En syrtout, en frack och en väst, soldaten Per Pihl från Uggletorp, använde synålen i tjänsten och under lediga stunder. Pihls nyupptäckta dagbock ger en skräddares ögon på fälttåg och fångenskapen, en ny blick.

Den 14 november 2023 kommer ett dubbelt roligt mejl i inkorgen. För att jag ska bli glad för mejl räcker det att få läsa ord som ”Jag snubblade in på din blogg! Grymt bra jobbat :-)” och bloggen är ”ovärderlig” för den som vill skriva om tillfångatagna knektar och deras liv. Mejlet innehöll dessa ord. Att jag skriver dubbelt roligt beror på det som stod längre ned i mejlet från Mattias Persson, ordförande i Gistad Hembygdsförening. Mattias har hittat en dagbok som jag inte kände till. På Linköpings Stadsbibliotek har man känt till den i snart 100 år, men det är en annan sak.

Det har nu gått en dryg månad sedan Mattias skickade en snyggt inscannad och ovanligt lättläst dagbok till mig. Idag gör jag den tillgänglig för er och alla andra där ute. Läs, läs mellan raderna och förundras.

För den som inte orkar kasta sig över originalet erbjuder jag möjligheten att ta del av de godbitar ur dagboken jag gladdes extra åt. De kommer här.

Klart att Hult ska ha en syrtout

Låt oss börja med det svåra ordet från inläggets början, syrtout, med Per Pihls stavning. Här kommer en lång harang från Svenska Akademins ordbok. Hänger ni med?

SYRTUT syrtɯ⁴t, äv. (numera mindre br.) SURTOUT surtω⁴ l. med mer l. mindre genuint franskt uttal. 1) om ä. (särsk. på 1700- o. 1800-talen förekommande) typ av livsydd, lång rock för innebruk med slag o. skört o. en l. två knapprader, använd både för civilt bruk o. ss. uniformskappa (särsk. om sådan kappa tillhörande militär uniform); äv. (o. urspr.) om lång överrock av liknande snitt o. utformning avsedd för utebruk; äv. om liknande ytterplagg för kvinnor;

Den 23 januari 1806 var ännu en regning dag i Pommern. Då skriver Per Pihl ”Tog jag emot Kläde, till en Syrtout åt Sergeant Hult.” En vecka senare skriver han att han var färdig med sergantens uniformskappa.

Hade Hult tillhört Västgöta Dals regemente år 1779 hade den sett ut så här.

Livgrenadjären Per Pihl föddes i Gistad, nära Linköping, 1767. När han var 25 år och antogs han för rote nr 65, Uggletorp . Som soldat gick han i pappas och farfars fotspår. Men kanske att äpplet först föll och sedan rullade en bit bort från trädet ändå. Per Pihl skaffade sig kunskaper som skräddare. Skräddare och skomakare tillhörde de vanligaste hantverkaryrkena vid denna tid. Mest troligt är att han fick sin utbildning på regementet. 1805 kommenderas han till Pommern, kvar på torpet i Uggletorp fanns hustrun Kerstin Jonsdotter och barnen Peter, Brita Cajsa och Jonas.

Låt vitt bli rött

Sykunniga soldater behövdes, det framgår tydligt av dagboken. Den 9 juli 1806 befinner han sig i Stralsund när han får i uppdrag att sy om uniformsjackorna .

”.. Krono Jackorners ändring, at i stället för att ut Kragarna voro hvita, Skulle de blifva röda, hvilket arbete jag med flera andra, genast fingo angripa”

Man kan undra vad de tänkte om det nödvändiga i denna ändring. Syftade ändringen till att minska risken för misstag på slagfältet?

En annan gång är det ”Böxer och Stöflätter” som ska tillverkas i tjänsten, ett arbete som tog flera veckor. En tredje gång ska uniformerna sys om från jackor till kappor och en fjärde gång ska jackorna vändas. De fick göra vad de kunde med materialet.

Lite extraknäck fanns det också tid för. Fältkamereraren Nyberg (chef vid fältkansli) beställer en frack av Pihl som även utför ”ett litet syarbete åt Baron Adelsvärd”. Senare under fångenskapen, då officerarna och soldater hålls åtskiljda i olika städer, tillverkar han sommarkläder till underofficeren Karl Olof Wickius från Gammalkil, Östergötland, och Enell.

En skräddares blick på krig och fångenskap

Den som förväntar sig starka känslouttryck blir besviken vid läsningen. Pihl tar upp samma saker som andra knektar. Här finns uppgifter om vart de marcherar, något om väder, ett möte med kungen, tillfångatagandet, och olika kyrkobesök. Kommentarerna om livet i Frankrike är sparsamma men han skriver att han bland annat får jobba som brevbärare. Men på två sätt skiljer sig Per Pihl från de andra. För det första skriver han mycket mer om tyger och kläder. För det andra är han mer noga med att ange hos vem han sover om natten under regementets marcher i Tyskland. Men låt oss börja med textil och sömnad.

