Möjligheterna att skicka privata brev genom ett krigshärjat Europa var inte de bästa. Det kunde gå år utan att några livstecken kom i endera riktningen. Idag, när vi blir otåliga när svar dröjer mer än några timmar eller dagar är det omöjligt att ta in innebörden av detta. Vem lever, vem har fötts och vem har valt sig en annan fästman under tiden? Här några exempel på hur och man kommunicerade och vad man tog upp på de rader man hade till förfogande.

Wåre af Hjertat Älskade Wänner och Makar! Så inleder sju soldathustrur frän Östergötland ett gemensamt brev som skrivs den 18 november 1809, bara en vecka innan männen släpps fria. Kvinnorna som kortfattat berättar om vad som hänt på soldattorpet heter Anna Jute, Elisabeth Höckert, Catharina Colleng, Stina Brun, Catharina Brunell, Maria Canon och Lena Stina Adonius. Deras män är rotesoldater på Livgrenadjärregementet och var fångar sedan november 1806.

Hälsningarna nedtecknas av Samuel Peter Presser, komministern i Horn församling. Att kvinnorna skriver just då beror på att de efter flera års tystnad äntligen fått ett brev från männen, skrivet av korpralen Fallerstedt. Det tog sex veckor för brevet att nå Sverige. Förra gången kvinnorna skickade ett brev, 1 ½ år tidigare, kom det i oöppnat i retur.

Då Sverige och Ryssland nyligen slutit fred är kvinnorna hoppfulla. Snart borde de kunna återse sina makar! För att underlätta männens hemkomst skickar de vad de kan av sina besparingar, från ingenting till 3 riksdaler.

Stina Jonsdotter var gift med Lars Brun. Maja Stina, deras enda barn, var knappt ett år gammal när Lars lämnade hemmet. De bodde på torpet Bränna. Lars var född 1770 i Horn socken, han var 172 cm lång och hade vid tillfångtagandet varit i kronans tjänst i 14 år. Stina var född ett par mil söderut, just på andra sidan gränsen där Östergötland möter Småland. 

Till Bruun, Så väl jag sjelf, som Lilla Dottren hafva väl hälsan och måste finna oss efter omständigheterna – Sven Larssons Son i Bogöl vid namn Sven är för Ditt nummer antecknad 1808 vårtiden – Han väntas dageligen från kriget hemm, och med förenämnde Mann har jag öfverenskommit sålunda: att jag bebor Torpet, men ej mera deraf, än det at jag upgifver fordret som i år växanda är, på mina kreatur- Hälsning från mig och lilla Dtrn til sin Pappa, som vi dageligen hemförvänte. En ringa Penning är ock äfven från mig till Dig översänd nämligen 3 Rd Banco.  Christina Brun

Elisabeth Persdotter var gift med soldaten Johan (Jaen) Höckert, från samma socken. De bodde på rote 147 Höckshult där Johan tjänstgjort sedan 1801. Han var född 1774 var 187cm lång. De hade inga barn.

Till Höckert, Ack min Vän, huru stumm blev jag icke då mig förelästes genom Fallerstedts bref, det Du lefver och fått Dina tilsända peningar från mig – Jag kunde i förstone af föreläsandet häraf ej annat än misstro; Men ack min Vän Huru glädjens strålas uplifvade mina Känslor och mitt hjerta vid sanfärdigheten häraf, kan ej med orden beskrifvas, så mycket mera som jag nära 3 år aldrig haft den ringaste kunskap om dig förrän nu. -Lef Du säll och välkommen snart hemm til Din Vän som så länge ensam vänt – Från torpet är jag flyttad till min Bror i Åshorva, emedan för detta Nummer Drängen Sven Jonsson i Höckhult, nu med namnet Höckert, inskriven är, och Han har bergat hela detta årets växande gröda och gräs – Han är nyligen från kriget hemkommen och bor i Torpet – Din säck från Stralsund hemkom aldrig – Bland alla Slägtingar levfa, utom min Fader som dog den 9 Januarii 1808, då jag ärfde efter Honom 1/16 Del uti Åshorfva, som för Arrende Brukas, hvaraf min bergning och försorg blifver – Kreaturen äro väl til men borta til LegoPenningar kunde jag ej med de andra öfversändas till Dig, emedan jag ej visste annat än det Du döder varit, eljest kjänner Du alt för väl, at jag så snart som någon annan utgort min skyldighet – Skulle så hända, emot all förmodan, det Din fångenskap skulle fortfara, så tillsammanslägg med Dina Camerater och Dem som är i Rocroix ett bref til oss, med utanskrift til Comminister S:P: Presser i Holma – Vi emottage det med lifligaste glädje och betale gärna dess utlösen – Hälsning utan undantag från oss allesammans. Elisabeth Höckert

