En svensk krigsfånge skjuter en annan svensk krigsfånge för en obetydlighet. Jag erkänner, obetydlighet är mitt ord, skrivet 2022, männen med pistoler i händerna tyckte uppenbart annorlunda. I mitt inlägg Hedersmord inträffar alltjämt och säljer från den 2 augusti skriver jag om hederskulturen av idag och ger bakgrunden till duellen mellan de två svenska krigsfångarna. Nu kommer fortsättningen på samma tema. Lång, fascinerande och skrämmande, om du frågar mig. Men duellerna kanske blir något mer begripliga, trots allt.

Heder och ära var hårdvaluta  vid den här tiden och för adliga officerare ett måste. Heder var något som man antingen hade eller saknade och den skapades av den allmänna moraluppfattningen, ståndsideologin och könsrollen. Att uppfattas som ärbar och fysisk modig var viktigt för deras ställning i samhället, deras möjlighet att göra karriär, gifta sig och säkra framtiden för sina barn.

Där fanns alltså ekonomiska skäl men framför allt handlade om tillhörighet i gruppen, den manliga och oftast militära gruppen. Äran kopplades också starkt till att tala sanning. Att ljuga var otänkbart för den som ville ha sin heder i behåll. Ifrågasattes hedern fanns en förväntan om att gripa till våld. Absolut inte fega ur.

Hederskulturen satte äran högre än både livet och den kristna tron, trots att religionen hade ett så stort inflytande på människors tänkande och beteende. Det gällde att vara uppmärksam på alla tecken som kunde uppfattas som ett ifrågasättande av hedern. 

Historiker kopplar ihop duellerna med äldre tiders tvekamper och riddarnas tornerspel. I de nordiska sagorna förekom tvekamper eller enviger som metod för att avgöra rättvister. Tvekamperna upphörde sedan främst  till följd av kyrkans inflytande i samhället. Under medeltiden utvecklades riktlinjer för dueller med normer om vad som gjorde grund för en duell och hur hedersrelaterade konflikter kunde lösas. Många forskare menar att fenomenet uppstod i Italien och spred sig vidare över Europa. Duellen var en manlig adlig, angelägenhet som satte upp gränser mot “personer av lägre social status, mot fysisk svaghet och kvinnlighet.” Manlighet och våldsamhet var tätt sammanbundna, i synnerhet i officerskretsar uttryckte männen sin maskulinitet genom militärt våld eller dueller. 

Under 1700-talets började hedern ses som en viktig privatsak i breda grupper i samhället. Det var alltså inte något som var kopplat till vilken familj man fötts i utan något man själv kunde påverka. När borgerligheten närmade sig de hedersideal som tidigare främst kopplats till adeln kunde dueller som sofistikerat våld vara ett sätt för adeln att att bibehålla sin exklusivitet.

Fördömanden från högre och ännu högre ort

Duellernas popularitet i adliga kretsar som en form av privat konfliktlösning och hämnd  ifrågasattes tidigt. Kyrkan och staten betonade värden som plikt, dygd, vänskap och kärlek. Våldet som duellerna representerar stod i konflikt till detta. Duellerna sågs därför som ett hot mot kyrkans och kungmaktens auktoritet och statens våldsmonopol. Vid kyrkomötet i italienska Trient 1563 förbjöd kyrkan dueller och uppmanade alla monarker att ingripa mot fenomenet.  Drottning Kristina manade till avskaffande av duellern. I ett betänkande till Riksdagen 1649 kallade hon företeelsen för en “galenskap” och dess utövare för “vanartiga ungdomar” eller “dåraktiga äldre män”.  

Det dröjde till 1662, alltså till efter att Kristina avsagt sig tronen, innan kungamakten utfärdade det första Duellplakatet, ett förbud om “allehanda Dueller och Otwungnde Slagzmåhl”. I den uppdaterade versionen som kom 1682 tydliggjordes att dueller som ledde till dråp skulle bestraffas med döden. Båda duellanterna skulle nekas en kyrklig begravning och begravas avsides på kyrkogården.

Lagstiftningen riktade också in sig på att minska orsakerna till duellerna genom att kriminalisera kränkande handlingar. Ärekränkningar och förtal ansågs vara ett särskilt allvarligt brott när det riktade sig mot adeln. Det hindrade inte att adeln högljutt protesterade mot de nya reglerna och menade att försvaret av äran förutsatte möjligheten att ta till vapen. De menade att äran inte kunde upprättas i en domstol.

Många kritiserade adelns inställning. Främst kom kritiken från präster och från icke adligt håll. Genom duellen satte sig människan över Guds femte bud, “Du skall icke dräpa.” Prästen Simon Isogaeus, svensk hovpredikant och riksdagsman skrev en bok i ämnet där han beskriver duellerandet som ett “djävulskt monstrum”  och något som “störtar själen uti helvetets bottenlösa avgrund.” Han beklagar sig också över den rådande synen där den som inte accepterade en utmaning till duell “ kallas en pulton, skinrädder, en stackare” medan duellanten “hälsas för en braf karl som har hierta i bröstet”.

