Det franska modet inspirerar

I inlägget vill jag lyfta fram krigsfångarnas anteckningar och iakttagelser av hur fransmännen såg ut. Jag kom på en enkel rubrik och insåg först senare att den kan misstolkas. Fransmännens eventuella feghet eller mod lämnar vi därhän. Gissningsvis är de ungefär lika modiga som du och jag.

Så hur beskriver fångarna fransmännens klädedräkter och mode? Bohuslänningen och soldaten Hans Åhs skriver så här:

”en karll i frankeriket är altid kläd i blå råk och lång byxor och afvell lång hatt och pisk i naken en qvinspärsion är så kläd som våra men de har alla vita rynkatet mösser på hufvudt men allrig något kläde på hufvudt skall man se på någon qvinspärsion.”

Lars Ulric Kröningwärd, från Västmanland, antecknar så här i sin bok.

”De flästa Jordbrukare och har en blå linnesSkiorta utan på de andra kläderna. Rätta ändamälet med denna beteckning vet jag ej; om intet för att hindra dammet inträngande. I allmänhet nyttjas 3 kantiga Hattar- Puder och Hårpiskor voro äfven mycket gängse”.

Pierre de La Mésangère hette en samtida fransman som gav ut en serie böcker om Parismodet under det sena 1700-talet och tidiga 1800-talet. Ett par hundra teckningar visar modet för året 1806. Se ett par stiliga exempel nedan. De stämmer inte helt in på Hans Åhs iakttagelser men det tog kanske tid för modet att sprida sig till den landsända där svenskarna vistades. Stiliga är de i alla fall.

Båda bilderna ovan har hämtats från Bibliotéque Nationale de France.

Ta chansen och titta utforska Parismodet från denna tid. Webbesöket är väl värt en omväg (scrolla ned till bilderna). Jag söker febrilt på Louvren efter porträtt på franska bondkvinnor från denna tid. Visst finns en del illustrationer, men de vita rynkade mössorna, jag vet inte? Inte på pricken, men det får duga.

Teckning av LEPRINCE Auguste Xavier, Musée du Louvre, Département des Arts graphiques, RF 13666, 10

Och männen, visst hittar jag bilder på blå rockar men jag tvingas bredda sökningen på Louvren, Orsay-museet mm. Vansinnigt många bilder på militära slag och Napoleon, tyvärr färre som skildrar bondgårdar eller tavlor på småstäder som Longwy eller Donchery. Här kommer i alla fall en bondgård. Av det större slaget.

Fransk eller svensk bondgård? På en gård är mycket detsamma oavsett vilket språk som talas. Målningen Bondgårdens innergård är gjord av Nicolas-Bernard Lépicié 1754. Musée du Louvre, Département des Peintures, INV 6209

Jämför bilden ovan med hur Pehr Hilleström, 1732-1816, skildrar en svensk bondstuga vid samma tid. Här tycks festkläderna kommit fram.

Bordsällskap i en bondstuga. Pehr Hilleström, Nationalmuseum. Foto Nationalmuseum.

Livgrenadjären och östgöten Sven Pihl tar arbete på en bondgård. Bonden förser honom med kläder vid ankomsten ”där fick jag något kläder att skyla mig med mitt husbondfolk icke tålte några osnygga eller trasiga”. Någon haut couture tycks det inte vara frågan om. ”Fransoserna hade en besynnerlig art med fin renhet ehuru deras kläder voro simpla. De voro icke högmodiga, intet begivna på dryckenskap; kvicka och lätta till sitt väsende.” Med sådana omdömen är det inte konstigt att han trivdes mycket bra på gården.

Att hattarna kunde vålla bekymmer noterade västgöten Marckander, “Bönderna bära allmänt 3 k:tiga hattar samt träskor/sabots/. Då gubbarna vid helsning kyssas, händer ofta att den ena eller andra 3:kt hatten affaller.”

Officeren och östgöten Ernst von Post är en av få andra som kommenterar klädsel och mode. Han skriver ”Bönderna nyttjade allmänt af ljustblått linne, långbyxor med en slags överskjorta, som ser snyggt och lätt ut.”

Ernst von Post iakttar också, inspireras och agerar. Två hål tack!

”I Frankrike brukas örhängen nästan av varje karl, i synnerhet bland allmogen. De är stora och breda – jag lät ock göra mig örhängen, men små som sedemera alltid begagnades.”

Är du lika överraskad som jag över fransmännens faibless för örhängen vid denna tid? Jag som trodde det var Jonny Depp, Justin Bieber och Christiano Ronaldo som var först på bollen. Men jag tog fel, så det sjöng om det, i tusentals år har män smyckat sina öron med bling.

Fransk officer i revolutionsarmén 1793 bär ett enkelt örhänge. Efter revolutionen svängde modet, från att tidigare ha uttryckt rikedom valdes ofta enklare modeller och material. Bland Napoleons egna gard var det vanligt med guldringar. Teckning av Fouquet, graverad Chrétien och delad av Faman.

Det finns en uppsjö av bilder på män med örhängen från historisk tid. Själv faller jag som en fura för tavlan här inunder. Den föreställer 1500-tals svensken och greven Nils Sture. Vilket örhänge!

Greve Nils Sture med ett allt annat än diskret örhänge. Nils Sture (1543–1567) levde som synes ett kort liv i mitten av 1500-talet men hann bland annat med att fria till drottning Elisabeth den första av England. Inte för egen räkning utan som ombud för Erik XIV. Hur det gick vet vi, däremot är konstnären okänd. Statens Porträttsamling, Nationalmuseum

Övriga krigsfångars dagböcker ger inte fler beskrivningar av fransmännens kläder. I alla fall inte om man undantar officerarnas noteringar av färgkombinationer och skick på soldaternas uniformer. Många är de som passerar revy på väg till eller från någon av alla krigshärdarna. Men vi lämnar alltså uniformerna därhän. Och nej, jag har inga planer på att ta hål i öronen. Modemodet saknas.