Fångenskapen satte kvinnorna i en svår rävsax. Krigsmakten hade ett behov av att fylla de fångatagna männens platser vilket innebar att nya män på ett eller annat sätt tog över soldattorpen. Elisabeth Höckert skriver att hon “är flyttad till Min Bror i Åshorva”  medan bland andra Christina Bruun och Lena Stina Adonius kommit överens om att bo kvar men de miste rätten till mycket av inkomsterna. Att Elisabeth Höckert saknade pengar att skicka är lätt att förstå. 

Inte heller officerarnas brevväxling från fångenskapen tycks ha fungerat något vidare. I alla fall inte om Johan Adam Drakenbergs brevväxling var som de andras. Men så länge de befann sig i Svenska Pommern var kontakten god. Han både skriver och får många brev från familj och vänner. 

Efter fångenskapen tar det stopp, Han skriver flera gånger till släkt och vänner och självklart till sin kvinnan han älskade, Fredrika Gete. Men utan att få svar. I januari 1808 noterar han skref till min Morbror Lilliehöök, och till min Bror Eric, med Yttrande af min Stora Längtan efter bref från Swerge. 

I brist på fungerande postgång fanns vid ett par tillfällen möjlighet att skicka hälsningar med de som fått tillstånd att resa hem. Hösten 1808 kom chansen att skicka brev hem via några svenska sjökaptener. Ett par månader senare kunde man i Post och Inrikestidningar läsa namnen på de officerare, kaptener och sjömän som fanns i staden. “De befunno sig till helsan wäl, och anmodatd honom (skepparen Lars Dannberg) derom försäkra deras hemmawarande anhörige, då bref af honom ej kunde medtagas, emedan de från Tyskland icke woro tillåtne att öfwerföras.” I maj 1808 fanns enligt Dannberg 66 officerare, 28 kaptener och 38 sjömän i fångenskap i Longwy. Bland fångarna fanns också några barn till sjökaptenerna. Soldater och matroser av okänt antal uppgavs vara förlagda i Rocroi.   

Först den 13 september 1809, två och ett halvt år efter att han blivit fånge, får Johan Adam Drakenberg brev från släkten. Det är hans morbror som skriver och som har hälsningar från släkten och hans Fredrika. I avsaknad av egna brev noterar han i dagboken när någon annan fått nyheter från Sverige. 

Bristen på information gav upphov till rykten. Fredrika Gete skriver senare  1809 om sommaren utspreds den bedröfliga nyheten att min älskade Jean dött under fångenskapen – för mig var då all glädje försvunnen ehuru att ingen säkerhet bekräftade denna olycka- hösten därpå skänktes mig det glada hoppet att händelsen torde vara digtad, och kort därpå några välkomna rader från den lefvande Älskade.

Liksom Fredrika Gete kommer de sju grenadjärshustrurna i Östergötland återse sina män. Tre av männen får tjänst på andra soldattorp i trakten, övriga, däribland Johan Höckert och Lars Brun måste försörja sig på annat sätt. Breven till grenadjärerna har publicerats i artikel av Björn Helmfrid i tidningen Östgötagrenadjären.