”Här Engagerade sig 2ne Svenska Officerare hos 1 par flickor med hvilka de gifte sig -Baron Adlersvärd med Mamsell Bernard och fändrick Tisell med dess Cousin Mamsell Soldez. Den förra flickan Bernard var ganska rik och vacker. De övriga flickorna hade gärna sett att flera Svenskar följt samma exempel”.  Ur Lars Ulric Kröningsvärds dagbok

Samlas tillräckligt många människor tillräckligt länge kommer kärleken att spira. Så är det nu, så var det då.  

Det fanns goda möjligheter för att kärlek skulle uppstå under fångenskapen, förutsatt att du var en officer. Dagböckerna vittar om att balsalongerna stod öppna för de svenska officerarna i Longwy. Inte bara Kröningsvärd hävdar att societeten i Longwy uppskattade svenskarnas närvaro. Longwybon Roger Colas skriver i en artikel att svenskarnas uppträdande påminde om tiden innan revolutionen, en tid många inom överklassen i den sömniga landsändan längtade tillbaks till. 

Arkiven i Longwy innehåller 27 registrerade äktenskap mellan fångar och lokalbefolkningen under kriget. Enligt reglementet för krigsfångar krävdes för övrigt godkännande på ministernivå för att ingå äktenskap,. Tre av dem avser svenska brudgummar, en var spanjor och resten britter. Två av svenskarna var alltså Adelswärd och Tisell. Vem som är den tredje svensken i äktenskapsregistren är oklart, varken Drakenberg eller Kröningssvärd nämner något om det. 

För att veta om 2-3 äktenskap är mycket eller lite skulle vi behöva veta hur många av de 75 svenska officerarna som var ogifta/icke trolovade. Det orkar jag inte riktigt ta reda på just nu utan förlitar mig på några ovetenskapliga antaganden. Officerare med högre rang (än Tisell och Adelswärd) är äldre och har gift sig. Varannan löjtnant är likt Drakenberg trolovad. Ni ser hur seriösa dessa antaganden är! Enligt mina exakta beräkningar 75-25 (högre officerare) = 50 – 11 (redan trolovade löjtnanter) = 39 . 3 (registrerade äktenskap)/39 (tillgängliga officerare) = 7 %. Jag tycker varken det är mycket eller litet, vad tycker du?

Ett annat och fyrkantigt sätt att mäta kärlek är att gå till födelsestatistiken. Arkiven i Longwy har noterat 37 fall där pappan var krigsfånge, av dessa föddes 22 inom äktenskapet. Två av dessa hade en svensk pappa. Sannolikt handlar det om bröderna Georg Nikolaus och Renauld Oskar födda 1810 respektive 1811.  Deras pappa var löjtnanten vid livgrenadjärregementet, Göran Axel Adelswärd och mamman hette Catharine Honorine Bernard. Hennes far var advokat och familjen var, som Kröningssvärd redan påpekat, rik. 

Brudparet blev kvar i Longwy. Kartor från 1850-talet visar att familjen Adelswärd kom att äga stora delar av Longwy och sonen Renaud Oskar, mer känd som Oscar, gjorde karriär som politiker och industrialist. Han valdes till ledamot av den franska nationalförsamligen och tillsammans med en kompanjon var han med och utvecklade stålindustrin i regionen.

Den som vill kan promenera på gatan som bär hans namn,  Rue Oscar d’Adelsward i Longwy. Kom inte dit hungrig, det är en sömning gata med bostadshus. Restauranger, affärer och alla tecken på näringsverksamhet saknas när jag zoomar in på Google Maps. Sömnigt och tillbommat tycks det ha varit även vid förra sekelskiftet.

Vad är väl stål och järn mot brons, silver och guld?

Stålindustri och en gatsnutt i all ära men det stora avtrycket av den kärlek som uppstod mellan fångar och lokalbefolkningen skulle visa sig långt senare. Och påverka konsthistorien, i alla fall den svenska.

