Annandagen är av hävd en biokväll, visst är det väl så? Häromdagen var det i alla fall dags för de röda sammetsfåtöljerna på Biopalatset. Mannen som är orsaken till att denna blogg finns, skulle skildras under sisådär 2,5 timme.

En slarvig googling visar att det finns en fransk stumfilm från 1927 som bär hans namn, en rysk film från 1912 (!) som skildrar hans öde hundra år tidigare, en sovjet-italiensk film från 1970 med namnet Waterloo, och så denna amerikanska skapelse Napoleon från 2023. Wiki-sidan Napoleon på film borde sakna 100 andra filmer tänker jag, givet allt som skrivits och sagts om denne man.

Vi får se hur korsikanen Napoleon Bonaparte effektivt tar sig fram genom maktens korridorer i ett kaotiskt post-revolutionärt Frankrike. Med effektivt menas oförsonligt och med ett listigt användade av kanoner och andra vapen liksom en förmåga att vara på rätt ställe vid rätt tid. Platsen i historieböckerna bygger också på hans många inslag av militärstrategisk genialitet. Surprise, manusförfattarna kom ihåg dessa. Hans omåttliga maktbegär, påhejat av hans mamma skildras också liksom en stark och uppslitande kärleksaffär med koppling till vår kronprinsessa, Victoria.

Det är ett storslaget kostymdrama. Skådespeleriet är det inget fel på. Men lika kort som mitt tålamod är för orcher som slår ihjäl varandra på slagfältet, lika kort är det för slakt av österrikare, ryssar, fransmän och engelsmän oavsett om det sker med kanoner, sablar eller gevär. De filmiskt vackra scenerna av drunknande and blödande fiendesoldater som dras ner i djupet hade jag kunnat vara utan.

Ett tips till nästa film, lägg mer krut på kontexten, varför krigade man så oresonligt och varför skiftade allianserna så snabbt? Jag skulle också sett till att fånga hans enastående kontrollbehov (läs mitt inlägg Detaljstyrning på kejserlig nivå där han exempelvis engagerar sig i beslut om två tillfångatagna svenska sjömän). Tror ni att mina idéer för en bra Napoleonrulle hade funkat för att pitcha hem en budget på runt 1,5 miljarder?

I eftertexterna får vi siffror över det galna antalet döda soldater i strider och fälttåg. Kanske tänker andra som jag när de lämnar salongen, att det borde finnas ett Sankta Helena för Putin också.

Efter ett osedvanligt tungt 2023, där gamla kring rullar på, Ukraina-Ryssland, och nygamla konflikter eskalererar till vansinne, Mellanöstern, så känns det trots allt bra gå tillbaks till historieböckerna/ Napoleonfilmerna. De påminner oss om att även långa och stora krig och konflikter kan ta slut. Till slut. Ibland för att bloss upp igen och igen men ibland tar de slut på riktigt.

Jag skriver detta för att mörkret under 2023 påverkar mig och för att påminna mig om att solsken tenderar att komma efter regn.

PS. Hur var det då med filmens kärleksdrama och kronprinsessan Victoria? I filmen får vi se Napoleon falla pladask för änkan Joséphine de Beauharnais som blir kejsarinna av Frankrike. Biopubliken får även möta hennes son i tidigare äktenskap, Eugène de Beauharnais. Napoleon adopterar honom och hjälper honom att göra snabb karriär. Eller vad sägs om att bli Vice kung av Italien? Eugène’s dotter Josephine Maximiliana Eugenia Napoleona föds 1807. Som sextonåring gifter hon sig med den svenska kronprinsen Oscar 1823 och 1844 kröns hon till drottning Josefina av Sverige. Josefina är Victorias farfars farfarsmor (om jag räknat rätt). Förresten avslutar jag inlägget med

Kanonfotot, tack till Neil Thomas /Unsplash.