Ett brev ligger framlagt på riksarkivarien Ingvar Anderssons skrivbord på tjänsterrummet på Riddarholmen den 27 maj 1959. 

Avsändare är Gérard de Villeneuve. I brevhuvudet står han som direktör för SO. MI. AR. GE. F.  Fråga mig inte vad ordkombinationen står för. En kvalificerad gissning är det gäller någon sorts släktforskarförening eller kanske flera. Han var nämligen genealog. Genealogi är läran om en människas eller en djurarts släktförhållanden och innefattar systematiska metoder för släktforskning. Hursomhelst är brevet på franska och inleds så här.

Min herre,

Det är som medlem i Centre d’Entreaide Génélogique, där även ni är medlem, som jag funnit er adress.

Ingen vass öppning, men korrekt. Kanske hade öppningen varit mer litterär om avsändaren känt till att mottagaren var medlem av Svenska Akademin.

Så till ärendet, hur De Villeneuve under sitt arbete med att microfilma ett arkiv i Ardennerna har slagits av att så många svenska krigsfångar avlidit där mellan 1807-1810. Fascinerad över detta har han upprättat listor över svenskarna, namn, regemente, när de kom till sjukhus, när de avled osv.

Han ber Ingvar Andersson att sprida vidare denna arkivskatt till olika genealogiska föreningar i Sverige.  Han hoppas vidare att Andersson och han ska träffas personligen. De Villeneuve kommer nämligen till Stockholm som delegat vid den internationella världshistorikerkongressen som arrangerades av Sverige året därpå. Om så skedde vet jag inte.

Jag ser bara en notering om att ett tackbrev ska skickas. Däremot publiceras listorna i tidskriften Släkt och Hävd 1960 så De Villeneuve borde känna sig nöjd, hans arbete fick bred spridning i släktforskarkretsar.

Uppgifterna över de döda svenskarna kan sammanställas både på bredden och längden. Här några exempel.

De stora svängningarna är inte lätta att förklara. Varför dog 18 stycken i november men bara 5 i februari. Är det årstiden, tillgången på mat eller smittspridningen i sig?

Lättare är då att kontstatera fakta, som att de flesta som avled var mellan 20-29 år, att medelåldern för avlidna var 34 och att den äldsta av dem var 59 år.

Torr statistik är en sak, ett vittensmål något annat. Just när dödssiffrorna i grafen är som högst skriver livgrenadjären och rotesoldaten Eric Borell så här:

Jag kan ej förtiga de sorgfulla syner som vi dageligen får åskoda då det nu nära twå månader hädanföres af Camraterna Siuka. Somliga dagar 6 a 8 a 10 12 man till sjukhus alla af en och Samma feber och efter de lärdes berättelse af förkylning och Svår ansträngning (Strapatserning). Den 15 tonde mars blef en död på kasern och den skar Docktorn upp och … … dät Syntes intet mera fel på honom, endast i hiertat ty där fans ingen bloddroppa utan i stället för Rödt Så var dät Gult

Ur Eric Borells dagbok 23 dec 1807. Jag har förenklat språket något samt fetmarkerat. Gult ja, kan det varit fett eller åderförkalkning som gjorde att Borell tyckte det såg konstigt ut?

Samtidigt som Erik Borell nedtecknar sina tankar ligger Hans Åhs från Västgöta Dahls-regemente för döden 6 mil därifrån. Hans Åhs dagbok hittar du här. Några kamrater från hans kompani vittnar vid hemkomsten till Dalsland att Åhs mellan den ”20 och 25 te December 1807 under fångenskap i Frankrike, uti staden Ivois på sjukhuset, med döden aflidit genom förblödelse och blef av franska medici upskuren och hans kropps beskaffenhet granska.” 

Franska kirurgknivar var snäppet vassare

Om man nödvändigt skulle in på sjukhus vid den här tiden så var de franska inte något dumt alternativ. Med den tidens mått var vården långt framskriden och landet hade en lång och omfattande tradition av att vårda sjuka.

Även de som saknade pengar fick behandling på sjukhusen, Hotel Dieu, som de kallades och som fanns i de flesta städer. Det var vanligt bland rika familjer att donera pengar för sjukhusens skötsel. Handlingen var inte bara ett sätt att lindra smärta utan även ett sätt för de välbeställda att lindra sociala spänningar i samhället. Länge låg betoningen på omvårdnad, där ofta nunnor såg till att de sjuka fick mat, värme och läkemedel från olika medicinalväxter.

Framsteg hindrades länge genom att kyrkan motsatte sig obduktioner fram till slutet av 1500 talet. Kunskapen om anatomin tog därefter stora kliv framåt och upplysningstiden stärkte vetenskapens roll gentemot religionen.

