Fredrika Geete har tecknat sin levnadshistoria. Vem var hon och varför hör hon hemma på denna blogg? Svaren kommer liksom hennes egna ord om det hemskaste som finns och en mängd kalla siffror.

Fredrika föddes i Dalarna 1784. Hennes mamma hette Fredrika Margareta Åkerhielm och hennes pappa, officeren vid Dalregementet, Sten Ulric Geete. Fredrika hade då tre äldre syskon och skulle få ytterligare fem. När hon var runt 18 år träffade hon den blivande krigsfången Johan Adam Drakenberg på ett släktkalas. Kärlek vid första ögonkastet?

Vid denna tid gjorte jag bekantskap med en slägtinge, en Ung Löijtnant Drakenberg, hvars ömma tillgifvenhet snart utgjorde min högsta lÿcka

Att hon hade en kärleksrelation till en av de blivande krigsfångarna är alltså orsaken till att jag ger plats för henne på bloggen. En frisk fläkt, eller åtminstone en kontrast till alla källor skrivna av män.

Det är ingen hemlig dagbok hon skriver i, hon skriver vad hon vill att släkt och vänner ska läsa. Den är fylld av positivt laddade adjektiv som aktningsvärda föräldrar, älskade moder, goda syster, vördade tant, goda man och vän osv. På knappt tio maskinskrivna A4 sidor berättar hon om sin uppväxt, sin släkt, resor i landet och om att bilda familj.

Napoleonkriget och separationen från Johan Adam avhandlas så här.

Jag ägde även ibland sällheten av min älskades närvaro tils kriget utbröt vid Jultiden och Han jämte alla i den orten förlagde regementen afgick till Pommern där han snart blef fransk fånge, och mitt hopp om framtida sällhet mycket stördt…

…1809 om sommaren utspreds den bedröfliga nyheten att min älskade Jean dött under fångenskapen – för mig var då alla glädje försvunnen ehuru att ingen säkerhet bekräftade denna olycka – hösten därpå skänktes mig det glada hoppet att händelsen torde vara digtad, och kort därpå några välkomna rader från den lefvande Älskade. –  (se gärna tidigare blogginlägg om brevväxling mellan fångar och deras hustrur)

Samma vinter blefvo alla fångar utväxlade och om våren i maj månad 1810 ankom den efterlängtade till allas vår stora fägnad frisk och sund, trogen ännu som han var älskad, den 19 Maij förlofvades Wi inför min älskade Mor, och Yngsta syskon, och ifrån den stunden var vår förbindelse ännu heligare.

Mer skriver hon inte om krig och fångenskap. Men jag vill inte släppa henne så snabbt när hon nu blivit introducerad och har andra saker att berätta om.

Det starkaste minnet

Låt oss idag börja med den händelse som tycks ha påverkat henne mest av allt. Vi dyker in i hennes berättelse, sommaren står för dörren år 1819 och livet leker.

Pingsthelgen 1819 inleds med att släkt och vänner besöker dem på den vackra herrgården Hjälmarsberg utanför Örebro. Genom arv och lån har Johan Adam och Fredrika, ett år tidigare, kunnat ta över hennes morbrors herrgård och ägor. Paret har fått tre barn, Eva Fredrika Carolina kallad Eveline och småbröderna Carl och Sten.

…en liten Samling af glada barn hvaribland Vår Eveline var en krona, Så om enda flickan däribland, Hennes intagande vänlighet, Godhet och förstånd obenämt. – Hon var dessa veckor mer än vanligt Söt endå – hennes Anblick var en liten Engels –

Men huru kort var ej glädjen hon skänkte oss med sitt vistande bland oss – Ännu medan våra Slägtingar voro qvar sjuknade hon af halsfluss – den 3je Juni om aftonen utan att vi kunnat märka förut någodt tecken till Ohälsa hos henne – fredagen var hon sjuk men vi pyllade (?) med halsen Så att hon åter om lördagen då Hofstens reste, var rätt pigg, oppe hela dagen och hade god Aptit men natten till Söndagen hade hon åter feber – medicinerade om Söndagen och var uppe fast Matt – mot aftonen blef hon altmera Svag, en Doctor kom om Måndagen och Ordinerade hvarjehanda, äfven Blodiglar, Som sedan de voro nyttjade medtog både krafter, färg, och humeur, ifrån denna stund började jag anse hennes sjukdom vådlig, men jag frugtade endå icke det värsta – ännu – hon var tålig och Mild, och var vist mer plågad än som Märktes

