Såklart att jag följer Historien om Sverige på SVT. Senaste avsnittet bjöd på stormaktstidens slut, fejkad likfärd och en ändlös ström av utskrivna soldater. Programmet glömde nämna att Voltaire peppade Fredrik den store med Karl XII. Varför gjorde han det och vad har det med de svenska krigsfångarna under Napoleonkrigen att göra?

I SVT serien beskrevs hur utomordentligt dåliga soldaternas odds var i krig. 100 år senare visade det sig att flertalet svenskar som sändes ut för att bekämpa Napoleon faktiskt kom hem. En del av dem fick en relativt enkel ”resa”.

Om Berlin, väl värt en omväg, och tjatig marmor

Efter tillfångatagandet 17 april 1807 tar sig en grupp svenska officerare i stort sätt på egen hand till Frankrike. I Berlin gör de ett längre stopp. Det finns så mycket att se och göra. Några tar in på Hotel de France vid Lind allén, låter sy upp nya kläder och ser sig om i omgivningarna. Den 30 april besöker Drakenberg och Kröningswärd slottet Sanssouci som Fredrik den Store lät bygga.

Rummena woro Präcktiga och Meublerne lyste av den prackt som bör omgifwa Stora och wärdiga Monarker. Kung Fredrics egit rum uti hwilket han dog, då han satt och Skref, besågs; äfwen Woltairs rum; På Baksidan av Huset war en präcktig Collonad, som gick uti en Half Circel, med Altan Äfwen på. 3:o besågs Neu Slott, Beläget ett stycke därifrån på Andra Sidan om en Superb Parck af stora Ekar och Bokar, man inkom först uit en Stor Sal hwars golf Wäggar och Tak woro inlagde med Berg Cristaller och Snäckor och Musslor, hwaraf war formeradt Diwerse Figurer. Taket uppehöls av Pelare och skulle hela Salen föreställa en Grotta. I alla rummen woro Superbt Rika och Dyrbara Meubler, Målningar och Konst Stycken af alla slag, en Stor Sal i Öfra wåningen som war klädd med wit Marmor hel och hållit war i Synnerhet snart sagt Gudomligt wacker. Rika förgyllningar och Charmanta Målade Stycken giorde ett Skönt afbrott emot den snöhwita Marmorn.

Utdraget är ur Drakenbergs dagbok. Jag kan konstatera att Kröningwärd har 3-4 meningar i sin dagbok som är identiska med dessa. Har de överhuvudtaget varit där eller skrivit av nån annan? Jag väljer att tro att de faktiskt bevittnat rummet på bilden .

Nu lämnar vi fångarna ett tag och sätter Voltaire i fokus, med Fredrik och Karl XII i hans närhet. Och det blir en resa det.

Voltaire – en upplysningens fixstjärna

1700-talet präglades starkt av en ökande tro på människans förnuft och kapacitet att tänka själv och påverka sina levnadsvillkor. Perioden som kallas upplysningstiden lyftes fram av de stora vetenskapliga framsteg som gjorts tidigare. De kom att utmana kyrkan och den av gud givna ordningen. Astronomerna Copernikus och Galileis hade tidigare förkastat tanken om jorden som universums mitt. Sedan hade Newton med flera visat att jorden styrdes av naturlagar. Lägg till det borgarklassens framväxt och kritik av privilegiesamhället och 1600-tals-tänkare som Descartes och Spinoza.

Vetenskapliga akademier etablerades nu runt om i Europa som en mötesplats mellan teori och praktik. Upptäckter och tekniska innovationer skulle komma samhället till godo och driva utvecklingen framåt.

Krossa den skändliga, Ecrasez l’infâme! var ett slagord Voltaire använde i många av sina texter. I skottgluggen stod inte tron på en Gud i sig utan den katolska kyrkan, dess maktutövning och förföljelse av oliktänkande. Hans öppna kritik drev honom i landsflykt men han kunde snart återvända. Han rörde sig bland kungar samtidigt som han aldrig tvekade att utmana. Voltaire hördes och syntes och var fixstjärnan framför alla under upplysningstidens Europa.