Pihl noterar utförda uppdrag, inköp och försäljning av tyger och kläder och redovisar dessutom noga när de får nya kläder av kronan eller av fransmännen. I februari (1806)”fingo vi Skor, strumpor och 1 Skjorta hvardera af Kronan”. I juni 1808 fick de skjortor och skor av franska kronan och någon månad senare Pantalonger av franska kronan. Byxorna fick sys om och i juletid samma år  skriver han att ”jag på min del fick 1 par skor 1 skjorta, Jacka och Mössa av Franska kronan”.

Ibland kommer det pengar skickade från Sverige. Den 27 juni 1808 kommer Översten, greve Mörner på besök med nyheter och pengar från Sverige. Per Pihl tillhörde de lyckligt lottade.

”Jag var och så lycklig och fick penningar från  Sverige ty Öfversten Baron Adesvärd på Adelsnäs Skicka hit til alla som tjäna för hans egedommar 6 livres till hvar och en hvilet utgör så mycket som 2 Rdr Rikgräld på hvarje person hvilka grefven åt oss utdelte”

Vad gör han för pengarna? Köper tyg till en ”Råck” och ett par strumpor. I april 1809 får han mer pengar. Då ”köpte jag et par böxor av Commenanten,  kosta 5 livres”. Kommendantens byxor var 25% dyrare än den ”österrikiska skjorta” han köpte i oktober för 4 livres, alldeles innan fångarna blev fria och kunde ta sig hemåt.

Textilintresset förde Per vidare till sonen. Jonas Gistedt, ett namn han tog sig, står omnämnd som hovskräddare vid slottet Hylinge som vid denna tid ägdes av ett justitieråd Strömstedt. Slottet låg två mil från Uggletorp, soldattorpet där han växte upp, och hovskräddare fick man kalla sig om man sydde åt någon högt uppsatt, adlig, person.

Nattlogi hos salthandlare och hökare

Per Pihl hade säkert varit i Linköping men knappast särskilt många andra tätorter innan kommenderingen till Tyskland. Nu plötsligt blev det nya platser var och varannan dag, bondbyar, små städer och stora som Lübeck. I dagboken kallar han Lübeck för en ”ganska präktig och stor stad, den största jag sett i Tyskland”. Jag har aldrig varit i Gistad men jag föreställer mig att Lübeck var enormt i jämförelse.

På landsbygden söker svenskarna skydd för natten i kyrkor, herrgårdar eller bondgårdar. Han skriver att de kunde bo ett tjugotal hos en bonde. I städerna var variationen större. Pihl noterar att han bor hos en salthandlare, en tunnbindare, en hökare, en brännmästare, en bryggare, en skeppare, en skomakare, en skräddare och sist men inte minst hos ”en gammal sjömansänka”.

Smaka på ordet salthandlare, det tyder på stor specialisering och handel. Just skomakare och skräddare tillhörde de absolut vanligaste hantverkaryrkena i Sverige vid denna tid och de utgjorde runt en femtedel av stadsbefolkningen. Hur det var i Tyskland vet jag inte.

För den som undrar, är hökare en äldre benämning på detaljhandlare (i synnerhet i livsmedel), vilken förestod ett hökeri (hökarbod). Ordet höker finns också på tyska med samma betydelse.  Brännmästare är något mer oklart, det kunde både avse den som förestår bränningen vid tegelbruk eller på ett brännvinsbränneri.

Gud hjälpe oss

Per Pihls dagbok främst skiljer sig alltså främst från andra östgötars genom alla referenser till tyg och sömnad samt uppräkningen av yrkeskategorierna för dem han bodde hos. Liksom andra skildrar han tillfångatagandet när truppen förgäves försöker fly sjövägen, strax utanför Lübeck (se gärna detta inlägg). Jag vill ändå lyfta fram några av hans ord från den dagen.

Efter tillfångatagandet har de en mils vandring tillbaks till Lübeck. Överallt ligger dödsskjutna människor och hästar, gevärer, sablar och bandoler (en sorts axelhängda patronbälten) skriver Pihl.

men då vi kom till staden så buro de ihop döda människor i stora högar som Stora Hus och gatorna i Staden voro aldeles brogade (täckta) med döda menniskor, Hästar och andra Saker. O! hvilken Ryslig Syn. Gud Hjelpe oss!!!

Det är Pihls kraftigaste känslouttryck i dagboken. Det är inte svårt att förstå varför. Med risk för att verka okänslig fastnar jag för hans tre utropstecken på raken! 1806!! Och jag som trodde att debatten om överutnyttjandet av utropstecken var ett modernt påfund.

Till sist slår jag på nytt ett slag för att läsa Per Pihls egna ord. Du hittar boken här.

PS. Svenskarna spelade en mindre roll vid Slaget i Lübeck. Det var främst fransmän och preussare som drabbade samman. Fransmännen segrade och mellan 6-9000 människor dödades, en överväldigande majoritet var preussare.

Källor:

Uppgifter om Per Pihl’s familjeförhållanden har har jag fått från Mattias Persson