Om tisdagen reste vår Svägerska med sin son, sedan det var beslutat att han skulle komma till oss för att få profitera af Örebro skola under terminerne, Min Jean var hans förmyndare sedan fadrens död – denna dagen passerade jag så väl som den föregående vid min sjuka flickas sida hon var ej beständigt sängliggande men satt och låg ömsom på Soffan.

… och Kort innan hon upgaf sist Pusten tog hon min hand och Kyste så innerligen – mitt arma hjerta ville för gå vid dessa Schener – och då hon stilla lade sina små händer tillsammans öfver bröstet och slöt sitt öga för sista gången

Ur Fredrika Geetes Levnadsberättelse

Den Doctor som för 3je gången var hos henne om Onsdags Morgon tog ej saken så alfvarsamt den borde utan jag trodde sjelf att ingen fara var för handen – men hon aftynade Så stilla till allas vår bedröfvelse och afled den 9 om Aftonen sedan hon tagit afsked med redighet af oss alla 1 timma innan hon dog gick hon sjelf upp och satte sig i mitt knä utan att säga något – och Kort innan hon upgaf sist Pusten tog hon min hand och Kyste så innerligen – mitt arma hjerta ville för gå vid dessa Schener – och då hon stilla lade sina små händer tillsammans öfver bröstet och slöt sitt öga för sista gången – Ack! då hade jag velat då med Så bitter var tanken på min förlust – Och blicken på det Kommande, 

Detta barnet hade ifrån sin födelse skänkt mig mycken glädje hennes lät bögda sinne och tidiga förstånd undandrog mig Mycket bekymmer som annars åtföljer glädjen att se barn upväxa omkring sig, hennes jämna hälsa hade och altid gifvit oss glädjeämnen, hon var nu öfver den besvärligaste tiden af sin korta ålder ty hon var nära 4 ½ år gammal, då hon fick sluta sin bana hon var mitt jämnaste sälskap och äfven min lilla hjelp vid många tillfällen – dessutom mitt gladaste hopp för framtiden. 

Nu var med hennes död alt detta förbi och en gruflig tomhet och saknad intog mitt Hjärta – Nu Såg jag henne altid sådan hon frisk ljuf och glad – Komma mig till Mötes en gång i Evigheten – Hennes Jordiska lämningar Svepte jag själf, det var ännu ljuft att få occupera sig med henne så länge jag kunde – blommor prydde både hennes lik – och likrum – och den 13de Juni bars hon till grafven af 6 gossar – 

Förlusten av Eveline tog hårt på Fredrika. Länge. Fast livet rullade på och sönerna pockade på hennes uppmärksamhet.

 Åsynen af vår lilla Carl Som nu lekte så ensam prässade ofta tårar ur mina ögon, som någon gång lindrade mitt altid klämda Hjerta – den lilla menlösa Sten började vid denna tiden att gå

Har du också undrat över menlösa barns dag? Finns den ens längre i almanackan? Svenska Akademins ordbok förklarar ordet menlös,  om barn: som ännu icke är fördärvad av världens ondska, oskyldig. Sedan 2000 kallas den 28 december Värnlösa barns dag. Dagen firas för att minnas Barnamorden i Betlehem, en episod i Nya testamentet.