Förbudet satte inte stopp för duellerna. Det  finns många exempel på att lagen tillämpades för lindrigare brott och dueller utan dödlig utgång.  Men trots flera utdömda dödsstraff verkställdes de aldrig. Orsaken kunde vara att den dömde flytt landet, brist på bevis eller att kungen använt sin makt att benåda de dömda. Inte heller finns belägg för att duellerna påverkade karriären negativt för de som överlevde. Den största tillgången, hedern, var i behåll.

En typisk duell

Vi vet inte exakt vilka ord von der Lancken använde på balen. Johan Adam Drakenberg beskrev dem som “äreskändande utlåtelser” och “termer som en man hwilken äger det minsdta gnista af heder och ära eij skulle kunna fördragit, ännu mindre en Officer”. 

Situationen är typisk i duellsammanhang. En person anklagas av en i jämlik ställning för att vara något som inte är acceptabelt inom gruppen, lögnare, fegis, någon inte värd att lita på. Att båda personerna var duellfähiga var en förutsättning för att det skulle kunna bli fråga om en duell. Högre tjänstemän och officerare kunde också duellera även utan adelskap men i allt väsentligt var duellen en adlig angelägenhet.

En annan typisk faktor är att angreppet sker inför öppen ridå. Den svenska och franska officerskåren och stadens societet är vittnen när ryttmästaren uttalar orden som enligt normerna inte kan passera obemärkta. Att duellen äger rum just i Frankrike också typiskt. Frankrike var det land där absolut flest dueller ägde rum. Under en period runt  år 1600 så dog mer än en fransman per dag till följd av duellerandet.

Den svenske fänriken Paqualin var inte den ende krigsfången i Frankrike som miste livet i en duell. Länstidningen Le Narrateur de la Meuse som gavs ut närheten av Longwy rapporterade ungefär en gång i halvåret om dödliga dueller som involverade fångar.

I en undersökning av dueller som behandlats i det svenska rättsystemet delar Collstedt in konfliktorsakerna i tre kategorier (Collstedt, Christoffer, 2007, Duellanten och rättvisan: duellbrott och synen på manlighet i stormaktsväldets slutskede).  Den första utgörs av respektöst uppträdanden på offentlighetens scen, exempelvis av slag i dörrar, att man inte besvarat en skål, knuffar eller att man inte betalat en kortspelskuld.

Nästa kategori är frågasättanden av militär roll och duglighet som exempelvis ifrågasättande av order, anklagelse om feghet, oaktsamhet i tjänst mm. Den sista kategorin innefattar beskyllningar om lögn och ryktesspridning. Det kan exempelvis röra sig om beskyllning att ha skrivit brev med kränkande innehåll, falska ankagelser i allmänhet och kränkande tal om familjemedlemmar.

Endast undantagsvis var kvinnor och kvinnors heder orsak till männens konflikter. Sannolikt stod aldrig Mademoisselle Arquins ära på spel under balen i Longwy utan det kan antas ha varit en helt manlig angelägenhet. Till sist ytterligare en faktor som gör den här duellen typisk, alkoholens inverkan. Någon som är förvånad?

Ryttmästare Fritz von der Lancken dömdes till två månaders arrest ensam på sitt rum och sekundanterna till en månads arrest. Fänrik Lars Ulric Kröningswärd skriver i sin dagbok att von der Lancken kom lindrigt undan och beklagade sig över den kollektiva bestraffningen som innebar att alla svenskar “blefvo förbjudna att gå utom Fästningsportarna.” Det är oklart hur länge förbudet gällde. Men tydligt att duellen och efterspelet ledde till ansträngda relationer mellan de franska myndigheterna och svenskarna. De franska officerarna däremot, de deltog minsann vid begravningen. Mönstret upprepar sig, skillnaden var stor mellan regelboken och beteendet.

Jag förstår om du fått en överdos av dueller redan men ber dig läsa vidare. För nu kommer fången Nils Harald Joachim Åkersteins egna ord. Han avslöjar oförställt vad han gick igång på, vad som som krävdes för att han skulle uppleva sin heder som hotad och få honom att riskera sitt liv. Svårbegripligt och fascinerande för att citera mig själv.

Just det, innan jag släpper fram Åkersteins egen penna vill jag tacksamt påpeka följande: i skrivandet av detta inlägg har jag haft stor nytta av Christoffer Collstedts avhandling från 2007, Duellanten och rättvisan: duellbrott och synen på manlighet i stormaktsväldets slutskede, liksom Fabian Perssons artikel från 1999, Bättre livlös än ärelös. Symbolik och sociala funktioner i stormaktstidens dueller i Scandia Vol 65, Nr 1 (1999). Tack!