Francois-Marie Arouet, som var hans namn vid födseln, levde mellan 1694 och 1778. Han var författare och filosof från en välbärgad, ofrälse familj. Han skrev romaner, dramatik, essäer, biografier och vetenskapliga arbeten. Voltarie var även medförfattaren till Encyklopedien i vilken tidens samlade vetande skrevs ned. Många av Voltaires teaterpjäser blev succéer och han blev förmögen på sitt arbete. Med arbete menas då inte främst inkomster från pjäser eller böcker utan framför allt bidrag från mecenater och inkomster från den omfattande affärsverksamhet han byggde upp vid sidan skrivandet.

Voltaire var influerad av den brittiske filosofen John Locke och prisade engelsmännens politiska och religiösa frihet. Han förespråkade yttrandefrihet, trosfrihet och tolerans. 

Upplyst prins söker coach

Arvingen till den Preussiska tronen, Fredrik av Hohenzollern beundrade Voltaire och inledde en lång brevväxling med den 18 år äldre fransmannen. I breven, som till slut uppgick till över 500 stycken, tog de upp ämnen som mänskliga rättigheter, tortyr, ekonomisk politik, litteratur och historia.

Fredrik försöker locka Voltaire att flytta till hans hov och det nya slottet Sanscouci han låtit uppföra i mitten av 1740-talet. Inbjudan gällde dock under förutsättning att Voltaire lämnar sitt förhållande med matematikern och markisinnan Émelie Le Tonnelier du Châtelet de Breuteil. Voltaire vägrar.

Voltairs jämlike

Émelie du Châtelet räknas som en av de första kvinnliga forskarna och beskrivs som ett exceptionell begåvning. Redan som tolvåring talade hon sex språk och hade en enorm arbetskapacitet Som vuxen forskade hon om energi och gravitation och var den första kvinna som fick en artikel publicerad av den Franska Vetenskapsakademin.

När hon träffade Voltaire hade hon tre barn som hon tog hand om parallellt forskningen. Hon bjöd honom att flytta in hos henne vilket han gjorde och de samarbetade och levde ihop i över ett decennium där de levde som älskande. De såg sig som intellektuella jämlikar och Voltaire betraktade henne som “en stor man vars enda fel var att hon var en kvinna”. Hennes kön gjorde det svårare att få erkännande för sitt arbete och hon möttes av avundsjuka och  personangrepp. Hon gjorde egna experiment och översatte och kompletterade Newtons viktigaste verk, Philosophiae naturalis principia mathematica. 

Först efter hennes död accepterar Voltaire Fredrik den stores inbjudan till Sanssouci som den 20 januari 1750 skriver “Jag längtar mycket efter att få träffa dig igen, det vill säga att tala om litteratur och lära mig saker som bara du kan lära mig” .

Voltaire såg chansen att förverkliga sin dröm, att forma den upplysta despoten. Voltaire var ingen demokrat. Han hade blivit skeptisk till människans förmåga att fatta kloka beslut. Istället förordade han systemet med en upplyst härskare som skulle föra ut upplysningens idéer i samhället. Han lever i Presussen i nära tre år, med eget arbetsrum på slottet och en lägenhet.

Den unge Fredriks höga ideal och intresse för filosofi och spridande av upplysningen hade dock svalnat när han tagit över rikets styrning. Voltaire kände sig mer som en narr än en rådgivare till kungen. Voltaire missbrukar kungens förtroenden och trycker en bok där han går till attack mot den franska vetenskapsakademin utan att tillfråga kungen. Det slutar med att Voltaire lämnar Preussen men Fredrik hämnas genom att låta sätta honom i fängelse när han på hemvägen passerar Frankfurt. Denna förnedring skulle Voltaire aldrig fullt förlåta honom för. 

Tänk på Kalle dussin och ”erövringskrigens vansinne”

Brevväxlingen tog dock fart på nytt kort därefter och männen, som tycks ha hyst en intellektuell hatkärlek till varandra, fortsatte att skriva fram till Voltaires död. I november 1757 skriver Voltaire ett brev till den deprimerade Fredrik II som överväger att ta sitt liv.

I brevet betygar Voltaire hur viktig Fredrik är för familjen, landet, för filosoferna och betonar sin stora respekt för kungen. Han åberopar Karl XII av Sverige i förhoppning att det ska hjälpa  Fredrik att hitta en lösning på sina problem. Ett av problemen var det pågående sjuårskriget som han själv startat och där Ryssland, Frankrike, Sachsen och Sverige var hans motståndare. 