Nära två år efter att dottern gick bort skriver Fredrika

 – Voro det Guds vilja att jag snart skulle få följa min Eveline efter, då tackar jag Hans Nådiga försyn som lät henne gå före mig, ur denna Sorgernas Verld – Hennes anda vinkar mig nu så vänligt, och vid min dödssäng står ej min milda Sörjande flickan och försvårar skilsmässan från de öfvriga älskade jag lämnar – Min Älskade Man hvars kärlek redan förljufvad mer än hälften af min lefnad, i din vård Öfverlämnar jag de båda Kära små, som kanske i förtid beröfvas en Mors omsoger – till de ömhet Du redan hyser för dem, öfverflytta äfven den hvarmed Du altid omfattat deras mor – Till Guds Milda försorg anförtror jag deras barndom, och hela deras lefvnad

Jo, döden tar stor plats i hennes berättelse. 1822 reser barnfamiljen till Fredrikas föräldrahem, Hagelsnäs i Dalarna, för att besöka släkten. De reser i sällskap med Fredrikas syster Louise som inte var i bästa skick ”Min Syster var högst svag af en föregående sjukdom”. Louise var gift med hennes makes bror, Börje.

Ni läser rätt. Två systrar som gifter sig med två bröder. Ingen ovanlig företeelse när man gör allt för att gifta sig inom sin klass. Mer om det här.

Fredrika skriver att de tar ångbåt till Vesterås. Jag antar att det är häst och vagn övriga sträckor. Hennes bror har nu tagit över herrgården. Förväntansfulla kommer de fram.

Vid vår framkomst till det välkända Hagelsnäs, träffades ej heller Syskonen där vid fullkomlig hälsa. Min Svägerska Sophie och hennes yngsta barn en gosse voro båda sjuka den förra bättrades dock dagligen, men gossen arbetade alla dagar på döden. vi hade på stället rätt agreabelt hade blott alla varit friska. äfven jag som var i avancerad grossesse hade Mina Svåra stunder. vi voro ej där fult 8ta dagar, åsynen af den döende gossen påskyndade vår afresa-

Som lök på laxen dör även systern Louise en kort tid efter hemkomsten från resan till Dalarna. 

Fredrikas liv och levnadsberättelse innehöll lyckligtvis annat än död och elände. Eller vad sägs om en nöjesresa till en Ankarsmedja i Uppland. Mer om det en annan gång! Nu biter vi oss kvar i det smärtsamma huvudtemat i detta inlägg, barnadödlighet.

Öm och Dygdig Maka och Huld moder föder 11 barn

Vi skiftar nu fokus från Fredrika till hennes svärmor, Eva Mariana Lilliehöök, och barnadödlighet under tre generationer.

Sverige har den längsta tillförlitliga befolkningsstatistiken i världen. Den inleds 1749 ungefär samtidigt som Eva Mariana föds. Av statistiken framgår att vart femte barn dog innan det fyllt ett år och att mödradödligheten var stor.

Ekonomiska resurser och stark ställning i samhället var inte någon garanti för att barnen skulle få växa upp. Förlossningarna ägde rum i hemmet och leddes av en jordegumma, dåtidens ord för barnmorska.

Formell utbildning av jordegummor startade i Sverige i början av 1700-talet. 50 år senare antog kungen Socialstryrelens (Collegium Medicum) förslag om ett nationellt utbildningsprogram som skulle omfatta alla församlingar i riket. Alla skulle få tillgång till utbildad personal. Upplysningstiden rådde och därmed ett intresse för hälsa. Program för folkhälsa passade också väl in i tidens tänkande där en växande befolkning sågs som ett styrketecken, inte minst militärt.

Orsakerna till den höga barnadödligheten efter förlossningen var många. Lunginflammation och barnsjukdomar som mässlingen och röda hund skördade många liv. Hygienen var bristfällig, läkekonsten var otillgänglig och outvecklad. 

Dessutom var det vanligt att inte amma sina barn. Modet startade bland rika och spred sig i samhället. De rika köpte tjänsten av en amma, de som inte hade råd ersatte bröstmjölk med komjölk eller annan kost.

Sambandet mellan att barnadödlighet och amning uppmärksammades tidigt, bland annat av Carl von Linné och kampanjer för amning bedrevs av Socialstyrelsen i mitten av 1700-talet.