På ständig jakt efter konstiga blickar och tecken

Nils Harald Joachim Åkerstein utnämndes till underlöjtnant som femtonåring och knappt fyllda 20 kommer han till krigstjänst i Svenska Pommern. Han ska strax bli tillfångatagen och förd till Frankrike. Men innan dess ska han frustrerad ge sig ut på soloräd på St. Johannis Bastion i Stralsund. Fransmännen hade nämligen utan strid, tagit kontroll över platsen. Tvärtemot befälens order, ger han sig av för att spränga ammunitionen så den inte kommer i fiendens händer. När det inte går försöker han istället rädda en fana som är placerad vid den kanon han ansvarar för. 

När han springer hör han från alla håll fransmännens rop “Arrête-lui” (stoppa honom). En fransk grenadjär försöker stoppa hans framfart och riktar bajonetten mot honom. Den unge Åkerstein parerar den med sin sabel och rusar vidare, men kommer inte långt.  “ I samma ögonblick står på mitt Bröst spetsarna av 8 Baijonetter, hvilka ej skada mig, ehuru den fransyske officern immerfort ropar; “Prenez-Lui”(ta fast honom). Jag parerar baijonetter och hugger runt omkring mig men utan verkan, ty jag är bakifrån hållen i armarna. Jag försöker ta mina Pistoler. Omöjeligt. – Jag är övermannad av 20 Grenadjärer, hvilka nu desarmera mig.”

Ingen kunde hävda att han var feg. Ingen kunde säga att han inte gjorde allt som stod i hans makt för att rädda fanan. Vi kan bara spekulera i vad de andra svenska officerarna tyckte om Åkersteins agerade, de som inte fann det mödan värt att rädda fanor. Tappade de lite av sin heder? Ökade Åkersteins?

Åkerstein tillhörde en annan grupp svenska krigsfångar än de andra jag skriver om. Han tillfångatogs 1812 dvs ett par år efter att övriga kommit hem. Att jag ändå tar med honom beror på vad han har att berätta. Han gav ut en bok som är mycket mer målande än övrigas dagboksanteckningar, han fyller i där andra lämnat luckor. Dessutom var han i mina ögon besatt av att försvara sin heder.

Under fångenskapen i Frankrike var Åkerstein inblandad i flera dueller och konflikter. Fler än vad jag orkar räkna upp. Men det är inte alltid han själv som kastar handsken.

1813 utmanar Fänrik Fredricsson Åkerstein på duell. Åkerstein har dagen innan sökt upp Fredricsson för att förmå honom att reglera sina skulder till en fransk officer och förebrått honom för “andra fula streck  vilka han begått”.  Åkerstein som är en bättre fäktare lovar enligt egen utsago sekundanterna att inte rikta något hugg mot huvudtrakten på motståndaren. Efter en lång tids  fäktande tappar han tålamodet. “jag började ledsna vid leken. men som han ej ville svara tänkte jag låt gå och gafv i detsamma ett hugg längs efter inre sidan af hans klinga, så att jag klöfv kjöttet under nageln på tummen och första leden samt gjorde ett obetydligt ärr uti pekfingret.” Åkerstein rusar därefter snabbt fram med bandage. Fredricsson förklarade mig ut i allas åsyn  att “att han blifvit orätt och att han hädanefter ville uppföra sig på ett sätt, att cameraterne ej sjulle hafva någon skam af honom” hvar jag lofvade att “att hädan efter behandla honom såsom förr än denna saken passerat”. …. vi vora alla glada och tackade Försynen att saken tagit ett så lyckligt slut.“

Ändå är det de händelser som startar den 6 september 1812 som bäst beskriver hederskulturen som förenade den europeiska adeln. Åkerstein och svenskarna är som fångar på väg till Frankrike och befinner sig sedan några dagar Magdeburg. I staden blandas franska trupper på väg till fronten med krigsfångar från olika länder på väg i andra riktningen. När han går längs Breite Weg, en paradgata mitt i staden, hör han hur vännen Wilhelm Köhler ropar “ Was ist das für ein verdamter Hundsfott, ein slyngel” samtidigt som han pekar på en fransk officer.

Fransmannen låtsas inte höra och går vidare. Hundsfott var ett gångbart svärord även i Sverige och ansågs extremt förnedrande. Ordet användes bara om en man. Rakt översatt från tyska betyder det en honhunds yttre könsdelar.