Den franska revolutionen bidrog även till ett  förnyelse och raserande av gamla hierarkier mellan tex läkare, kirurger och apotekare. De många vårdplatserna på franska sjukhus, lämpade sig för forskning vilket lockade läkare och vetenskapsmän till Paris för att studier på plats. Men långt ifrån alla sjukhus höll god kvalitet. Många av de cirka 2000 sjukhus som fanns i landet präglades präglades av hög smittorisk till följd av dålig hygien, dålig ventilation och att trängsel. Dödligheten var hög. 

Särskilda militärsjukhus fanns utspridda över landet och. Sådana fanns bland annat i Longwy, Metz, Nancy, Sedan, Bescanson, Saint Quentin och Rocroi dvs de platser där flertalet svenska krigsfångar vistades. Och där inte så få dog.

Ordning och reda, eller?

Dödsattesterna innehöll rikligt med information och ordentliga stämplar.

Den här dödsattesten är utfärdad vid ett annat sjukhus, det i Saint Quentin. De svenskar som fanns i närheten var ditkommenderade för kanalarbetet. Jovisst, Eric Borell var en av dem.

Död till följd av skador står det i attesten. Inte särskilt upplysande kan tyckas. Därutöver får vi veta att han var 29 år, född i Västmanland, Sverige och att han kom till sjukhuset den 28 december 1808 och avled den 14 januari 1809 . 

Men vilken 29 årig västmanlänning är det som dödsattesten avser? Jag får tyvärr inte kombinationen efternamn-förnamn-ålder att stämma med något namnen i generalmönsterrullan eller fånglistorna. Johan Persson med rotenamnet Eklund, 38 år vid Strömsholms kompani är min bästa gissning. Jag har dock inte kollat i kyrkböckerna för att se om han noterats som avliden där. Kan du lösa gåtan, meddela mig gärna!

Ingen mat till svårt sjuka

Nästan alla dagböckerna tar upp läkarbesök eller sjukhusvistelser. I januari 1807, efter precis efter att ha korsat gränsen mellan Tyskland och Frankrike skriver soldaten Nils Råss (se hans dagbok här).

“i Måtz (Metz) måste jag qwarblifa

ty jag war ofärdig i fortena til

d 15 wart jag På Siukhuset

och Swalt oändligen”

Att hans fötter tog stryk var inte konstigt. Soldaterna hade då, under den kalla årstiden, vandrat i nära två månader. Erik Borell skriver att skor och kläder vid det laget var utslitna.

“Således vart vi alldeles nackna till slut. Jag för min del marcherade i Svåraste väder och vägelag öfver 20 mill nestan barfotade”.

Sjömannen Marckander, som tillbringade fångenskapen med de britter han tillfångatogs med, ger en ljusare och mer detaljerad bild av sina olika sjukhusvistelser än Råss. Här hittar du hans dagbok.

“ sittade i en halmstol med 2ne derwid fästade käppar, bars jag in till staden och intogs på militärsjukhuset : Hotel Dieu, i en stor ståtlig, luftig och ljus sal med långa rader af sägnar 2 á 300 till antalet; afkläddes genast av sjukwaktarne, fick rent linne, dito lakan och nattmössa.”

En överläkare i sällskap med kandidater och en nunna gjorde dagliga ronder till patienterna. Marckander noterar att vädringsfönsterna var placerade högt för att inte orsaka drag. 

“Utom medicinalier, som mycket sparsamt utdelades, förskrefs dieten för dagen, nämligen, 

För svårt sjuka: ingen diet.

Något lindrigare sjuka: svag buljong

Dito feberfria: en fjärdedels brödskiva  och buljong

Mera hoppingivande: en halv brödskiva och buljong

Återkommande hälsa: trefjärdedels brödskiva och buljong

Konvalescenser: en brödskiva med kött och buljong försedd med timjan”

En nypa salt kan här vara på sin plats, Marckander är en mustig berättare. Men att sjukhusen sparade på krutet för fångar som man uppfattade som döende står utom allt tvivel. Resurserna på sjukhusen var knappa. 

Knappa då som nu, kan tilläggas så här i mitten av november 2022.

PS. Tack till alla hjälpsamma arkivarier, genealoger och släktforskare. Utan er inga listor över avlidna svenskar för att ta ett exempel. Utan er skulle jag fortfarande tveka över det svårtydda ordet i Borells dagbok. Jag la upp en bild och en fråga på Facebook gruppen Släktforskning för noviser. Svaret på dödsorsaken kom nästan omedelbart. Det stod Strapatserning – överansträngning av verbet strapatsera. Till sist tack till National Cancer Institute för bilden med alla läkare.