Den 20 september 1808 gifter sig Carl-Johan Tisell och Marie Cathrine Soldez. Efter fredsavtalet mellan Sverige och Frankrike flyttar de till Sverige och Kölbäcks säteri, i Skeppsås  Östergötland. De fick en stor barnaskara, tretton stycken, och långt fler barnbarn. En av dessa hette Valborg Tisell.

1872 gifter Valborg sig med löjtnanten Emil Andersson. Kanske lockades Emil av Valborgs franska bakgrund? Själv beskrivs han som frankofil, bara ett år innan giftermålet återvänder Emil till Sverige efter flera års vistelse i Frankrike. Där har han bland annat deltagit i Fransk-Tyska kriget som fransk officer. Länge tjänstgjorde han i den belägrade staden Metz, 6 mil från Longwy.

Emil, som belönats den franska hederslegionen, kallades för Mille och resten är konsthistoria.

Valborgs och Emils barn Carl föddes 1875. Efter skolan började han gå i snickarlära och några år senare reste han till Paris på ett stipendium från Svenska Slöjdföreningen. Där jobbade han bland annat i brons och inspirerades av skulptören Auguste Rhodin. På världsutställningen i Paris år 1900 fick han silvermedalj och Carl Milles kom att tälja guld. I alla fall utförde han mängder av prestigefulla uppdrag runt om i världen, eller vad sägs om New York, Saint Paul, Saint Louis, Detroit, Kansas City, Wilmington, Skövde, Eskilstuna, Linköping, Västerås, Gävle, Uppsala, Halmstad, Stockholm och Göteborg.

Vi är alla resultatet av tillfälligheter. Hade inte Gustav IV Adolf förklarat Frankrike krig hade Tisell inte lämnat Östergötland. Hade Tisell inte blivit krigsfånge skulle han aldrig träffat vinhandlardottern Marie Cathrine Soldez osv. Vi kan vara tämligen säkra på att stålindustrin runt Longwy skulle blomstrat även utan Oscar Adelswärds insatser men Hötorget i Stockholm, Götaplatsen i Göteborg och Aloe Plaza in Saint Louis skulle inte varit desamma.

Vi har all anledning att skicka ett tack till Carl Milles konstnärskap och kärleken men inte tack till kriget som gjorde kärleken mellan Valborg Tisell och Emil Andersson möjlig.

Människan, Pegasus och Posiedon, Millesgårdens Museum och Bågskytten, utanför Liljevalchs konsthall, Djurgården, Stockholm. Foto: Holger Ellgaard – Eget arbete CC BY-SA 3.0

PS. Soldaternas dagböcker saknar uppgifter om giftemål. Däremot skriver Lars Ulric Kröningswärd att några soldater ”blifvit gifta”. Det finns en även fransk tidningsnotis från 28 juni 1809 om att soldaten Ekenberg, som då jobbade med kanalgrävning vid Saint Quentin, ansökt om att få bosätta sig i Frankrike. Inget bevis på kärlek direkt men ett tecken så gott som något. Idag finns för övrigt 5 kunder hos franska Telia, France Telecom, med namnet Ekenberg/Eckenberg. Deras eventuella koppling till soldaten Ekenberg får någon annan nysta i.

PPS. Här kommer ett post post scriptum. Jag var tvungen att slå upp hur ytterligare ett PS ska benämnas så även idag har jag lärt mig något. Efter att ha skrivit detta blogginlägg kontaktade jag Millesgården. Jag ville dels höra om jag fick använda några fina bilder, dels fråga om de hade ytterligare information om det franska spåren i hans familjebakgrund. Där blev jag vänligt bemött av deras curator Evelina. Hon skickade några bilder samt följande opublicerade anteckning från 1923.

”Bland de svenskar som frivilligt deltogo i Tysklands olyckliga strider mot Napoleon var vår morfars far löjtnant Carl Jan Tisell. Han råkade i fransmännens händer och gjorde under sin internering i Frankrike bekantskap med den vackra adertonåriga Marie-Chaterine Soldez. Jag tror att han till och med var internerad i samma hus som hon bebodde. Efter frigivningen tillät hon ’fienden’ hemföra sig som brud. Vår morfar, apotekare Gustaf Wilhelm Tisell, var ett av deras fjorton barn. -Morfar hade ett fullkomligt franskt utseende, vår mor hade mörkt hår och bruna sammetsögon, hennes tre barn ha ärft både på fädernet och mödernet.”