“Får jag tillägga att Karl XII, som hade samma mod som du, men var mycket mindre upplyst, och som inte hade din medkänsla för sitt folk, kunde sluta fred med tsaren utan att bli förnedrad.”

Voltaire hade tidigare skrivit en bok om Karl XII och visste att Fredrik beundrade den svenske krigarkungen. Fredrik hade dock inte tagit intryck av vad Voltaire skrev i bokens första kapitel.

“Inte kan någon härskare (suverän) läsa historien om Karl XII utan att bli botad från erövringskrigets vansinne, för vem är den härskare som kan säga sig ha större mod, fler dygder, större beslutsamhet, vara skickligare på krig eller ha bättre soldater än Karl XII? Om denne trots alla dessa gynnsamma omständigheter, och efter så många segrar, ändå misslyckas, vad kan då andra furstar förväntar sig, med samma ambition, men med mindre talang och resurser?”

Hursomhelst, Fredrik tar inte sitt liv och sex år senare är kriget slut. Ett decennium senare skriver även Fredrik den Store en bok om Karl XII. Jag lovar att inte göra detsamma.

PS. Voltaire är en stjärna som lyst länge. Ännu längre har Sirius lyst. Fotot högst upp i inlägget visar Sirius. Tack till Hubble European Space Agency/Aikira Fuji

Fredrika Geete har tecknat sin levnadshistoria. Vem var hon och varför hör hon hemma på denna blogg? Svaren kommer liksom hennes egna ord om det hemskaste som finns och en mängd kalla siffror.

Fredrika föddes i Dalarna 1784. Hennes mamma hette Fredrika Margareta Åkerhielm och hennes pappa, officeren vid Dalregementet, Sten Ulric Geete. Fredrika hade då tre äldre syskon och skulle få ytterligare fem. När hon var runt 18 år träffade hon den blivande krigsfången Johan Adam Drakenberg på ett släktkalas. Kärlek vid första ögonkastet?

Vid denna tid gjorte jag bekantskap med en slägtinge, en Ung Löijtnant Drakenberg, hvars ömma tillgifvenhet snart utgjorde min högsta lÿcka

Att hon hade en kärleksrelation till en av de blivande krigsfångarna är alltså orsaken till att jag ger plats för henne på bloggen. En frisk fläkt, eller åtminstone en kontrast till alla källor skrivna av män.

Det är ingen hemlig dagbok hon skriver i, hon skriver vad hon vill att släkt och vänner ska läsa. Den är fylld av positivt laddade adjektiv som aktningsvärda föräldrar, älskade moder, goda syster, vördade tant, goda man och vän osv. På knappt tio maskinskrivna A4 sidor berättar hon om sin uppväxt, sin släkt, resor i landet och om att bilda familj.

Napoleonkriget och separationen från Johan Adam avhandlas så här.

Jag ägde även ibland sällheten av min älskades närvaro tils kriget utbröt vid Jultiden och Han jämte alla i den orten förlagde regementen afgick till Pommern där han snart blef fransk fånge, och mitt hopp om framtida sällhet mycket stördt…

…1809 om sommaren utspreds den bedröfliga nyheten att min älskade Jean dött under fångenskapen – för mig var då alla glädje försvunnen ehuru att ingen säkerhet bekräftade denna olycka – hösten därpå skänktes mig det glada hoppet att händelsen torde vara digtad, och kort därpå några välkomna rader från den lefvande Älskade. –  (se gärna tidigare blogginlägg om brevväxling mellan fångar och deras hustrur)

Samma vinter blefvo alla fångar utväxlade och om våren i maj månad 1810 ankom den efterlängtade till allas vår stora fägnad frisk och sund, trogen ännu som han var älskad, den 19 Maij förlofvades Wi inför min älskade Mor, och Yngsta syskon, och ifrån den stunden var vår förbindelse ännu heligare.

Mer skriver hon inte om krig och fångenskap. Men jag vill inte släppa henne så snabbt när hon nu blivit introducerad och har andra saker att berätta om.

Det starkaste minnet

Låt oss idag börja med den händelse som tycks ha påverkat henne mest av allt. Vi dyker in i hennes berättelse, sommaren står för dörren år 1819 och livet leker.

