”Här Engagerade sig 2ne Svenska Officerare hos 1 par flickor med hvilka de gifte sig -Baron Adlersvärd med Mamsell Bernard och fändrick Tisell med dess Cousin Mamsell Soldez. Den förra flickan Bernard var ganska rik och vacker. De övriga flickorna hade gärna sett att flera Svenskar följt samma exempel”.  Ur Lars Ulric Kröningsvärds dagbok

Samlas tillräckligt många människor tillräckligt länge kommer kärleken att spira. Så är det nu, så var det då.  

Det fanns goda möjligheter för att kärlek skulle uppstå under fångenskapen, förutsatt att du var en officer. Dagböckerna vittar om att balsalongerna stod öppna för de svenska officerarna i Longwy. Inte bara Kröningsvärd hävdar att societeten i Longwy uppskattade svenskarnas närvaro. Longwybon Roger Colas skriver i en artikel att svenskarnas uppträdande påminde om tiden innan revolutionen, en tid många inom överklassen i den sömniga landsändan längtade tillbaks till. 

Arkiven i Longwy innehåller 27 registrerade äktenskap mellan fångar och lokalbefolkningen under kriget. Enligt reglementet för krigsfångar krävdes för övrigt godkännande på ministernivå för att ingå äktenskap,. Tre av dem avser svenska brudgummar, en var spanjor och resten britter. Två av svenskarna var alltså Adelswärd och Tisell. Vem som är den tredje svensken i äktenskapsregistren är oklart, varken Drakenberg eller Kröningssvärd nämner något om det. 

För att veta om 2-3 äktenskap är mycket eller lite skulle vi behöva veta hur många av de 75 svenska officerarna som var ogifta/icke trolovade. Det orkar jag inte riktigt ta reda på just nu utan förlitar mig på några ovetenskapliga antaganden. Officerare med högre rang (än Tisell och Adelswärd) är äldre och har gift sig. Varannan löjtnant är likt Drakenberg trolovad. Ni ser hur seriösa dessa antaganden är! Enligt mina exakta beräkningar 75-25 (högre officerare) = 50 – 11 (redan trolovade löjtnanter) = 39 . 3 (registrerade äktenskap)/39 (tillgängliga officerare) = 7 %. Jag tycker varken det är mycket eller litet, vad tycker du?

Ett annat och fyrkantigt sätt att mäta kärlek är att gå till födelsestatistiken. Arkiven i Longwy har noterat 37 fall där pappan var krigsfånge, av dessa föddes 22 inom äktenskapet. Två av dessa hade en svensk pappa. Sannolikt handlar det om bröderna Georg Nikolaus och Renauld Oskar födda 1810 respektive 1811.  Deras pappa var löjtnanten vid livgrenadjärregementet, Göran Axel Adelswärd och mamman hette Catharine Honorine Bernard. Hennes far var advokat och familjen var, som Kröningssvärd redan påpekat, rik. 

Brudparet blev kvar i Longwy. Kartor från 1850-talet visar att familjen Adelswärd kom att äga stora delar av Longwy och sonen Renaud Oskar, mer känd som Oscar, gjorde karriär som politiker och industrialist. Han valdes till ledamot av den franska nationalförsamligen och tillsammans med en kompanjon var han med och utvecklade stålindustrin i regionen.

Den som vill kan promenera på gatan som bär hans namn,  Rue Oscar d’Adelsward i Longwy. Kom inte dit hungrig, det är en sömning gata med bostadshus. Restauranger, affärer och alla tecken på näringsverksamhet saknas när jag zoomar in på Google Maps. Sömnigt och tillbommat tycks det ha varit även vid förra sekelskiftet.

Vad är väl stål och järn mot brons, silver och guld?

Stålindustri och en gatsnutt i all ära men det stora avtrycket av den kärlek som uppstod mellan fångar och lokalbefolkningen skulle visa sig långt senare. Och påverka konsthistorien, i alla fall den svenska.

Den 20 september 1808 gifter sig Carl-Johan Tisell och Marie Cathrine Soldez. Efter fredsavtalet mellan Sverige och Frankrike flyttar de till Sverige och Kölbäcks säteri, i Skeppsås  Östergötland. De fick en stor barnaskara, tretton stycken, och långt fler barnbarn. En av dessa hette Valborg Tisell.