Anteckningen var gjort av Carl Milles syster Ruth, även hon en framgångsrik skulptör.

Butja, Ukraina, april 2022. Bilderna och filmerna. Rapporteringen är omöjlig att värja sig mot. Hur många brott, regler och normer kan man bryta mot egentligen? Jag grottar igen ner mig i de 200 år gamla dagböckerna sökandes efter tecken på liknande vidrigheter. För inte var det väl bättre förr?

Häromveckan strölyssnade jag på P1 (Kulturlivet med Gunnar Bohlin), när jag lagade middag. Ur högtalaren fick jag svart på vitt att det inte var bättre förr. Spaniens Rembrandt, Fransisco de Goya, gjorde drygt 80 grafiska blad där han skildrade Napoleonkrigens vedervärdiga ansikte. Han upplevde kriget och hans svartvita serie heter just ”Krigets fasor”. Jag tackar Pradomuséet för möjligheten att visa några av dessa på bloggen.

”Krigets fasor” visades inte förrän 1863, 35 år efter Goyas död 1863. Sannolikt ansåg Goya att det var för farligt att visa bilderna, som gjordes 1810-1820.

Tillbaks till de gamla dagböckerna. Tecken på vidrigheter finns överallt och ingenstans. Alltså, de nämns i stort sätt inte alls men de lurar mellan raderna. I det här avsnittet lyfter jag fram hur svenskarna beskriver vad som sannolikt var deras mest skräckfyllda dag, dagen då de togs tillfånga.

När soldaten Erik Borell skriver ner sina tankar om dagen då han blev tillfångatagen använder han orden “en mulen och mörck dag, en Sorg och bedröfelse dag, en gråto och plågodag”.

Några av svenskarna hade kulorna vinande runt omkring vid tillfångatagandet, andra förefaller att ha haft det lugnare. Dödstalen var låga både i september 1806 vid Lübeck och i april 1807 vid Uckermünde, de två tillfällen när flertalet svenskar gav upp inför övermakten.

Konsten att ge upp

Hur det än gick till var det riskfylld att ge sig fången. Historien är full av exempel där soldater avrättats trots att de lagt ned sina vapen och givit sig som fångar. Det hände även under Napoleonkrigen. Det fanns många tillfällen när fransmännen skrek “Pas de quartier” (ta inga fångar) och 1813 gav Napoleon själv order om att fransmännen “inte skulle förnedra sig med fångar”.

Rent praktiskt var det svårt att veta när och hur man skulle överlämna sig. Någon garanti på att motståndaren förstod att man gav upp fanns inte och hur skulle motståndaren kunna veta att det inte rörde sig om en fälla. Ett vanligt sätt att markera att man gav upp var att sträcka händerna upp i luften. Men det fungerade inte som avsett varje gång.

Risken för att rollerna kunde skifta från en dag till en annan främjade vanligtvis en human behandling av fångarna. Fanns skäl att hämnas kunde det leda till negativa spiraler där ett dåligt beteende följdes av ett ännu sämre. En svår balansgång. Vetskapen om att fienden tar väl hand om sina fångar kunde få den egna stridsviljan att trubbas av medan en demonisering av fienden kunde höja viljan att slåss till sista droppen. 

Napoleon skrev att det bara finns ett sätt att bli krigsfånge med äran i behåll. Det är att personligen ge upp när man inte längre har möjlighet att använda sig av sina vapen och när alla andra alternativ är uttömda. 

Den som lämnade över sig i fiendens händer visste inte vad som väntade. Utöver risk för liv, slag och plundring brottades många, framför allt officerare, med känslor av förnedring och misslyckande när de tvingades att lämna ifrån sig sina vapen. Den franske marsalken Marmont förvånade sig över de österikiska soldaternas reaktion som nyblivna fångar vid Ulm 1805. “De uppvisade opassande glädje över att ha lämnat ifrån sig sina vapen”.