Pingsthelgen 1819 inleds med att släkt och vänner besöker dem på den vackra herrgården Hjälmarsberg utanför Örebro. Genom arv och lån har Johan Adam och Fredrika, ett år tidigare, kunnat ta över hennes morbrors herrgård och ägor. Paret har fått tre barn, Eva Fredrika Carolina kallad Eveline och småbröderna Carl och Sten.

…en liten Samling af glada barn hvaribland Vår Eveline var en krona, Så om enda flickan däribland, Hennes intagande vänlighet, Godhet och förstånd obenämt. – Hon var dessa veckor mer än vanligt Söt endå – hennes Anblick var en liten Engels –

Men huru kort var ej glädjen hon skänkte oss med sitt vistande bland oss – Ännu medan våra Slägtingar voro qvar sjuknade hon af halsfluss – den 3je Juni om aftonen utan att vi kunnat märka förut någodt tecken till Ohälsa hos henne – fredagen var hon sjuk men vi pyllade (?) med halsen Så att hon åter om lördagen då Hofstens reste, var rätt pigg, oppe hela dagen och hade god Aptit men natten till Söndagen hade hon åter feber – medicinerade om Söndagen och var uppe fast Matt – mot aftonen blef hon altmera Svag, en Doctor kom om Måndagen och Ordinerade hvarjehanda, äfven Blodiglar, Som sedan de voro nyttjade medtog både krafter, färg, och humeur, ifrån denna stund började jag anse hennes sjukdom vådlig, men jag frugtade endå icke det värsta – ännu – hon var tålig och Mild, och var vist mer plågad än som Märktes

Om tisdagen reste vår Svägerska med sin son, sedan det var beslutat att han skulle komma till oss för att få profitera af Örebro skola under terminerne, Min Jean var hans förmyndare sedan fadrens död – denna dagen passerade jag så väl som den föregående vid min sjuka flickas sida hon var ej beständigt sängliggande men satt och låg ömsom på Soffan.

… och Kort innan hon upgaf sist Pusten tog hon min hand och Kyste så innerligen – mitt arma hjerta ville för gå vid dessa Schener – och då hon stilla lade sina små händer tillsammans öfver bröstet och slöt sitt öga för sista gången

Ur Fredrika Geetes Levnadsberättelse

Den Doctor som för 3je gången var hos henne om Onsdags Morgon tog ej saken så alfvarsamt den borde utan jag trodde sjelf att ingen fara var för handen – men hon aftynade Så stilla till allas vår bedröfvelse och afled den 9 om Aftonen sedan hon tagit afsked med redighet af oss alla 1 timma innan hon dog gick hon sjelf upp och satte sig i mitt knä utan att säga något – och Kort innan hon upgaf sist Pusten tog hon min hand och Kyste så innerligen – mitt arma hjerta ville för gå vid dessa Schener – och då hon stilla lade sina små händer tillsammans öfver bröstet och slöt sitt öga för sista gången – Ack! då hade jag velat då med Så bitter var tanken på min förlust – Och blicken på det Kommande, 

Detta barnet hade ifrån sin födelse skänkt mig mycken glädje hennes lät bögda sinne och tidiga förstånd undandrog mig Mycket bekymmer som annars åtföljer glädjen att se barn upväxa omkring sig, hennes jämna hälsa hade och altid gifvit oss glädjeämnen, hon var nu öfver den besvärligaste tiden af sin korta ålder ty hon var nära 4 ½ år gammal, då hon fick sluta sin bana hon var mitt jämnaste sälskap och äfven min lilla hjelp vid många tillfällen – dessutom mitt gladaste hopp för framtiden. 

Nu var med hennes död alt detta förbi och en gruflig tomhet och saknad intog mitt Hjärta – Nu Såg jag henne altid sådan hon frisk ljuf och glad – Komma mig till Mötes en gång i Evigheten – Hennes Jordiska lämningar Svepte jag själf, det var ännu ljuft att få occupera sig med henne så länge jag kunde – blommor prydde både hennes lik – och likrum – och den 13de Juni bars hon till grafven af 6 gossar – 

Förlusten av Eveline tog hårt på Fredrika. Länge. Fast livet rullade på och sönerna pockade på hennes uppmärksamhet.

 Åsynen af vår lilla Carl Som nu lekte så ensam prässade ofta tårar ur mina ögon, som någon gång lindrade mitt altid klämda Hjerta – den lilla menlösa Sten började vid denna tiden att gå

Har du också undrat över menlösa barns dag? Finns den ens längre i almanackan? Svenska Akademins ordbok förklarar ordet menlös,  om barn: som ännu icke är fördärvad av världens ondska, oskyldig. Sedan 2000 kallas den 28 december Värnlösa barns dag. Dagen firas för att minnas Barnamorden i Betlehem, en episod i Nya testamentet.

