Krigsfångar hade Frankrike gott om. Tid hade fångarna gott om. Hur kunde den potentiella arbetskraften användas?

Vad gör man med 70 000 fångar?

Efter stora franska militära framgångar var hösten 1805 ungefär 70 000 fångar på väg till olika franska städer. Napoleon skriver i ett brev till inrikesministern att prefekterna/ landshövdingarna måste tänka ut lämpliga arbetsuppgifter. till fångarna: “‘Dessa fångar kostar oss mycket, försök utnyttja dem till något”. Men det var inte lätt för landshövdingar eller borgmästare att hitta jobb. Bönder tog hand om en del fångar, borgare en del och andra togs i anspråk av myndigheterna själva.  Det gällde framför allt byggande av broar, vägar och kanaler men även underhåll av militära anläggningar. 

Att fångar arbetade kunde bidra till lägre kostnader för staten och att bönder och andra arbetsgivare kunde täppa igen de hål som skapades när franska män försvann in i den stora armén. Arbete sågs även som ett mer humant sätt att behandla fångarna. De var både ett problem och en möjlighet för staten.

För att underlätta  arbete åt staten inrättades särskilda arbetsbataljoner som vaktades av krigsveteraner, ofta  var det pensionerade eller skadade militärer som inte efterfrågades av stridande förband. Napoleonkrigens första franska arbetsbataljon utgjordes av svenskar och preussare och skapades för grävandet av Saint Quentin-kanalen.  Men nu lämnar vi tvångsarbete och kanalgrävningen som behandlas på sidan XX och riktar in oss på fångarnas frivilliga arbete.

Reglerna föreskrev att fångar kunde arbeta åt staten, inom jordbruket eller inom tillverkning. I praktiken var det mycket ovanligt med tillverkningsarbete. Den som ville anställa fick lämna en skriftlig ansökan till prefekturen, länsmyndigheten om antal fångar, arbetsuppgifter och arbetsvillkor (Art 41) och borgmästeriet, skulle intyga att arbetsgivaren var lämplig. Det var vanligt med lantarbete.  När avstånden var stora mellan gården och kasernerna där fångarna normalt bodde kunde kommendanten godkänna att fångarna sov hos bonden eller annan godkänd arbetsgivare. I sådana fall stod arbetsgivaren för mat, boende och  och lön vilket minskade statens utgifter. 

Fångar som arbetade utanför staden måste avlägga ed på att inte avvika från arbetsplatsen eller lämna kommunen. Vid rymningar var arbetsgivaren skyldig att genast anmäla detta, annars blev de automatiskt av med eventuella andra fångar och kunde inte heller kunde anställa nya (Art 26, Art 46). Myndigheterna vill spara pengar men var också angelägna om goda relationer mellan fångar och arbetsgivare för att inte orsaka missnöje och oro. Borgmästaren skulle tillse att att förhållandena mellan arbetsgivare och fångar var acceptabla (Art 49). Av praktiska skäl så  behövde inte fångar som bodde på kasern och fått jobb i staden inställa sig för upprop mitt på dagen vilket övriga fångar var skyldiga att göra. (Art 27). 

Frivilliga svenska arbetsinsatser

Det finns inga säkra uppgifter på hur många svenskar som frivilligt sökt sig arbete. Siffror saknas även för hur vanligt det var bland fångar från andra länder. Lite statistik finns för spanska fångar. I en grupp av 350 spanska fångar arbetade 13% varav 60% hade arbete hos bönder och 40% i staden. Enligt en annan sammanställning för fångar på tre orter arbetade 33%, 14% respektive 5% av de spanska fångarna 1810. Gissningsvis var spannet 5-33% giltigt även för de svenska soldaterna. Efterfrågan på arbetskraft var inte så stor. Prefekterna klagar på att arbetsgivarna inte erbjöd tillräckligt bra villkor för att motivera fångarna.

Av de svenska officerarna är det bara Nils Harld Åkerstein som nämner att han arbetar. Han ger lektioner i teckning och skissande och söker även arbete som gravör, men det är oklart om han fick någon tjänst. Annars var det soldater och sjömän som arbetade.