Larmtrumman går

Men hur var det nu med svenskarna? Soldaten Hans Åhs från Västgöta Dals regemente tillfångatogs våren 1807. 

“Den 16 apprill året 1807 då vi hade uti färdinans hof (Ferdinanhshof) vilat med natan til dagen då hastiga orders kom ifrån fiändens led och larm truman gik och där blef stor rörlese på var och en och fransosen kom så hastigt på os och han var 16 Tiusen man stark och vi var inte Samlade där mer än Wäste göta dahls Batalion och de biude då til at värga Sig men vi blef sate til en kanone betäkning vid pas en 40 man och vi måste emott gå honom så at kulorna kom så för skräklig emot os men gud vare låf ingen man blef skadat…”

Väl tillfångatagen skriver han att de blev “illa hanteratt på ala vis som de kunde os hantera…”

En stor del av den svenska styrkan lyckades fly sjövägen ut genom de trånga vikar och sund som omger Uckermunde. Drakenberg hörde till en grupp som länge förgäves försökte hitta en båt för att fly. När de till sist hittade en båt så seglades den snart på grund. Ett lätt byte. I dagboken skriver han.

”Jag måste då taga det partij som Åter stod, det, att låta mig tagas till fånga Sedan alla Gewär och Ammunition blifwit Kastade i Strömmen. En Hyggelig fransk Woltigeur Capitaine de Leau tog mig till fånga och Skyddade mig och min Troupp för alt Pilljerije (plundring).”

På tal om plundring hade Drakenberg mottagit ett silverur efter att svenskarna intagit staden Anclam två veckor tidigare. Uret ingick i den skörd av “priser” som Västmanlands regemente fått sig tilldelat av överste Cardell. 

Kappa stulen, chocken är total

Fänrik Kröningswärd från samma Wästmanlandsregemente skriver på tre tätskrivna sidor hur det gick till när hans trupp tvingades dra sig tillbaka in i staden Uckermünde där de senare togs tillfånga. Han anklagar de höga befälen för strategiska misstag som i onödan försatt trupperna i en omöjlig situation. Helt kort nämner han att flera i hans trupp blev dödskjutna och skadade men annars inte ett ord om krigets fasor. Istället avslutas hans anteckningar från den 17 april så här.

“Om aftonen blefvo vi upviste för Commend: fransyska Generalen Vau – en sträf man som ej ägde mycket af den fransyska  politessen. Uti hans förmak blef Cornette v: Ysedoms kappa anammad utan att kunna igenfås – en i sitt slag märkvärdig händelse- så mycket besynnerligare som de flesta vid tillfånga tagandet blivfit befriade ifrån plundring. Hos Generalen måste vi aflemna våra värjor som vi ej sedemera fingo tillbaka. Vårt manskap vor innestängt uti en Lada öfver natten hvarest det af fransyska och Tyska soldater plundrades.”

Ett starkt varumärke börjar byggas

Fransmännens bemötande av de svenskar som tillfångatogs i närheten av Travemünde ett halvår tidigare har annars givit ett större avtryck i historieböckerna.  Situationen bar vissa likheter. Även här misslyckades svenskarna fly sjövägen. Soldater till sjöss och på land blev omringade och övermannade. Mer än 1100 fångar togs. 

Så här skrev Livgrenadjären från Östergötland Lars Rudberg

 “fransoserna voro som biörnar och vargar emott os att Likna; vem undrar om inte de flästas hiertan icke blöde viod åskådandet af detta spektakel; vij sågo os då kring värvade af fienderr, vars uttseende eij för deras Mannerlighet eij dett Minsta förskräckte os, men at nu så blotade stå bland desa tyraner, dett var oliderligett”.

Skeppet där soldaten Erik Borell befinner sig blir beskjutet av både fransmän och preussare. Gevär var nedpackade och Översten Gustaf F Mörner inser det omöjliga i situationen. Han låter sänka de svenska fanorna i vattnet för att rädda dem undan fienden och utropar enligt Borell: “Gossar nu äro vi fångna varje karl.”

