavhandling som analyserat predikningar och böner inom den svenska armén under stormaktstiden gör David Gudmunson en uppdelning i fyra kategorier. Den första handlar om att sätta fosterlandet i ett gyllene sken. Den andra handlar om att soldaterna slåss för det utvalda folket. Den tredje handlar om lydnad till den svenska kungen som var kung utav Guds nåd. Den
fjärde handlar om att det finns en yttre fiende som vill förgöra svenskarna och föra krig mot Guds utvalde konung samt Guds utvalda folk. Den yttre fienden sågs ävara Guds test för svenskarna.

Stormaktseran brukar sägas ha upphört i sambands med Karl XIIs död knappt 100 år innan Sverige drogs in i striderna under Napoleonkrigen. Var fältprästernas budskap ännu desamma som under stormaktstiden? Och hur mycket liknar det vad ryska, ukrainska eller israeliska soldater hör i nutid?

En ovanlig fältpräst från Riddarhyttan

På 1700-talet hade mer än varannan fältpräst en far som var präst. Drygt en av tio var bondson och ungefär lika vanligt var att pappan var borgare. Men regementsprästen Johan Bergström, vid Västmanlands regemente, som 1806 drog ut i Napoleonkringen var mer unik än så. Han var gruvarbetarson från Riddarhyttan i Bergslagen.

I Riddarhyttan har man nyttjat mineraler sedan 700-talet före Kristus. Sedan medeltiden utvanns järn och koppar och Bastnäsfältet anses som en av världens mest mineralrika platser. Exempelvis upptäcktes 1803 grundämnet cesium på denna plats. Men inte av Johan Bergströms pappa, han var sedan länge skadad och kunde inte försörja sonen.

Andra utanför familjen såg att Johan Bergströms hade läshuvud och gav honom möjligheter att ta vara på dem. Han fick en bra skolgång och arbetade som informator (lärare) hos brukspatron i Ramnäs. Senare fick han möjlighet att läsa i Uppsala, där han prästvigdes 1790, 26 år gammal. Några år senare blir han präst i Västmanlandsregemente och pastor i Skerike kyrka, strax utanför Västerås. I december 1806 lämnar han hemmet och församlingen oviss om och när han skulle återvända.

Något återvändande blev det tyvärr aldrig tal om. Johan Bergström dör kort efter att hand landstigit i Pommern, inte på slagfältet utan på grund av sjukdom .

Löjtnant Drakenbergs kortfattade dagbodsnotering från 1807 lyder: 19. Febr: dog wår Reg:ts Pastor Bergström.

I Stralsund fanns gott om svenska präster, annat var det för de tillfångatagna svenskarna i norra Frankrike. Det ville östgötarna ändra på.

Gärna fångenskap, men på mina villkor

Livgrenadjärerna från Östergötland var den största gruppen svenska fångar i Frankrike, Bara Rusthållsdivisionen uppgick till 526 fångar. När kriget inleddes hade de av oklar anledning inte tagit med någon präst. Allteftersom dagarna i fångenskap förbyttes till år, blev denna brist påtaglig. Inte minst när sjukdomar härjade och det hårda arbetet med kanalgrävning inleddes.

Generalen Fabian Wrede, regementschefen, sökte hemma i Sverige med ljus och lykta efter en präst. Det gällde att hitta någon som var villig att åka till Frankrike på obestämd framtid. Ingen i trakten runt Linköping anmälde sig. Med hjälp av ärkebiskopen kunde till sist en kandidat hittas, en ung teolog på Universitet.

Prästen satt med trumf på hand. Förutom högst rimliga krav som tjänstledighet och betald resa tur och retur ville han ha dubbeltjänsteårsberäkning, bibehållen befordringsstur, 50 riksdaler i månaden och försäkran om han skulle få ett eget pastorat vid hemkomsten. Månadslönen motsvarade ungefär 9000 i dagens penningvärde. Kungen beviljar dessa vilkor på general Wredes inrådan. Om det sen blev en bra deal för prästen har jag inte hittat några källor på. Men gäller uttrycket ”No guts, no glory” även bland präster? Fan tro’t.

I ingressen nämnde jag att de svenska krigsfångarna beskriver besök i katoliska kyrkor. Den tråden tar jag upp i kommande inlägg.

A dieu för denna gång.

PS. Den fina målningen högst upp på sidan är gjord av Ditlev Blunck 1841 och heter Allegori över söndagen,

Foto: Anna Danielsson/Nationalmuseum.

Källa

Edvinsson, Rodney, och Söderberg, Johan, 2011, A Consumer Price Index for Sweden 1290-2008, Review of Income and Wealth, vol. 57 (2), sid. 270-292