Östgöten och livgrenadjären Sven Pihl nämner att han köper in trä och täljer små barnvagnar medan hans kamrater snidar fåglar till försäljning, “ty en liten förtienst war bättre än wara alldeles sysslolösa”. Sven Pihl tar också jobb på en bondgård, ett jobb han trivs utmärkt med;“Jag fant mig mycket bra hos·honom, ty där fick jag något·kläder att skyla mig med hälst mitt husbondfolk icke tålte några osnygga eller trasiga. Hade jag fått varit hos denna bonde, Sehra Paren, hade jag ej vetat om att vara fången.“ Den här perioden i Sven Pihls fångenskap hade många vinnare. Bonden som fick ett arbete utfört, staten som slapp utgifter för kost och logi och lön och han själv som uppenbart nöjd med tillvaron. 

Kröningswärd skriver att några svenskar frivilligt arbetade med kanalgrävning i Metz, tapetseraren Hertzman fick tillstånd att flytta till Lille och andra hävdar att en östgöte till och med tjänstgjorde som brevbärare. I Longwy arbetade krigsfångar som servitörer, uppassare, bagarbiträden, lantarbetare och stallpojkar. Dessa uppgifter avsåg dock preussiska fångar, då svenskarna liksom engelsmännen, enligt Longwyborna mest ägnade sig åt att “tuer le temps” , att  döda tiden. Men det handlade mindre om nationalitet än om samhällsställning, preussarna var soldater och svenskarna var officerare. Att som officer utföra den typen av arbete fanns inte på kartan. På andra orter hade svenskar liknande arbeten som preussarna i Longwy. Mörner skriver att han fått höra att soldaterna “genom arbete i staden och på landet däromkring, di de hafva frighet att gå kunna få tillfälle till förtjenst, vilket jag högeligen önskar”. 

Erik Marckander, sjömannen som tillbringade fångenskapen som ensam svensk bland britter, prövade flera arbeten. I staden Arras, inte långt från Calais vid Engelska kanalen, hade britterna med pengar hemifrån ordnat en skola med läsning, skrivning, franska, artitmetik och navigation på schemat. Efter att först varit elev blev han själv hjälplärare. Efter de många åren i fångenskap blev hans engelska så bra att han under en kort tid, efter att freden undertecknats, gav lektioner i engelska. Han gjorde det medan han väntade på att ta sig över kanalen. En kort tid under fångenskapen i staden Arrras var han inneboende hos Madame Noel som drev “groggservering” för brittiska sjökaptener. Marckander hjälpte till med serveringen. Men det arbete som betalades bäst var det som skräddarlärling. 1813 var den franska armen i akut behov av uniformer . Militären sökte bland fångarna efter personer med syvana som kunde lockas med arbete. En av Marckanders medfångar som hade viss erfarenhet anmälde sig och tog med honom som lärling. Ersättningen var 2 sous om dagen.Det var dubbla lönen mot vad kanalgrävarna fick för 12 timmars arbete. Efter några veckor träning med nål  och tråd kunde han senare “mottaga och uföra dyligt arbete ei allenast kapotter, utan äfwen flera uniformspersedlar, såsom frackar, sibletter, byxor, mössor m.m.”  Detta arbete gav bättre betalt och han kunde nu “köpa smör, fläsk, ost och tom någon butelj gott vin”. (Ingen engelsk militär nappade på erbjudandet att sy uniformer till fienden. Det ansågs omoraliskt. Marckander skriver att de som liksom han inte var brittiska militärer och som därför hade det mycket sämre ställt ekonomiskt, mötte förståelse för sitt val och undgick kritik.)

Det var fler än Marckander som passade på att lära sig nya saker under tiden i fångenskap. Rouanet nämner en österrikisk sergant gick i lära hos M Hédouin i Reims och blev förtennare, Hushållskärl i koppar eller mässing hade invändigt ett tunt lager med tenn vilket skyddade maten från giftiga ämnen. Slitna kärl fick nytt liv av förtennaren. Det finns även exempel på att franska staten gav fångar tillstånd att öppna eget. Engelsmannen David Evans etablerade sig som stövelmakare med egen affär i staden Châlon och lät hämta dit familjen från England.

Tankar på att locka ner frugan till kontinenten lyser med sin frånvaro i de svenska dagböckerna.