En vit flagga hissas och Mörner skickar sin adjutant till den franske befälhavaren med anhållan om att truppen ej ska plundras. Fransmännen slutar skjuta men preussarna fortsätter. En fransk officer rider ut nära fartyget och ger order till svenskarna om att ta sig i land. Svenskarna hoppar i vattnet. Borell skriver: 

“Vi hade så pass 40 famnar till landet, gav vi oss största dellen i Siön i tankar att bierga lifvet, men tyver voro mången af os drunknande och många dödsskiutna och många blässerade innan man kunde arbeta os till lands, ty att emedan vi var i Siön skiöt prusten (presussarna) på os Drufv hagel skott med kannonerna ock med hand Gevär och med kannoner Så att där Smatra kring os med koullor…

Både Lars Rudberg och Sven Pihl  skriver att de blir plundrade av fransmännen. Så här skriver  Sven Pihl. “När vi kommo in på Stadstorget slogs till plundring på oss. Då togos våra kapprockar av oss, helst dem fienden tyckte vara bra. Somliga fingo hava i behåll sina rockar eller fingo andra i stället. Jag blev alldeles utan och mistade både flaskan och ränseln, vid den stora plundringen.”

I rapporter till Stockholm var det annars fransmännens vänliga behandling av svenskarna som lyftes fram och fick eko. Mörner skriver “Marsalk Bernadotte trackterar alt med en utmärkt höflighet och på alt sätt vill gjöra  vårt öde drägligt, vi är skilgda ifrån de öfrige Preussiska fångar på min begäran, ty sedan Preussarna skiutit på oss har Trouppen fått utstå innerligt hat till dem, at jag för at förekomma uppträden måst beiära at få vara ensam med männen. Bernadott har Sagt mig at alt hvad som kan vara agreabelt För mig och min Trouppe önskar han med några procurera  hela befälet bemöta os på Samma sätt. oagtat detta Goda Bemötande af Officerarna har Trouppen Pillierat både oss och vårt folk och det verkeligen utan Officerarrens förvållande – jag såg Officerarne (heldes) med hugg och slag  hindre sit folk at Plundra,  men Sedan Lübeck var tagit med Storm, Så var ingen Disciplin ingen ordning på minsta vis, alting Skulle Plundras Generaler och Befäl woro all desespoir öfver de horreurer  som Skiedde ”. 

Mörner skriver att han flera gånger blivit kallad till marsalken och att denne vid ett tillfälle sagt. “Jag tycker Norge skulle passa mera för Sverige än för Danmark”.  Den franske marsalken som Mörner prisade var naturligtvis Jean Baptiste Bernadotte. 

Även soldaterna nämner marsalken. Lars Rudberg skriver 

“den 10e så Paroderade vij för den så kalande prins Bernadorff, och en dell sade, att dett var bonaparts Broder, Men somliga sade, att dett var inte anatt än en Generall som han hade gifvitt den titelen…

Några år senare, vid riksdagen i Örebro 1810 skulle en ny tronföljare utses. När Bernadotte valdes stärktes hans redan starka kandidatur något av hans goda rykte inom den svenska armén, det rykte han etablerade i Lübeck 1806.

Smärtan i det outsagda

Den 53 årige korpralen, livgrenadjären Nils Råss skriver korthugget om de hemskheter han upplevde mellan den 4 och 13 november 1806.

“d 4d arbetade wj På skepen

och d 5d stego wj ombord och d 6

om morgon blefwe wj

attakerade af …… (pressuarna)

och Fransoerna hela dagen

i Genom der blef 75 Skjöld 

dödsskuten   d 7d ginge wj

till Byn Slukop till d 9d

då wj ginge fångne til

Lybäk och blefe inqvarterade

i dom Kyrkan till d 13”

De få orden i hans text innehåller något oerhört. Den dödsskjutna soldaten 75 Skjöld var ingen granne eller stridskamrat vemsomhelst. Det var hans son, Nils.

Han efterlämnade en hustru och son, Nils Nilsson född 1802.

Då som nu, krig skördar offer,