Nära två år efter att dottern gick bort skriver Fredrika

 – Voro det Guds vilja att jag snart skulle få följa min Eveline efter, då tackar jag Hans Nådiga försyn som lät henne gå före mig, ur denna Sorgernas Verld – Hennes anda vinkar mig nu så vänligt, och vid min dödssäng står ej min milda Sörjande flickan och försvårar skilsmässan från de öfvriga älskade jag lämnar – Min Älskade Man hvars kärlek redan förljufvad mer än hälften af min lefnad, i din vård Öfverlämnar jag de båda Kära små, som kanske i förtid beröfvas en Mors omsoger – till de ömhet Du redan hyser för dem, öfverflytta äfven den hvarmed Du altid omfattat deras mor – Till Guds Milda försorg anförtror jag deras barndom, och hela deras lefvnad

Jo, döden tar stor plats i hennes berättelse. 1822 reser barnfamiljen till Fredrikas föräldrahem, Hagelsnäs i Dalarna, för att besöka släkten. De reser i sällskap med Fredrikas syster Louise som inte var i bästa skick ”Min Syster var högst svag af en föregående sjukdom”. Louise var gift med hennes makes bror, Börje.

Ni läser rätt. Två systrar som gifter sig med två bröder. Ingen ovanlig företeelse när man gör allt för att gifta sig inom sin klass. Mer om det här.

Fredrika skriver att de tar ångbåt till Vesterås. Jag antar att det är häst och vagn övriga sträckor. Hennes bror har nu tagit över herrgården. Förväntansfulla kommer de fram.

Vid vår framkomst till det välkända Hagelsnäs, träffades ej heller Syskonen där vid fullkomlig hälsa. Min Svägerska Sophie och hennes yngsta barn en gosse voro båda sjuka den förra bättrades dock dagligen, men gossen arbetade alla dagar på döden. vi hade på stället rätt agreabelt hade blott alla varit friska. äfven jag som var i avancerad grossesse hade Mina Svåra stunder. vi voro ej där fult 8ta dagar, åsynen af den döende gossen påskyndade vår afresa-

Som lök på laxen dör även systern Louise en kort tid efter hemkomsten från resan till Dalarna. 

Fredrikas liv och levnadsberättelse innehöll lyckligtvis annat än död och elände. Eller vad sägs om en nöjesresa till en Ankarsmedja i Uppland. Mer om det en annan gång! Nu biter vi oss kvar i det smärtsamma huvudtemat i detta inlägg, barnadödlighet.

Öm och Dygdig Maka och Huld moder föder 11 barn

Vi skiftar nu fokus från Fredrika till hennes svärmor, Eva Mariana Lilliehöök, och barnadödlighet under tre generationer.

Sverige har den längsta tillförlitliga befolkningsstatistiken i världen. Den inleds 1749 ungefär samtidigt som Eva Mariana föds. Av statistiken framgår att vart femte barn dog innan det fyllt ett år och att mödradödligheten var stor.

Ekonomiska resurser och stark ställning i samhället var inte någon garanti för att barnen skulle få växa upp. Förlossningarna ägde rum i hemmet och leddes av en jordegumma, dåtidens ord för barnmorska.

Formell utbildning av jordegummor startade i Sverige i början av 1700-talet. 50 år senare antog kungen Socialstryrelens (Collegium Medicum) förslag om ett nationellt utbildningsprogram som skulle omfatta alla församlingar i riket. Alla skulle få tillgång till utbildad personal. Upplysningstiden rådde och därmed ett intresse för hälsa. Program för folkhälsa passade också väl in i tidens tänkande där en växande befolkning sågs som ett styrketecken, inte minst militärt.

Orsakerna till den höga barnadödligheten efter förlossningen var många. Lunginflammation och barnsjukdomar som mässlingen och röda hund skördade många liv. Hygienen var bristfällig, läkekonsten var otillgänglig och outvecklad. 

Dessutom var det vanligt att inte amma sina barn. Modet startade bland rika och spred sig i samhället. De rika köpte tjänsten av en amma, de som inte hade råd ersatte bröstmjölk med komjölk eller annan kost.