Köhler förklarar att fransmannen tidigare sagt “foutre” och “bougre”, vilket kanske kan översättas med “fuck you, you faggot” eller “Fan ta dig din bög.”  Köhler ville först  följa efter fransmannen men när fransmannen märkte det ökade han takten. Köhler började då tveka om de skulle bry sig om saken men Åkerstein tyckte inte att de skulle “släppa saken så lätt” utan ville ta upp jakten på nytt.  En förbipasserande fransk trupp kom emellan och gjorde att de tappade bort fransmannen. Svenskarna trodde nu saken var förbi. 

Några timmar senare besöker Åkerstein och flera andra svenska officerare guvernören på en artighetsvist. I trappan ner från guvernören möter han den franske officeren från i morse som uppvisar en “någodt fjer mine” men utan att några ord utväxlas. En stund senare är Åkerstein på väg till Rådhuset för att äta lunch. Då möter han fransmannen på nytt, nu i sällskap med en annan officer. Fransmännen är nu ute efter honom och börjar prata med honom. Då de inte förstår varandra söker de upp den svenske kaptenen Muhlenfels som tolk. Fransmannen beskyller Åkerstein för att ha tittat på honom med en olämplig min när de möttes i Guvernörens trappa en stund tidigare. Han vill få en förklaring till varför.

Köhler och Åkerstein frågar istället fransmannen varför denne tidigare på morgonen gjort en så konstig min. Då svarade fransmannen att han aldrig sett Köhler och inte heller gentemot Åkerstein gjort några miner. Förvirrade anklagelser for fram och till baka. Köhler ville dra sig ur situationen utan att nämna vad fransmannen sagt honom.

Åkerstein skriver att det borde varit Köhlers skyldighet att ta upp detta, om fransmannen verkligen hade sagt typ Fan ta dig din bög. Och om han inte sagt det var det fel av Köhler att bete sig som han gjort mot fransmannen “hvilket säkert var orsaken till detta krångel”. Till slut ber han Muhlenfels förklara att han inte gjort minen med “uppsåt” men om officeren inte var nöjd med den förklaringen att han “såsom Swensk vore villig gifva satisfaction” (duellera). Den förorättade franska officeren godtog inte förklaringen trots att hans vänner gjorde det. Det blev bestämt att de skulle duellera med pistol klockan 5 samma dag. 

Åkersteins vänner föreslog att han skulle ta hjälp av det högsta svenska befälet på plats för att söka medling men det det var han inte intresserad av. Då skulle alla med rätta “hållit mig för en Poltron ” skriver han. I akademins ordbok förklaras det som ”person som lätt låter skrämma sig av hot och fara, feg stackare, kräk, kujon, ”hare”, ”krake”, ”kruka”, ”mes”; förr äv. allmännare, ss. nedsättande personbenämning: skurk, kanalje”

Nej, istället gick Åkerstein hem och skrev ett ömt avskedsbrev till sina föräldrar “Ack, huru svårt var det ej att säga dem det sidsta farväl! – Huru många tårar kostade mig ej dessa rader.”

Jo, nog måste det ha varit svårt att ta farväl.

Åkerstein upprättade sen ett testamente, ordnade sina saker och gick till en präst för att få nattvarden. Någon sådan kunde han dock inte få. Kyrkan var emot dueller och prästen gjorde istället sitt bästa för att övertala honom att dra sig ur. Åkerstein hävdar att prästen trots allt bad för honom och stärkt av detta gick han “under hopp på Guds nåd och rättvisa” till mötesplatsen. Han kom till platsen i god tid och hann med att spela lite biljard i väntan på att fransmannen, kapten Huitu, skulle dyka upp. 

När de dök upp vinkade fransmännen till sig de svenska sekundanterna för överläggningar. Det blev långa förhandlingar som hölls utan att Åkerstein var inblandad. Till slut godtog fransmannen ursäkten att Åkerstein visserligen gjort en grimas men att det berodde på att han var närsynt. Saken var därmed avgjord och fransmännen korkade upp vin för att tillsammans fira upplösningen. 

Åkerstein skriver att han inte varit orolig för hur det skulle gå, oavsett om det blev förlikning eller duell “jag var fullt och fast öfvertygad om rättvisan av min sak”.  

Slutar historien här? Nej, dagen därpå träffade han Kapten Huitu och hans vänner igen och firade med att dricka inte mindre än 9 butljer vin. Skål bröder!

Duellernas tid var dock utmätt. I Sverige var de sällsynta runt 1840 och 1860 sägs de i stort ha upphört. I andra länder fortsatte duellerandet under 1800-talet för att mer eller mindre upphöra vid nästa sekelskifte. Det var inte lagstiftningen som satte stopp för duellerna. Den hade funnits i olika omfattning i många hundra år. Fenomenet upphörde snarare för att det började uppfattas som förlegat, omodernt och fånigt. Och inte bara i samhället i stort utan till sist även inom den ena gruppen, en grupp vars konturer alltmer luckrades upp när det gamla priviligiesamhället gjorde sin långsamma sorti.