Om Eva Mariana fick amma eller ammade sina barn vet jag ingenting om. Däremot skriver hennes svärdotter Fredrika Geete att hon ammade sina två första barn men att ”en tingad amma” kom dagen efter det tredje barnets födelse.

Eva Marianas föräldrar, Ture Lilliehöök av Gälared och Kolared och hans hustru Christina Margareta Uggla miste tre av sina sex barn i tidiga år. Hur påverkades Eva Mariana som barn av sina syskonens tidiga död, vilken oro bar hon med sig in i sina 11 fullgångna graviditeter och under småbarnsåren?

Hennes föräldrars olycka gick inte i arv. Eva Mariana och hennes man Carl Erik Drakenberg fick se fyra döttrar och sju söner växa upp och bli vuxna. Paret gifte sig 1773 och bodde på sätesgården Påarp i Västergötland (sätesgård var en skattebefriad gård som beboddes av en adlig person). Ett år efter giftemålet, när Eva Mariana var 21 år, fick de sitt första barn, Chatarina Charlotta. 17 år senare föddes Eva Beata, den sista i den stora barnaskaran. I snitt gick det 10 månader mellan varje graviditet och under flera år födde hon ett barn per år.

De många förlossningarna till trots levde Eva Mariana till drygt 65 års ålder. Hennes sista år var sorgfyllt då två söner och ett barnbarn dog av olika åkommor.

1819 skördade rödsoten många liv i Sverige och Eva Mariana var ett av dessa. Tarmsjukdomen som idag kallas dysenteri hade sitt namn av att det kom blod i avföringen.  

Hennes man Carl Erik Drakenberg skrev i släktboken Åhr 1819 den 29 Septembr, kl: ½ 10 om afton, blef min Så högst Ömma ock älskade Kära Hustru ock maka Wälborna fru Eva Marjana Lilljehöök Död, efter 14 dagars ock med Christeligt stort tålamod utstånden Siukdom af Rödsot. Sedan hon den 26 Sept: var bespisad med Den Heliga Nattvarden ock var altid nögd med Guds behab, Samt hade ett fast hopp till Sin Kära frälsares Jesu Christi förebedjande, Som med sin blodiga dödskamp förevigat Dess nu Salig Siäl uti De Sällaste boningar; ock med gott ock Sunt förnuft helt Stilla afsomande; mig och de mina kära barn 5 Söner och 4 Döttrar till en hjertfrätande Sorg och Största Saknad. Hon var nära 66 år. Blef begrafven uti Murums Kyrkogård; varit gift med mig 46 år, 6 månader, 3 veckor. Herren hjelpe oss Som i genlafvde i sorgen, ock Sakna en Så Öm ock Dygdig Maka ock huld Moder. Han förläne för Christi Skull, ock gif en Så Salig hädanfärd. amen.

Lögn, förbannad lögn och statistik

Låt mig summera det långa inlägget med lite egenhändigt sammanfogad statistik. Uppgifterna avserJohan Adam Drakenbergs mormors, mammas och hustrus barnafödande, barnadödlighet samt de överlevande barnens medellivslängd.

	Antal fullgångna graviditeter	Mammans ålder vid barnens födslar	Andel barn som överlevde 1 år	Barnens medel- livslängd*
Christina Margareta Uggla, 1720-1793, mormor	6	28-35	50%	66
Eva Mariana Lilliehöök, 1753-1819 mamma	11	21-38	100%	64
Eva Fredrika Geete, 1784-1870 hustru	6	30-45	100%	57

Jag överraskas av att medelivslängden för barnen som överlevde sin femårsdag sjönk för varje generation. Jag överraskas också över att de inledde barnafödandet i relativ hög ålder. Jag avslutar med ett tack till modern läkekonst och ett tack till upplysning och preventivmedel.

Nu höll jag visst på att glömma att tacka dessa kvinnor för att de funnits, för annars hade ju inte jag gjort det. Sluttackat. Punkt.

PS. Megafonen som pryder inlägget har tillhört briggen Gerda och återfinns på Länsmuseet i Gävleborg.