Sambandet mellan att barnadödlighet och amning uppmärksammades tidigt, bland annat av Carl von Linné och kampanjer för amning bedrevs av Socialstyrelsen i mitten av 1700-talet.

Om Eva Mariana fick amma eller ammade sina barn vet jag ingenting om. Däremot skriver hennes svärdotter Fredrika Geete att hon ammade sina två första barn men att ”en tingad amma” kom dagen efter det tredje barnets födelse.

Eva Marianas föräldrar, Ture Lilliehöök av Gälared och Kolared och hans hustru Christina Margareta Uggla miste tre av sina sex barn i tidiga år. Hur påverkades Eva Mariana som barn av sina syskonens tidiga död, vilken oro bar hon med sig in i sina 11 fullgångna graviditeter och under småbarnsåren?

Hennes föräldrars olycka gick inte i arv. Eva Mariana och hennes man Carl Erik Drakenberg fick se fyra döttrar och sju söner växa upp och bli vuxna. Paret gifte sig 1773 och bodde på sätesgården Påarp i Västergötland (sätesgård var en skattebefriad gård som beboddes av en adlig person). Ett år efter giftemålet, när Eva Mariana var 21 år, fick de sitt första barn, Chatarina Charlotta. 17 år senare föddes Eva Beata, den sista i den stora barnaskaran. I snitt gick det 10 månader mellan varje graviditet och under flera år födde hon ett barn per år.

De många förlossningarna till trots levde Eva Mariana till drygt 65 års ålder. Hennes sista år var sorgfyllt då två söner och ett barnbarn dog av olika åkommor.

1819 skördade rödsoten många liv i Sverige och Eva Mariana var ett av dessa. Tarmsjukdomen som idag kallas dysenteri hade sitt namn av att det kom blod i avföringen.  

Hennes man Carl Erik Drakenberg skrev i släktboken Åhr 1819 den 29 Septembr, kl: ½ 10 om afton, blef min Så högst Ömma ock älskade Kära Hustru ock maka Wälborna fru Eva Marjana Lilljehöök Död, efter 14 dagars ock med Christeligt stort tålamod utstånden Siukdom af Rödsot. Sedan hon den 26 Sept: var bespisad med Den Heliga Nattvarden ock var altid nögd med Guds behab, Samt hade ett fast hopp till Sin Kära frälsares Jesu Christi förebedjande, Som med sin blodiga dödskamp förevigat Dess nu Salig Siäl uti De Sällaste boningar; ock med gott ock Sunt förnuft helt Stilla afsomande; mig och de mina kära barn 5 Söner och 4 Döttrar till en hjertfrätande Sorg och Största Saknad. Hon var nära 66 år. Blef begrafven uti Murums Kyrkogård; varit gift med mig 46 år, 6 månader, 3 veckor. Herren hjelpe oss Som i genlafvde i sorgen, ock Sakna en Så Öm ock Dygdig Maka ock huld Moder. Han förläne för Christi Skull, ock gif en Så Salig hädanfärd. amen.

Lögn, förbannad lögn och statistik

Låt mig summera det långa inlägget med lite egenhändigt sammanfogad statistik. Uppgifterna avserJohan Adam Drakenbergs mormors, mammas och hustrus barnafödande, barnadödlighet samt de överlevande barnens medellivslängd.

	Antal fullgångna graviditeter	Mammans ålder vid barnens födslar	Andel barn som överlevde 1 år	Barnens medel- livslängd*
Christina Margareta Uggla, 1720-1793, mormor	6	28-35	50%	66
Eva Mariana Lilliehöök, 1753-1819 mamma	11	21-38	100%	64
Eva Fredrika Geete, 1784-1870 hustru	6	30-45	100%	57

Jag överraskas av att medelivslängden för barnen som överlevde sin femårsdag sjönk för varje generation. Jag överraskas också över att de inledde barnafödandet i relativ hög ålder. Jag avslutar med ett tack till modern läkekonst och ett tack till upplysning och preventivmedel.

Nu höll jag visst på att glömma att tacka dessa kvinnor för att de funnits, för annars hade ju inte jag gjort det. Sluttackat. Punkt.

PS. Megafonen som pryder inlägget har tillhört briggen Gerda och återfinns på Länsmuseet i Gävleborg.