1872 gifter Valborg sig med löjtnanten Emil Andersson. Kanske lockades Emil av Valborgs franska bakgrund? Själv beskrivs han som frankofil, bara ett år innan giftermålet återvänder Emil till Sverige efter flera års vistelse i Frankrike. Där har han bland annat deltagit i Fransk-Tyska kriget som fransk officer. Länge tjänstgjorde han i den belägrade staden Metz, 6 mil från Longwy.

Emil, som belönats den franska hederslegionen, kallades för Mille och resten är konsthistoria.

Valborgs och Emils barn Carl föddes 1875. Efter skolan började han gå i snickarlära och några år senare reste han till Paris på ett stipendium från Svenska Slöjdföreningen. Där jobbade han bland annat i brons och inspirerades av skulptören Auguste Rhodin. På världsutställningen i Paris år 1900 fick han silvermedalj och Carl Milles kom att tälja guld. I alla fall utförde han mängder av prestigefulla uppdrag runt om i världen, eller vad sägs om New York, Saint Paul, Saint Louis, Detroit, Kansas City, Wilmington, Skövde, Eskilstuna, Linköping, Västerås, Gävle, Uppsala, Halmstad, Stockholm och Göteborg.

Vi är alla resultatet av tillfälligheter. Hade inte Gustav IV Adolf förklarat Frankrike krig hade Tisell inte lämnat Östergötland. Hade Tisell inte blivit krigsfånge skulle han aldrig träffat vinhandlardottern Marie Cathrine Soldez osv. Vi kan vara tämligen säkra på att stålindustrin runt Longwy skulle blomstrat även utan Oscar Adelswärds insatser men Hötorget i Stockholm, Götaplatsen i Göteborg och Aloe Plaza in Saint Louis skulle inte varit desamma.

Vi har all anledning att skicka ett tack till Carl Milles konstnärskap och kärleken men inte tack till kriget som gjorde kärleken mellan Valborg Tisell och Emil Andersson möjlig.

Människan, Pegasus och Posiedon, Millesgårdens Museum och Bågskytten, utanför Liljevalchs konsthall, Djurgården, Stockholm. Foto: Holger Ellgaard – Eget arbete CC BY-SA 3.0

PS. Soldaternas dagböcker saknar uppgifter om giftemål. Däremot skriver Lars Ulric Kröningswärd att några soldater ”blifvit gifta”. Det finns en även fransk tidningsnotis från 28 juni 1809 om att soldaten Ekenberg, som då jobbade med kanalgrävning vid Saint Quentin, ansökt om att få bosätta sig i Frankrike. Inget bevis på kärlek direkt men ett tecken så gott som något. Idag finns för övrigt 5 kunder hos franska Telia, France Telecom, med namnet Ekenberg/Eckenberg. Deras eventuella koppling till soldaten Ekenberg får någon annan nysta i.

PPS. Här kommer ett post post scriptum. Jag var tvungen att slå upp hur ytterligare ett PS ska benämnas så även idag har jag lärt mig något. Efter att ha skrivit detta blogginlägg kontaktade jag Millesgården. Jag ville dels höra om jag fick använda några fina bilder, dels fråga om de hade ytterligare information om det franska spåren i hans familjebakgrund. Där blev jag vänligt bemött av deras curator Evelina. Hon skickade några bilder samt följande opublicerade anteckning från 1923.

”Bland de svenskar som frivilligt deltogo i Tysklands olyckliga strider mot Napoleon var vår morfars far löjtnant Carl Jan Tisell. Han råkade i fransmännens händer och gjorde under sin internering i Frankrike bekantskap med den vackra adertonåriga Marie-Chaterine Soldez. Jag tror att han till och med var internerad i samma hus som hon bebodde. Efter frigivningen tillät hon ’fienden’ hemföra sig som brud. Vår morfar, apotekare Gustaf Wilhelm Tisell, var ett av deras fjorton barn. -Morfar hade ett fullkomligt franskt utseende, vår mor hade mörkt hår och bruna sammetsögon, hennes tre barn ha ärft både på fädernet och mödernet.”

Anteckningen var gjort av Carl Milles syster Ruth, även hon en framgångsrik skulptör.